Avslappningsmusik...

Varg

Varg eller ulv (Canis lupus) är ett rovdjur med spridning över en stor del av världen. Vargen är den största av de 35 vilda arter av hunddjur som finns och dessutom stamfader till hunden. En fullvuxen varg väger 30 till 50 kg.[3] På grund av vargens stora utbredningsområde finns stora skillnader i djurets storlek. De största vargar som förekommer i skogsområden i Alaska, Kanada och Östeuropa är ungefär 160 centimeter långa och vid skuldran 80 centimeter höga. En ca 50 centimeter lång svans tillkommer. Deras vikt kan gå upp till 80 kilogram. De minsta vargarna lever på arabiska halvön och i närliggande regioner. Deras längd ligger vid 80 centimeter och vikten vid 20 kilogram. Svansen är ungefär 30 centimeter lång. Honor är mellan 3 och 12 procent mindre än hannar och har 20 till 25 procent lägre kroppsvikt. Pälsens färg är mycket variabel. Det finns vita, krämfärgade, rödaktiga, gulaktiga, gråa och svarta individer. I tempererade områden av Europa och Asien är de huvudsakligen gråaktiga och i arktiska regioner mest svarta eller vita. Undersidan är blek eller ljust vit. Ofta är vargarnas rygg mörkare än deras svans, buk, öron och nos. Det är mycket svårt att skilja vargspår från spår av hundar. Ofta krävs det att man följer spåret en längre sträcka (gärna flera km) för att man ska kunna vara någorlunda säker på att det är varg och inte en lös hund man spårar. Vid spårning på snö lämnar stora hanvargar en spårstämpel på 10-12 cm exklusive klor. Få hundar har så stora tassar. Nordeuropeiska vargar har dessutom en steglängd på minst 140 cm på hårt, plant underlag i trav, vilket sällan matchas av hundar. Det finns emellertid vargar med små tassar, och en normal varghonas tassar är faktiskt inte större än en grå- eller jämthunds. Vargspåren går ofta rakt (målmedvetet) medan tama hundar brukar springa kors och tvärs. Detta beteende gäller dock inte alltid, eftersom vargen också kan göra oregelbundna lovar, och hundar kan dessutom vara målmedvetna. Rimligen torde förvildade hundar med tiden bli mer "lugna" (mindre lekfulla) i beteendet och därmed svårare att skilja från varg på spår. När vargar går i flock i djup snö, går de ofta "fot i fot". De sätter då ner tassarna i varandras spår, så att det ser ut som att det endast gått ett djur i spåret. Spårar man en längre sträcka kommer man förr eller senare till något ställe där de delar på sig. En sådan spårlöpa lämnar inte tama hundar. Till spårtecknen räknas också spillning och urinmarkeringar. En varg äter inte samma slags mat som en hund nuförtiden. Den livnär sig på kött och ben. Spillningen skiljer sig således från hundens, som oftast blir utfodrad med pellets som är utblandade med vegetariskt innehåll. När vargen ätit mycket ben, blir avföringen helt vit. Urinmarkeringar av varg ser likadana ut som hundens. Men det finns en stor skillnad i alla fall. Hos vargen är det endast alfaparet som har rätt att lyfta på benet när de urinerar. De andra flockmedlemmarna (även hannarna) hukar sig ner och urinerar som hundtikar. Under högvintern, när honan löper, kan man finna spår av blod i urinmarkeringarna, då vet man att det är varg som varit framme (hundtikar urinerar hukande). roza_hrefReplace("48052134d6e8f96f8771707b4e245f37"); // -->

onsdag 6 maj 2009

Stympad sjöstjärna helar sig själv.

På en del djurarter kan avslitna kroppsdelar växa ut igen. Sjöstjärnorna hör till denna grupp och de studeras just nu av forskare på Västkusten. Om man kan förstå de mekanismer som ligger bakom återbildningen kanske man i framtiden kan styra läkningsprocesser hos människan. Sjöstjärnor är mycket enkelt uppbyggda. De har varken blodkärlssystem, hjärta eller hjärna. Kanske är det för att de är relativt okomplicerade i sin uppbyggnad som de kan återbilda kroppsdelar. Det finns arter som kan återbilda en hel individ av bara en enda arm. Riktigt så kraftfull återbildning har inte arten vanlig sjöstjärna som lever i svenska vatten, men den kan regenerera en stor del av sin kropp. Forskarna tror att samma gener som är aktiva i det embryonala stadiet är aktiva när kroppsdelar återbildas. De försöker ta reda på vilken signalering mellan celler som aktiverar dessa gener och får fart på rätt stamceller så att förlorade kroppsdelar kan växa ut igen.
Sjöstjärnorna (Asteroidea) är en klass av marina djur. Det finns cirka 2 000 olika arter. De har vanligtvis femtalig symmetri, men kan ha upp till omkring 20 armar. Om någon av armarna skulle förloras regenereras en ny ut. Ytterst på varje arm sitter ett öga, med vilket sjöstjärnorna kan urskilja ljusskillnader. De har även ett könsorgan, en så kallad gonad, i varje arm. De största arterna kan bli upp till en meter i diameter.
Sjöstjärnor lever i saltvatten och andas med sina tentakler. De saknar möjlighet att osmosreglera och kan därför inte leva i bräckt eller sötvatten. De ha två magar, en för att smälta födan och en de kan föra ut genom munnen och vränga ut och in. De flesta arter av sjöstjärnor äter musslor vars skal de bänder upp med sina starka armar varpå de spottar in sin mage i musslan och börjar äta.
Flertalet sjöstjärnor är enkönade men ett fåtal är hermafroditer. De enkönade sjöstjärnorna kan föröka sig genom att spruta ut ägg och spermier för att föröka sig sexuellt. Om äggen inte blir befruktade kan de ibland genomgå "jungfrufödsel" (partenogenes). Vissa arter av sjöstjärnor (t.ex. Echinaster luzonicus) kan även föröka sig genom att dela sig på mitten och sedan låta de armar som fattas regenereras och möjliggöra att två nya individer bildas.

Upplagd av Bengt kl. onsdag, maj 06, 2009

Etiketter:

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)