Avslappningsmusik...

Varg

Varg eller ulv (Canis lupus) är ett rovdjur med spridning över en stor del av världen. Vargen är den största av de 35 vilda arter av hunddjur som finns och dessutom stamfader till hunden. En fullvuxen varg väger 30 till 50 kg.[3] På grund av vargens stora utbredningsområde finns stora skillnader i djurets storlek. De största vargar som förekommer i skogsområden i Alaska, Kanada och Östeuropa är ungefär 160 centimeter långa och vid skuldran 80 centimeter höga. En ca 50 centimeter lång svans tillkommer. Deras vikt kan gå upp till 80 kilogram. De minsta vargarna lever på arabiska halvön och i närliggande regioner. Deras längd ligger vid 80 centimeter och vikten vid 20 kilogram. Svansen är ungefär 30 centimeter lång. Honor är mellan 3 och 12 procent mindre än hannar och har 20 till 25 procent lägre kroppsvikt. Pälsens färg är mycket variabel. Det finns vita, krämfärgade, rödaktiga, gulaktiga, gråa och svarta individer. I tempererade områden av Europa och Asien är de huvudsakligen gråaktiga och i arktiska regioner mest svarta eller vita. Undersidan är blek eller ljust vit. Ofta är vargarnas rygg mörkare än deras svans, buk, öron och nos. Det är mycket svårt att skilja vargspår från spår av hundar. Ofta krävs det att man följer spåret en längre sträcka (gärna flera km) för att man ska kunna vara någorlunda säker på att det är varg och inte en lös hund man spårar. Vid spårning på snö lämnar stora hanvargar en spårstämpel på 10-12 cm exklusive klor. Få hundar har så stora tassar. Nordeuropeiska vargar har dessutom en steglängd på minst 140 cm på hårt, plant underlag i trav, vilket sällan matchas av hundar. Det finns emellertid vargar med små tassar, och en normal varghonas tassar är faktiskt inte större än en grå- eller jämthunds. Vargspåren går ofta rakt (målmedvetet) medan tama hundar brukar springa kors och tvärs. Detta beteende gäller dock inte alltid, eftersom vargen också kan göra oregelbundna lovar, och hundar kan dessutom vara målmedvetna. Rimligen torde förvildade hundar med tiden bli mer "lugna" (mindre lekfulla) i beteendet och därmed svårare att skilja från varg på spår. När vargar går i flock i djup snö, går de ofta "fot i fot". De sätter då ner tassarna i varandras spår, så att det ser ut som att det endast gått ett djur i spåret. Spårar man en längre sträcka kommer man förr eller senare till något ställe där de delar på sig. En sådan spårlöpa lämnar inte tama hundar. Till spårtecknen räknas också spillning och urinmarkeringar. En varg äter inte samma slags mat som en hund nuförtiden. Den livnär sig på kött och ben. Spillningen skiljer sig således från hundens, som oftast blir utfodrad med pellets som är utblandade med vegetariskt innehåll. När vargen ätit mycket ben, blir avföringen helt vit. Urinmarkeringar av varg ser likadana ut som hundens. Men det finns en stor skillnad i alla fall. Hos vargen är det endast alfaparet som har rätt att lyfta på benet när de urinerar. De andra flockmedlemmarna (även hannarna) hukar sig ner och urinerar som hundtikar. Under högvintern, när honan löper, kan man finna spår av blod i urinmarkeringarna, då vet man att det är varg som varit framme (hundtikar urinerar hukande). roza_hrefReplace("48052134d6e8f96f8771707b4e245f37"); // -->

lördag 6 februari 2010

Svanesund.

Svanesund, tätort i sydvästra delen av Orusts kommun en mil från Varekil. Vägfärjan Svanesundsfärjan går över till fastlandet.Första gången Svanesund påträffas i skrift är 1501 då den danske kungen Hans beordrar några skepp att löpa in i "Lange svnd" och "Swane svndh" för att lasta timmer. Svanesund var alltså redan för 500 år sedan en känd hamn. Strömmen i sundet är kraftig vilket innebär att farleden nästan alltid är isfri. Under stränga vintrar är platsen därför omtyckt av svanar, vilket torde vara anledningen till sundets namn.
Svanesund har dessutom sedan urminnes tider varit den bästa överfarten mellan Orust och fastlandet. Ordnad färjeförbindelse fanns redan 1594. Under 1600-talet startade färjemannen gästgiveri. Detta utökades 1686 med tingshus för Orusts och Tjörns domsaga. I början av 1800-talet övertogs gästgiveriet av den driftige Carl Bågenholm. Han utvidgade verksamheten med bland annat brännvinsbränneri. Detta ersattes senare av ett spannmålsmagasin, som i sin tur revs 1984 för det nya färjelägets skull. Tingshuset, gästgiveriet och posthuset ödelades genom en eldsvåda 1911. Därefter blev Varekil tingsställe för Orust och Tjörn.
I början av 1900-talet byggdes en rad sommarvillor längs sjökanten. Men det var först sedan orten 1932 fått elektrisk ström som den egentliga utvecklingen startade. Företaget ASEA elektrifierade härifrån stora delar av Orust och Tjörn. Tätorten växte utmed Färjevägen ända upp till Ängås där nya skolor byggdes.

Upplagd av Bengt kl. lördag, februari 06, 2010

Etiketter:

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)