Avslappningsmusik...

Varg

Varg eller ulv (Canis lupus) är ett rovdjur med spridning över en stor del av världen. Vargen är den största av de 35 vilda arter av hunddjur som finns och dessutom stamfader till hunden. En fullvuxen varg väger 30 till 50 kg.[3] På grund av vargens stora utbredningsområde finns stora skillnader i djurets storlek. De största vargar som förekommer i skogsområden i Alaska, Kanada och Östeuropa är ungefär 160 centimeter långa och vid skuldran 80 centimeter höga. En ca 50 centimeter lång svans tillkommer. Deras vikt kan gå upp till 80 kilogram. De minsta vargarna lever på arabiska halvön och i närliggande regioner. Deras längd ligger vid 80 centimeter och vikten vid 20 kilogram. Svansen är ungefär 30 centimeter lång. Honor är mellan 3 och 12 procent mindre än hannar och har 20 till 25 procent lägre kroppsvikt. Pälsens färg är mycket variabel. Det finns vita, krämfärgade, rödaktiga, gulaktiga, gråa och svarta individer. I tempererade områden av Europa och Asien är de huvudsakligen gråaktiga och i arktiska regioner mest svarta eller vita. Undersidan är blek eller ljust vit. Ofta är vargarnas rygg mörkare än deras svans, buk, öron och nos. Det är mycket svårt att skilja vargspår från spår av hundar. Ofta krävs det att man följer spåret en längre sträcka (gärna flera km) för att man ska kunna vara någorlunda säker på att det är varg och inte en lös hund man spårar. Vid spårning på snö lämnar stora hanvargar en spårstämpel på 10-12 cm exklusive klor. Få hundar har så stora tassar. Nordeuropeiska vargar har dessutom en steglängd på minst 140 cm på hårt, plant underlag i trav, vilket sällan matchas av hundar. Det finns emellertid vargar med små tassar, och en normal varghonas tassar är faktiskt inte större än en grå- eller jämthunds. Vargspåren går ofta rakt (målmedvetet) medan tama hundar brukar springa kors och tvärs. Detta beteende gäller dock inte alltid, eftersom vargen också kan göra oregelbundna lovar, och hundar kan dessutom vara målmedvetna. Rimligen torde förvildade hundar med tiden bli mer "lugna" (mindre lekfulla) i beteendet och därmed svårare att skilja från varg på spår. När vargar går i flock i djup snö, går de ofta "fot i fot". De sätter då ner tassarna i varandras spår, så att det ser ut som att det endast gått ett djur i spåret. Spårar man en längre sträcka kommer man förr eller senare till något ställe där de delar på sig. En sådan spårlöpa lämnar inte tama hundar. Till spårtecknen räknas också spillning och urinmarkeringar. En varg äter inte samma slags mat som en hund nuförtiden. Den livnär sig på kött och ben. Spillningen skiljer sig således från hundens, som oftast blir utfodrad med pellets som är utblandade med vegetariskt innehåll. När vargen ätit mycket ben, blir avföringen helt vit. Urinmarkeringar av varg ser likadana ut som hundens. Men det finns en stor skillnad i alla fall. Hos vargen är det endast alfaparet som har rätt att lyfta på benet när de urinerar. De andra flockmedlemmarna (även hannarna) hukar sig ner och urinerar som hundtikar. Under högvintern, när honan löper, kan man finna spår av blod i urinmarkeringarna, då vet man att det är varg som varit framme (hundtikar urinerar hukande). roza_hrefReplace("48052134d6e8f96f8771707b4e245f37"); // -->

söndag 17 maj 2009

Sundsvalls stenstad.

Sundsvalls stenstad är landets bäst bevarade stadsmiljö från det sena 1800-talet. Bevarandeinsatser i Sundsvalls stenstad har under flera decennier prioriterats både från Sundsvalls kommun och länsstyrelsen i Västernorrland. Arbetet har resulterat i en både välbevarad och trevlig stadsmiljö. Samtidigt har näringslivsfrågornas betydelse ökat i samband med nyetableringar och stora ombyggnationer. Utvecklingsfrågorna är ur antikvarisk synvinkel minst lika angelägna som bevarandearbetet. Ett viktigt inslag i värderingar av husen i stenstaden är just betydelsen av en kommersiell verksamhetsbas. Stadens centrum har alltid haft en inriktning mot handel och köpenskap, därför är den kommersiella verksamheten viktig i ett kulturhistoriskt perspektiv. Stenstaden är ett s.k. riksintresseområde med ett stort antal byggnadsminnen. Här presenteras de 27 byggnadsminnena som ligger inom riksintresseområdet samt ett exempel på hur bevarande, förnyelse och utveckling kan ske i ett av dem, Granska huset, där gallerian 1891 ligger idag. Under hösten 1999 fram till invigningen i slutet av augusti år 2000 byggdes Forumgallerian i kvarteret Hälsan vid Stora Torgets norra sida om till gallerian 1891. Denna är ett utomordentligt exempel på hur en kulturhistoriskt värdefull kvartersmiljö både kan bevaras och utvecklas. Ombyggnaden av byggnadsminnet "Granska huset" har visat hur man på ett varsamt sätt kan tillföra nya kvalitéer till ett redan mycket värdefullt hus. Även om ombyggnaden kan betraktas som omfattande har det "Granska huset" inte förlorat i kulturhistoriskt avseende, snarare tvärtom. Följande presentation är vad som utifrån antikvariska ställningstaganden ansågs mest viktigt att koncentrera sig på inför ombyggnaden. Samtidigt visar vi det färdiga resultatet, som blev lyckat ur både antikvarisk och kommersiell synvinkel.

Upplagd av Bengt kl. söndag, maj 17, 2009

Etiketter:

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)