Avslappningsmusik...

Varg

Varg eller ulv (Canis lupus) är ett rovdjur med spridning över en stor del av världen. Vargen är den största av de 35 vilda arter av hunddjur som finns och dessutom stamfader till hunden. En fullvuxen varg väger 30 till 50 kg.[3] På grund av vargens stora utbredningsområde finns stora skillnader i djurets storlek. De största vargar som förekommer i skogsområden i Alaska, Kanada och Östeuropa är ungefär 160 centimeter långa och vid skuldran 80 centimeter höga. En ca 50 centimeter lång svans tillkommer. Deras vikt kan gå upp till 80 kilogram. De minsta vargarna lever på arabiska halvön och i närliggande regioner. Deras längd ligger vid 80 centimeter och vikten vid 20 kilogram. Svansen är ungefär 30 centimeter lång. Honor är mellan 3 och 12 procent mindre än hannar och har 20 till 25 procent lägre kroppsvikt. Pälsens färg är mycket variabel. Det finns vita, krämfärgade, rödaktiga, gulaktiga, gråa och svarta individer. I tempererade områden av Europa och Asien är de huvudsakligen gråaktiga och i arktiska regioner mest svarta eller vita. Undersidan är blek eller ljust vit. Ofta är vargarnas rygg mörkare än deras svans, buk, öron och nos. Det är mycket svårt att skilja vargspår från spår av hundar. Ofta krävs det att man följer spåret en längre sträcka (gärna flera km) för att man ska kunna vara någorlunda säker på att det är varg och inte en lös hund man spårar. Vid spårning på snö lämnar stora hanvargar en spårstämpel på 10-12 cm exklusive klor. Få hundar har så stora tassar. Nordeuropeiska vargar har dessutom en steglängd på minst 140 cm på hårt, plant underlag i trav, vilket sällan matchas av hundar. Det finns emellertid vargar med små tassar, och en normal varghonas tassar är faktiskt inte större än en grå- eller jämthunds. Vargspåren går ofta rakt (målmedvetet) medan tama hundar brukar springa kors och tvärs. Detta beteende gäller dock inte alltid, eftersom vargen också kan göra oregelbundna lovar, och hundar kan dessutom vara målmedvetna. Rimligen torde förvildade hundar med tiden bli mer "lugna" (mindre lekfulla) i beteendet och därmed svårare att skilja från varg på spår. När vargar går i flock i djup snö, går de ofta "fot i fot". De sätter då ner tassarna i varandras spår, så att det ser ut som att det endast gått ett djur i spåret. Spårar man en längre sträcka kommer man förr eller senare till något ställe där de delar på sig. En sådan spårlöpa lämnar inte tama hundar. Till spårtecknen räknas också spillning och urinmarkeringar. En varg äter inte samma slags mat som en hund nuförtiden. Den livnär sig på kött och ben. Spillningen skiljer sig således från hundens, som oftast blir utfodrad med pellets som är utblandade med vegetariskt innehåll. När vargen ätit mycket ben, blir avföringen helt vit. Urinmarkeringar av varg ser likadana ut som hundens. Men det finns en stor skillnad i alla fall. Hos vargen är det endast alfaparet som har rätt att lyfta på benet när de urinerar. De andra flockmedlemmarna (även hannarna) hukar sig ner och urinerar som hundtikar. Under högvintern, när honan löper, kan man finna spår av blod i urinmarkeringarna, då vet man att det är varg som varit framme (hundtikar urinerar hukande). roza_hrefReplace("48052134d6e8f96f8771707b4e245f37"); // -->

måndag 30 augusti 2010

Fengersfors.

Fengersfors är en tätort i Åmåls kommun. En typisk bruksort som tillverkat järn, pappersmassa och papper. Bruket nedlagt sedan 1978.
Det finns en mycket aktiv fotbollsförening på orten. Badplats med brygga och hopptorn vid Knarrbysjön, även en beachvolleyplan och grillplats i nära anslutning till badplatsen. Under sommaren 2008 anlades en skateboardramp med mera alldeles bredvid skolan.
På orten finns en Folkets Hus Förening som har anor tillbaka till 1920-talet då arbetarna på orten gick samman och bildade föreningen. På 1950-talet byggdes ortens samlingslokal med hjälp av disponent Fenger-Krog men gick då under namnet Fengersfors Fritidslokaler.
På det kulturella planet kan man besöka det nedlagda bruket där olika aktörer driver utställningar, café och konstnärer har sina verkstäder. Bruket var under 150 år dominerande på orten och har sin speciella plats i historien. Som första sulfatfabrik i världen installerade man 1948-49 i daglig drift en sk. kontinuerlig kokare för pappersmassa. Denna patenterade metod blev sedan helt dominerande i världen och en stark exportprodukt från Karlstad.
Fengersfors blev 1961 startpunkten för den svenska organiserade vattenskidsporten. Året innan hade tävlingarna i Borås blivit sönderblåsta och nu behövde Karlstads Vattenskidklubb en bättre arena för de nya nordiska tävlingarna som de blivit arrangörer för. I samarbete med den dåvarande lokala klubben anordnades på Knarrbysjön i Fengersfors sportens första Nordiska Mästerskap. Detta efter att övriga länder önskat uppgradera tävlingarna på Knarrbysjön till NM. Ett litet problem var att ingen RF-ansluten organisation fanns i landet och därför uppkom lokalt ambitionen för att bilda ett sådant, delvis på disponent Fenger-Krogs önskan, eftersom bruket vid långivningen till Fengersfors Vattenskidklubb önskat detta. 1962 års inofficiella SM hölls sedan i Fengersfors efter en förbundsbildning i Stockholm med 4 representanter från FVSK. År 1963 hölls landets första officiella SM i vattenskidor på arenan i Fengersfors, en arena som också kan räknas som den första reglementsenliga tävlingsarenan i landet. Ledningsduo för NM-tävlingarna var Ole och Einar Richter från Karlstad (Richter fick själv flera titlar i hopp) med Billy Huzell som speaker. Huzell hade på femtiotalet åkt vattenskidor i USA och även testat hopp. KVSK i Karlstad byggde sedermera första hoppet i Sverige. Huzell importerade och premiärflög även den vattenskiddrake som Bosse Jakobsson senare tävlade med internationellt. Tävlingarna i Fengersfors med uppvisning i drakflygning och andra kringaktiviteter drog mycket publik och var riktiga folkfester.

Upplagd av Bengt kl. måndag, augusti 30, 2010

Etiketter:

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)