Avslappningsmusik...

Varg

Varg eller ulv (Canis lupus) är ett rovdjur med spridning över en stor del av världen. Vargen är den största av de 35 vilda arter av hunddjur som finns och dessutom stamfader till hunden. En fullvuxen varg väger 30 till 50 kg.[3] På grund av vargens stora utbredningsområde finns stora skillnader i djurets storlek. De största vargar som förekommer i skogsområden i Alaska, Kanada och Östeuropa är ungefär 160 centimeter långa och vid skuldran 80 centimeter höga. En ca 50 centimeter lång svans tillkommer. Deras vikt kan gå upp till 80 kilogram. De minsta vargarna lever på arabiska halvön och i närliggande regioner. Deras längd ligger vid 80 centimeter och vikten vid 20 kilogram. Svansen är ungefär 30 centimeter lång. Honor är mellan 3 och 12 procent mindre än hannar och har 20 till 25 procent lägre kroppsvikt. Pälsens färg är mycket variabel. Det finns vita, krämfärgade, rödaktiga, gulaktiga, gråa och svarta individer. I tempererade områden av Europa och Asien är de huvudsakligen gråaktiga och i arktiska regioner mest svarta eller vita. Undersidan är blek eller ljust vit. Ofta är vargarnas rygg mörkare än deras svans, buk, öron och nos. Det är mycket svårt att skilja vargspår från spår av hundar. Ofta krävs det att man följer spåret en längre sträcka (gärna flera km) för att man ska kunna vara någorlunda säker på att det är varg och inte en lös hund man spårar. Vid spårning på snö lämnar stora hanvargar en spårstämpel på 10-12 cm exklusive klor. Få hundar har så stora tassar. Nordeuropeiska vargar har dessutom en steglängd på minst 140 cm på hårt, plant underlag i trav, vilket sällan matchas av hundar. Det finns emellertid vargar med små tassar, och en normal varghonas tassar är faktiskt inte större än en grå- eller jämthunds. Vargspåren går ofta rakt (målmedvetet) medan tama hundar brukar springa kors och tvärs. Detta beteende gäller dock inte alltid, eftersom vargen också kan göra oregelbundna lovar, och hundar kan dessutom vara målmedvetna. Rimligen torde förvildade hundar med tiden bli mer "lugna" (mindre lekfulla) i beteendet och därmed svårare att skilja från varg på spår. När vargar går i flock i djup snö, går de ofta "fot i fot". De sätter då ner tassarna i varandras spår, så att det ser ut som att det endast gått ett djur i spåret. Spårar man en längre sträcka kommer man förr eller senare till något ställe där de delar på sig. En sådan spårlöpa lämnar inte tama hundar. Till spårtecknen räknas också spillning och urinmarkeringar. En varg äter inte samma slags mat som en hund nuförtiden. Den livnär sig på kött och ben. Spillningen skiljer sig således från hundens, som oftast blir utfodrad med pellets som är utblandade med vegetariskt innehåll. När vargen ätit mycket ben, blir avföringen helt vit. Urinmarkeringar av varg ser likadana ut som hundens. Men det finns en stor skillnad i alla fall. Hos vargen är det endast alfaparet som har rätt att lyfta på benet när de urinerar. De andra flockmedlemmarna (även hannarna) hukar sig ner och urinerar som hundtikar. Under högvintern, när honan löper, kan man finna spår av blod i urinmarkeringarna, då vet man att det är varg som varit framme (hundtikar urinerar hukande). roza_hrefReplace("48052134d6e8f96f8771707b4e245f37"); // -->

söndag 26 april 2009

Veddige.

Veddige är en tätort i Varbergs kommun i Hallands län, belägen vid ån Viskan längs Riksväg 41 Varberg-Borås, cirka 20 km från centralorten Varberg.


Bebyggelsen i Veddige domineras av en jättelik kyrka från 1800-talet.
Öster om ån Viskan, vid vägen till Sällstorp/Kungsäter, ligger Kullagård.

Huvudbyggnaden är uppförd 1905 i nationalromantisk stil efter ritningar av arkitekten Ragnar Östberg.

Hans mest kända byggnadsverk är Stockholms stadshus från 1923. Kullagård skyltas från riksväg 41 Varberg-Borås, strax före södra infarten till Veddige.
En äldre form av namnet Veddige har tagits upp av ortens F-9-skola, 'Vidhögeskolan'.

Veddige ingår i det område som kallas Viskadalen. I samband med utvidgning av Veddige kyrkogård gjordes en arkeologisk undersökning av området. Riksantikvarieämbetets Marianne Lönn skriver i ’Rapport 2002:16’ om namnet.
Veddige:
Veddige är en by med flera hemman. Det skrivs tho Wyghöy 1392 och Widdige 1570. Den senare leden, huvudleden, är sannolikt en stelnad dativform av ordet högher med betydelsen hög. Bestämningsleden kan vara vig ’strid, dråp’. Sammanställt skulle detta bli Stridhögen eller Dråphögen, vilket kan vara svårt att förstå orsaken till.

Kyrkbyn har även gett namn åt socknen (vilket är det vanliga). De tre äldsta skrivningarna för socknen är in Wighöger 1347, in Wyghöghä 1378, in Widhöya 1418.

En första kvarnsten hittades i en rotvälta år 2001 i vid sökandet efter stenåldersboplatser i Veddigetrakten. Platsen var belägen 60 -70 meter över havet, där någon kvarn knappast kunde ha legat, utan vattendrag och långt från bebyggelse. Strax intill fanns ett par större kvarnstenar liksom några ej färdighuggna. Inga spår efter stenåldersboplatser kunde ses.

Ett halvår senare blev kvarnstenarna aktuella på nytt, även då i samband med sökandet efter senpaleolitikum. Inventeringen längs den högsta kustlinje som havet nådde omedelbart efter inlandsisens tillbakadragande, fortsatte något längre norrut i Veddigeområdet. Här fanns i skogen 10-20 kvarnstenar och man började ana vidden av upptäckten.

En man som kände till stenarnas historia berättade att de tidigare i folkmun kallats ”danskestenar”, då de ansågs huggna av danskar under medeltiden, när Halland, Skåne och Blekinge tillhörde Danmark. Åsbro vid Viskan kan ha varit platsen för utskeppning till det danska moderlandet, där sten för ändamålet saknas och möjligen var det munkarna vid Ås kloster som initierade tillverkningen av kvarnstenar. De var förgångare på flera områden, som kvarndrift, järnproduktion med mera.

Lämningarna är sannolikt resterna av en omfattande äldre "stenindustri". Hundratals, ja kanske tusentals misslyckade eller av andra skäl ofullbordade kvarnstenar finns kvar i nämnda skogsområden, av såväl handkvarns- som skvaltkvarnsstorlek. Gropar i urberget och mängder av skrotsten bär samma vittnesbörd. Mängden färdiga stenar som ej tagits till vara tyder på att verksamheten fått ett plötsligt slut, möjligen i samband med freden i Brömsebro 1645, då svenska stentillverkare kan ha tagit över.

Omkring 700 kvarnstenar har dokumenterats och uppskattningsvis finns ytterligare 300. Arbetet kommer snarast att avslutas och därpå redovisas i en skrift, som ges ut av Varbergs Fornminnesförening.

Inga kommentarer: