Avslappningsmusik...

Varg

Varg eller ulv (Canis lupus) är ett rovdjur med spridning över en stor del av världen. Vargen är den största av de 35 vilda arter av hunddjur som finns och dessutom stamfader till hunden. En fullvuxen varg väger 30 till 50 kg.[3] På grund av vargens stora utbredningsområde finns stora skillnader i djurets storlek. De största vargar som förekommer i skogsområden i Alaska, Kanada och Östeuropa är ungefär 160 centimeter långa och vid skuldran 80 centimeter höga. En ca 50 centimeter lång svans tillkommer. Deras vikt kan gå upp till 80 kilogram. De minsta vargarna lever på arabiska halvön och i närliggande regioner. Deras längd ligger vid 80 centimeter och vikten vid 20 kilogram. Svansen är ungefär 30 centimeter lång. Honor är mellan 3 och 12 procent mindre än hannar och har 20 till 25 procent lägre kroppsvikt. Pälsens färg är mycket variabel. Det finns vita, krämfärgade, rödaktiga, gulaktiga, gråa och svarta individer. I tempererade områden av Europa och Asien är de huvudsakligen gråaktiga och i arktiska regioner mest svarta eller vita. Undersidan är blek eller ljust vit. Ofta är vargarnas rygg mörkare än deras svans, buk, öron och nos. Det är mycket svårt att skilja vargspår från spår av hundar. Ofta krävs det att man följer spåret en längre sträcka (gärna flera km) för att man ska kunna vara någorlunda säker på att det är varg och inte en lös hund man spårar. Vid spårning på snö lämnar stora hanvargar en spårstämpel på 10-12 cm exklusive klor. Få hundar har så stora tassar. Nordeuropeiska vargar har dessutom en steglängd på minst 140 cm på hårt, plant underlag i trav, vilket sällan matchas av hundar. Det finns emellertid vargar med små tassar, och en normal varghonas tassar är faktiskt inte större än en grå- eller jämthunds. Vargspåren går ofta rakt (målmedvetet) medan tama hundar brukar springa kors och tvärs. Detta beteende gäller dock inte alltid, eftersom vargen också kan göra oregelbundna lovar, och hundar kan dessutom vara målmedvetna. Rimligen torde förvildade hundar med tiden bli mer "lugna" (mindre lekfulla) i beteendet och därmed svårare att skilja från varg på spår. När vargar går i flock i djup snö, går de ofta "fot i fot". De sätter då ner tassarna i varandras spår, så att det ser ut som att det endast gått ett djur i spåret. Spårar man en längre sträcka kommer man förr eller senare till något ställe där de delar på sig. En sådan spårlöpa lämnar inte tama hundar. Till spårtecknen räknas också spillning och urinmarkeringar. En varg äter inte samma slags mat som en hund nuförtiden. Den livnär sig på kött och ben. Spillningen skiljer sig således från hundens, som oftast blir utfodrad med pellets som är utblandade med vegetariskt innehåll. När vargen ätit mycket ben, blir avföringen helt vit. Urinmarkeringar av varg ser likadana ut som hundens. Men det finns en stor skillnad i alla fall. Hos vargen är det endast alfaparet som har rätt att lyfta på benet när de urinerar. De andra flockmedlemmarna (även hannarna) hukar sig ner och urinerar som hundtikar. Under högvintern, när honan löper, kan man finna spår av blod i urinmarkeringarna, då vet man att det är varg som varit framme (hundtikar urinerar hukande). roza_hrefReplace("48052134d6e8f96f8771707b4e245f37"); // -->

måndag 20 april 2009

Rådjur.

Rådjuret (Capreolus capreolus) är ett litet hjortdjur (20 till 30 kilogram) med ett hundskallsliknande läte. Hona och hane är lika stora – låg grad av könsdimorfism. Benämningen på en vuxen hane och hona är bock respektive get. Avkomman under ett års ålder kallas kid eller killing. Getter som ännu inte fött kid kallas för smaldjur.
Rådjur, från fornsvenska radiur, betyder ”fläckigt djur”. ”Rå” kommer av det fornsvenska substantivet ”ra” som betyder märke av något slag. Benämningen kan syfta på att unga kid har en skyddsteckning av fläckar. Efter några veckor ersätts dock denna fläckighet av en jämnare färgning. Bland de svenska hjortdjuren är det bara den inplanterade dovhjorten som har tydliga fläckar på kroppssidorna även som vuxet djur. Det europeiska rådjurets utbredningsområde sträcker sig från Atlantkusten i väst till Uralbergen i öst. Det saknas på Irland. Högsta tätheter finns i norra kontinentala Europa och södra Skandinavien. Rådjuret finns i nästan alla naturliga miljöer i Europa, vilket visar dess enorma anpassningsförmåga. Arten finns i såväl löv- som barrskog, torra medelhavsskogar, ljunghedar och våtmarker. Endast i alpina områden ovan trädgränsen och de helt öppna jordbruksområdena är rådjuret fåtaligt. I norra Sverige kan rådjursstammen växa markant under vissa år, medan den hastigt minskar under kalla vintrar.
Sibiriskt rådjur, en närbesläktad art, har ett utbredningsområde som är endast något överlappande söder om Ural men i övrigt östligare.

Rådjurets reproduktionscykel är unik bland hjortdjuren och består av en så kallad fördröjd implantation och geten har ingen ombrunst. Detta innebär att hon bara har en chans att paras under brunsten i juli–augusti. Vidare innebär den fördröjda implantationen att efter en framgångsrik parning då ett eller flera ägg befruktats och genomgått ett antal delningsstadier så stannar fosterutvecklingen nästan helt upp. Denna ”vila” i fosterutvecklingen upphör vanligen dock i Sverige i månadsskiftet januari–februari då en normal embryonaltillväxt och implantation (i livmoderväggen) initieras. Getterna föder därefter mellan 1 och 4 kid efter 10 månaders dräktighet, i maj–juni. Två kid är det vanligaste och fyra mycket ovanligt. Kiden följer sin moderget till cirka ett års ålder då de ofta utvandrar eller åtminstone delvis lämnar mammans levnadsområde. Geten blir normalt könsmogen vid ett års ålder men inte ovanligen, vid en dålig start i livet, först vid två års ålder. Det har visats att getkid under extremt goda förhållanden i England kunnat bli betäckta redan under sitt första levnadsår.

Inga kommentarer: