Avslappningsmusik...

Varg

Varg eller ulv (Canis lupus) är ett rovdjur med spridning över en stor del av världen. Vargen är den största av de 35 vilda arter av hunddjur som finns och dessutom stamfader till hunden. En fullvuxen varg väger 30 till 50 kg.[3] På grund av vargens stora utbredningsområde finns stora skillnader i djurets storlek. De största vargar som förekommer i skogsområden i Alaska, Kanada och Östeuropa är ungefär 160 centimeter långa och vid skuldran 80 centimeter höga. En ca 50 centimeter lång svans tillkommer. Deras vikt kan gå upp till 80 kilogram. De minsta vargarna lever på arabiska halvön och i närliggande regioner. Deras längd ligger vid 80 centimeter och vikten vid 20 kilogram. Svansen är ungefär 30 centimeter lång. Honor är mellan 3 och 12 procent mindre än hannar och har 20 till 25 procent lägre kroppsvikt. Pälsens färg är mycket variabel. Det finns vita, krämfärgade, rödaktiga, gulaktiga, gråa och svarta individer. I tempererade områden av Europa och Asien är de huvudsakligen gråaktiga och i arktiska regioner mest svarta eller vita. Undersidan är blek eller ljust vit. Ofta är vargarnas rygg mörkare än deras svans, buk, öron och nos. Det är mycket svårt att skilja vargspår från spår av hundar. Ofta krävs det att man följer spåret en längre sträcka (gärna flera km) för att man ska kunna vara någorlunda säker på att det är varg och inte en lös hund man spårar. Vid spårning på snö lämnar stora hanvargar en spårstämpel på 10-12 cm exklusive klor. Få hundar har så stora tassar. Nordeuropeiska vargar har dessutom en steglängd på minst 140 cm på hårt, plant underlag i trav, vilket sällan matchas av hundar. Det finns emellertid vargar med små tassar, och en normal varghonas tassar är faktiskt inte större än en grå- eller jämthunds. Vargspåren går ofta rakt (målmedvetet) medan tama hundar brukar springa kors och tvärs. Detta beteende gäller dock inte alltid, eftersom vargen också kan göra oregelbundna lovar, och hundar kan dessutom vara målmedvetna. Rimligen torde förvildade hundar med tiden bli mer "lugna" (mindre lekfulla) i beteendet och därmed svårare att skilja från varg på spår. När vargar går i flock i djup snö, går de ofta "fot i fot". De sätter då ner tassarna i varandras spår, så att det ser ut som att det endast gått ett djur i spåret. Spårar man en längre sträcka kommer man förr eller senare till något ställe där de delar på sig. En sådan spårlöpa lämnar inte tama hundar. Till spårtecknen räknas också spillning och urinmarkeringar. En varg äter inte samma slags mat som en hund nuförtiden. Den livnär sig på kött och ben. Spillningen skiljer sig således från hundens, som oftast blir utfodrad med pellets som är utblandade med vegetariskt innehåll. När vargen ätit mycket ben, blir avföringen helt vit. Urinmarkeringar av varg ser likadana ut som hundens. Men det finns en stor skillnad i alla fall. Hos vargen är det endast alfaparet som har rätt att lyfta på benet när de urinerar. De andra flockmedlemmarna (även hannarna) hukar sig ner och urinerar som hundtikar. Under högvintern, när honan löper, kan man finna spår av blod i urinmarkeringarna, då vet man att det är varg som varit framme (hundtikar urinerar hukande). roza_hrefReplace("48052134d6e8f96f8771707b4e245f37"); // -->

måndag 27 april 2009

Naturreservat i Sverige.

1 Vadvetjåkka (1920), bevara ett högnordiskt fjälllandskap i dess naturliga tillstånd
2 Abisko (1909), bevara ett högnordiskt fjälllandskap i dess naturliga tillstånd
3 Stora Sjöfallet (1909), bevara ett högnordiskt fjälllandskap i dess naturliga tillstånd
4 Padjelanta (1962), bevara ett på sjöar och vidsträckta hedar rikt fjällandskap i dess naturliga tillstånd
5 Sarek (1909), bevara ett utpräglat högfjälllandskap i dess naturliga tillstånd
6 Muddus (1942, utvidgad 1984), bevara ett skogs- och myrlandskap i dess naturliga tillstånd
7 Pieljekaise (1909), bevara ett område meed fjällbjörkskog i dess naturliga tillstånd
8 Haparanda Skärgård (1995), att bevara ett unikt skärgårdslandskap i väsentligen orört skick
9 Björnlandet (1991), bevara ett värdefullt berg- och urskogsområde
10 Skuleskogen (1984), bevara ett starkt kuperat kustanknutet skogs-, hällmarks- och sprickdalslandskap i orört skick, där växtlighet och djurliv får utvecklas fritt
11 Sånfjället (1909, utvidgad 1989), bevara ett skogs- och fjällområde i de södra fjälltrakterna i dess naturliga tillstånd
12 Töfsingdalen (1930), bevara ett blockmarks- och barrskogsområde i de södra fjälltrakterna i dess naturliga tillstånd
13 Fulufjället (2002), bevara ett sydligt fjällområde med särpräglad vegetation och stora naturvärden i väsentligen oförändrat skick
14 Hamra (1909), bevara ett område med urskogsartad barrskog i dess naturliga tillstånd
15 Färnebofjärden (1998), bevara ett unikt älvlandskap med omgivande värdefulla skogar och våtmarker i väsentligen orört skick
16 Ängsö (1909, utvidgad 1988), bevara ett äldfre odlingslandskap i väsentligen oförändrat skick
17 Garphyttan (1909), bevara ett äldre odlilngslandskap i väentligen oförändrat skick
18 Tyresta (1993), bevara ett representativt sprickdalslandskap med omfattande urskogar och värdefull natur i övrigt
19 Trestickla (1996), bevara ett sprickdalslandskap av ödemarkskaraktär med omfattande naturskogar med en låg grad av kulturpåverkan
20 Djurö (1991), bevara ett skärgårdslandskap i Vänern i väsentligen oförändrat skick
21 Tiveden (1983), bevar ett sammanhängande skogs-, sjö- och sprickdalslandskap i orört skick och att därvid skogen skall få utvecklas mot urskog
22 Norra Kvill (1927, utvidgad 1989), i den sydsvenska barrskogsregionen bevara ett område med urskogsartad barrskog i dess naturliga tillstånd och för fri utveckling mot urskog
23 Store Mosse (1982), bevara Sydsveriges största sammanhängande myrområde i väsentligen oförändrat skick, där sjö och myr med växtlighet och djurliv skall få utvecklas fritt
24 Blå Jungfrun (1926, utvidgad 1988), bevara ön i dess naturliga tillstånd
25 Söderåsen (2001), bevara ett större sammanhängande område av det sydsvenska horstlandskapet i väsentligen oförändrat skick
26 Dalby Söderskog (1918), bevara ett område med sydsvensk lövskog i väsentligen oförändrat skick
27 Stenshuvud (1986), bevara ett storslaget naturområde med stora geologiska och biologiska skyddsvärden och som är av stor betydelse för det rörliga friluftslivet
28 Gotska Sandön (1909, utvidgad 1963 och 1988), bevara ön i dess naturliga tillstånd.

1 kommentar:

Anonym sa...

Jamen det är ju nationalparker ...