Avslappningsmusik...

Varg

Varg eller ulv (Canis lupus) är ett rovdjur med spridning över en stor del av världen. Vargen är den största av de 35 vilda arter av hunddjur som finns och dessutom stamfader till hunden. En fullvuxen varg väger 30 till 50 kg.[3] På grund av vargens stora utbredningsområde finns stora skillnader i djurets storlek. De största vargar som förekommer i skogsområden i Alaska, Kanada och Östeuropa är ungefär 160 centimeter långa och vid skuldran 80 centimeter höga. En ca 50 centimeter lång svans tillkommer. Deras vikt kan gå upp till 80 kilogram. De minsta vargarna lever på arabiska halvön och i närliggande regioner. Deras längd ligger vid 80 centimeter och vikten vid 20 kilogram. Svansen är ungefär 30 centimeter lång. Honor är mellan 3 och 12 procent mindre än hannar och har 20 till 25 procent lägre kroppsvikt. Pälsens färg är mycket variabel. Det finns vita, krämfärgade, rödaktiga, gulaktiga, gråa och svarta individer. I tempererade områden av Europa och Asien är de huvudsakligen gråaktiga och i arktiska regioner mest svarta eller vita. Undersidan är blek eller ljust vit. Ofta är vargarnas rygg mörkare än deras svans, buk, öron och nos. Det är mycket svårt att skilja vargspår från spår av hundar. Ofta krävs det att man följer spåret en längre sträcka (gärna flera km) för att man ska kunna vara någorlunda säker på att det är varg och inte en lös hund man spårar. Vid spårning på snö lämnar stora hanvargar en spårstämpel på 10-12 cm exklusive klor. Få hundar har så stora tassar. Nordeuropeiska vargar har dessutom en steglängd på minst 140 cm på hårt, plant underlag i trav, vilket sällan matchas av hundar. Det finns emellertid vargar med små tassar, och en normal varghonas tassar är faktiskt inte större än en grå- eller jämthunds. Vargspåren går ofta rakt (målmedvetet) medan tama hundar brukar springa kors och tvärs. Detta beteende gäller dock inte alltid, eftersom vargen också kan göra oregelbundna lovar, och hundar kan dessutom vara målmedvetna. Rimligen torde förvildade hundar med tiden bli mer "lugna" (mindre lekfulla) i beteendet och därmed svårare att skilja från varg på spår. När vargar går i flock i djup snö, går de ofta "fot i fot". De sätter då ner tassarna i varandras spår, så att det ser ut som att det endast gått ett djur i spåret. Spårar man en längre sträcka kommer man förr eller senare till något ställe där de delar på sig. En sådan spårlöpa lämnar inte tama hundar. Till spårtecknen räknas också spillning och urinmarkeringar. En varg äter inte samma slags mat som en hund nuförtiden. Den livnär sig på kött och ben. Spillningen skiljer sig således från hundens, som oftast blir utfodrad med pellets som är utblandade med vegetariskt innehåll. När vargen ätit mycket ben, blir avföringen helt vit. Urinmarkeringar av varg ser likadana ut som hundens. Men det finns en stor skillnad i alla fall. Hos vargen är det endast alfaparet som har rätt att lyfta på benet när de urinerar. De andra flockmedlemmarna (även hannarna) hukar sig ner och urinerar som hundtikar. Under högvintern, när honan löper, kan man finna spår av blod i urinmarkeringarna, då vet man att det är varg som varit framme (hundtikar urinerar hukande). roza_hrefReplace("48052134d6e8f96f8771707b4e245f37"); // -->

tisdag 21 april 2009

Fjällgås.

Fjällgåsen påminner om den närbesläktade bläsgåsen (A. albifrons), men är mindre, mörkare (främst huvudet), har en kortare hals och näbb, och en brant panna.


Den är en liten gås som mäter 53 till 66 centimeter, det vill säga i storleken som en gräsand. Den har ett vingspann på 120–135 cm och en genomsnittlig vikt på 1 400 till 2 200 gram.

Det tydligaste karaktären är dock den gula orbitalringen runt ögat, som dock kan vara svår att se på håll.

Fjällgåsen är relativt svårbestämd, speciellt sträckande fåglar, eftersom anser-gäss har stora individuella skillnader vad gäller storlek. Den har precis som bläsgåsen en vit fläck (s.k bläs) i pannan och kraftiga svarta streck över buken.
Dess vanligaste lockläte är ett två eller trestavigt, stötvis nasalt trumpetande. Dess läte påminner om spetsbergsgåsen men brukar oftast vara lägre i tonhöjd.
Fjällgåsen finns idag som häckfågel i ett fragmentariskt område som sträcker sig från Skandinaviens norra fjälltrakter till östra Sibirien. Den är en flyttfågel vars övervintringsområden än idag inte är klarlagda och då arten minskat så kraftigt kommer många av dess tidigare övervintringsområden kanske aldrig att avslöjas.
Ursprungligen flyttade merparten av den fennoskandiska populationen utmed en centraleuropeisk flyttkorridor via Finland, Baltikum och Ungern. En mindre del flyttade också via en atlantisk flyttkorridor via Danmark.

Vissa övervintrade i Storbritannien, medan andra förmodligen övervintrade i Nederländerna, Belgien och Spanien.Den sibiriska populationen övervintrar i Centralasien från Kazakhstan i väst via Uzbekistan, Turkmenistan och Kina till Nord- och Sydkorea, Japan och Taiwan i öst.

Den ursprungliga svenska häckningspopulationen av fjällgås är utdöd sedan 1990-talet och beståndet som finns idag är inplanterade gäss. Så sent som i slutet av 1930-talet var dock fjällgås vanligare än grågås i Västerbottens kustland.

Upplagd av Bengt kl. tisdag, april 21, 2009

Etiketter:

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)