Hökuggla (Surnia ulula) är en art tillhörande fågelfamiljen äkta ugglor. Den är den enda arten i släktet Surnia.
Den är 38-41 cm lång och har ett vingspann på 75-80 cm. Hannar väger i genomsnitt ungefär 270 gram och honor 320 gram.
Hökugglan har lång stjärt. Hök i namnet har den fått för att den liknar falkar genom vingarnas form och den långa stjärten. Huvudet är runt och litet i förhållande till kroppen. Ögonen är gula. Även näbben är ljusgul. Ögonkransarna är vita, med svarta borst. Huvudet och halsen är svartaktiga på ovansidan, med vita fläckar. För övrigt är den brun på ovansidan, med vita fläckar och vit på undersidan, med mörka tvärlinjer. Vingpennorna är bruna, med vita fläckar. Stjärten är brun med vita tvärband. Ungfåglar är något mer gråbrunt färgade och har ännu inga tydliga linjer på undersidan. Liksom andra ugglor har hökugglan en rad ganska olika läten. Fågeln sjunger under parningsleken med öppen näbb och reser fjäderdräkten under näbben. Den vippar upp och ned med stjärten och rör sig ryckigt i träden. Tydlig är sången som hannen utstöter för att markera revir, som liknar ett rullande ”ho ho hoho y y yyyyyy”. Detta rop börjar jämförelsevis lågmält och stiger i ljudstyrka. Om ett par träffas ihop är dessa sånger kortare och utförs ibland i duett. Till parningsleken hör också honans rop när hon tigger, vilket erinrar om ett hest ”chät”. Ungarnas rop när de tigger om mat är däremot ett ”tschschui-epp”. Läten för att skrämma bort fiender och vid strider mellan artfränder är fräsanden eller klappranden med näbben. Hökugglan finns i de norra delarna av Nordamerika, Asien och Europa. I Sverige är den en häckfågel i Norrland, men stryker på höst och vinter söderut. Dess normala naturtyp är barrskog, gärna i kanten mot öppnare vegetation. Den är delvis dagaktiv. Den placerar sitt bo i ihåliga träd eller använder bon som andra fåglar övergivit.
Huvudfödan utgörs av små gnagare och mindre fåglar. Den sitter och spanar efter byte. När den upptäckt något flyger den mycket snabbt fram och fångar det. Hökugglan har god hörsel och det händer att den fångar gnagare som rör sig inne i snö.
Hökugglan har lång stjärt. Hök i namnet har den fått för att den liknar falkar genom vingarnas form och den långa stjärten. Huvudet är runt och litet i förhållande till kroppen. Ögonen är gula. Även näbben är ljusgul. Ögonkransarna är vita, med svarta borst. Huvudet och halsen är svartaktiga på ovansidan, med vita fläckar. För övrigt är den brun på ovansidan, med vita fläckar och vit på undersidan, med mörka tvärlinjer. Vingpennorna är bruna, med vita fläckar. Stjärten är brun med vita tvärband. Ungfåglar är något mer gråbrunt färgade och har ännu inga tydliga linjer på undersidan. Liksom andra ugglor har hökugglan en rad ganska olika läten. Fågeln sjunger under parningsleken med öppen näbb och reser fjäderdräkten under näbben. Den vippar upp och ned med stjärten och rör sig ryckigt i träden. Tydlig är sången som hannen utstöter för att markera revir, som liknar ett rullande ”ho ho hoho y y yyyyyy”. Detta rop börjar jämförelsevis lågmält och stiger i ljudstyrka. Om ett par träffas ihop är dessa sånger kortare och utförs ibland i duett. Till parningsleken hör också honans rop när hon tigger, vilket erinrar om ett hest ”chät”. Ungarnas rop när de tigger om mat är däremot ett ”tschschui-epp”. Läten för att skrämma bort fiender och vid strider mellan artfränder är fräsanden eller klappranden med näbben. Hökugglan finns i de norra delarna av Nordamerika, Asien och Europa. I Sverige är den en häckfågel i Norrland, men stryker på höst och vinter söderut. Dess normala naturtyp är barrskog, gärna i kanten mot öppnare vegetation. Den är delvis dagaktiv. Den placerar sitt bo i ihåliga träd eller använder bon som andra fåglar övergivit.
Huvudfödan utgörs av små gnagare och mindre fåglar. Den sitter och spanar efter byte. När den upptäckt något flyger den mycket snabbt fram och fångar det. Hökugglan har god hörsel och det händer att den fångar gnagare som rör sig inne i snö.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar