Avslappningsmusik...

Varg

Varg eller ulv (Canis lupus) är ett rovdjur med spridning över en stor del av världen. Vargen är den största av de 35 vilda arter av hunddjur som finns och dessutom stamfader till hunden. En fullvuxen varg väger 30 till 50 kg.[3] På grund av vargens stora utbredningsområde finns stora skillnader i djurets storlek. De största vargar som förekommer i skogsområden i Alaska, Kanada och Östeuropa är ungefär 160 centimeter långa och vid skuldran 80 centimeter höga. En ca 50 centimeter lång svans tillkommer. Deras vikt kan gå upp till 80 kilogram. De minsta vargarna lever på arabiska halvön och i närliggande regioner. Deras längd ligger vid 80 centimeter och vikten vid 20 kilogram. Svansen är ungefär 30 centimeter lång. Honor är mellan 3 och 12 procent mindre än hannar och har 20 till 25 procent lägre kroppsvikt. Pälsens färg är mycket variabel. Det finns vita, krämfärgade, rödaktiga, gulaktiga, gråa och svarta individer. I tempererade områden av Europa och Asien är de huvudsakligen gråaktiga och i arktiska regioner mest svarta eller vita. Undersidan är blek eller ljust vit. Ofta är vargarnas rygg mörkare än deras svans, buk, öron och nos. Det är mycket svårt att skilja vargspår från spår av hundar. Ofta krävs det att man följer spåret en längre sträcka (gärna flera km) för att man ska kunna vara någorlunda säker på att det är varg och inte en lös hund man spårar. Vid spårning på snö lämnar stora hanvargar en spårstämpel på 10-12 cm exklusive klor. Få hundar har så stora tassar. Nordeuropeiska vargar har dessutom en steglängd på minst 140 cm på hårt, plant underlag i trav, vilket sällan matchas av hundar. Det finns emellertid vargar med små tassar, och en normal varghonas tassar är faktiskt inte större än en grå- eller jämthunds. Vargspåren går ofta rakt (målmedvetet) medan tama hundar brukar springa kors och tvärs. Detta beteende gäller dock inte alltid, eftersom vargen också kan göra oregelbundna lovar, och hundar kan dessutom vara målmedvetna. Rimligen torde förvildade hundar med tiden bli mer "lugna" (mindre lekfulla) i beteendet och därmed svårare att skilja från varg på spår. När vargar går i flock i djup snö, går de ofta "fot i fot". De sätter då ner tassarna i varandras spår, så att det ser ut som att det endast gått ett djur i spåret. Spårar man en längre sträcka kommer man förr eller senare till något ställe där de delar på sig. En sådan spårlöpa lämnar inte tama hundar. Till spårtecknen räknas också spillning och urinmarkeringar. En varg äter inte samma slags mat som en hund nuförtiden. Den livnär sig på kött och ben. Spillningen skiljer sig således från hundens, som oftast blir utfodrad med pellets som är utblandade med vegetariskt innehåll. När vargen ätit mycket ben, blir avföringen helt vit. Urinmarkeringar av varg ser likadana ut som hundens. Men det finns en stor skillnad i alla fall. Hos vargen är det endast alfaparet som har rätt att lyfta på benet när de urinerar. De andra flockmedlemmarna (även hannarna) hukar sig ner och urinerar som hundtikar. Under högvintern, när honan löper, kan man finna spår av blod i urinmarkeringarna, då vet man att det är varg som varit framme (hundtikar urinerar hukande). roza_hrefReplace("48052134d6e8f96f8771707b4e245f37"); // -->

söndag 15 augusti 2010

Österfärnebo.

Österfärnebo är en tätort i Sandvikens kommun.
Österfärnebo socken är Gästriklands och även Norrlands sydligaste. Naturen liknar den i Uppland men har även likheter med Norrland, här går Limes Norrlandicus, den botaniska norrlandsgränsen. Längst i väster ligger största höjden, Kungshögarna, där det finns ett utsiktstorn med sikt ända till Uppsala domkyrka och till Bönans fyr i havet utanför Gävle. Landskapet domineras av Dalälven. I området finns Färnebofjärdens nationalpark.
I socknen finns förhållandevis många mjölkbönder, vilket håller landskapet öppet. I bygden finns även en hel del småindustrier. Idrottsföreningen Österfärnebo IF sysslar med friidrott, fotboll, orientering, motion och skidor. I Österfärnebo ligger även Färnebo folkhögskola.
Bygden är gammal, och dök för 6 000 år sedan upp som en havsvik efter senaste istiden. Längs Enköpingsåsen som går genom socknen började man då färda när man skulle till Mälardalen. Namn längst ner vid åsens slut på Gästrikesidan, Färjudden vid Strångnäs, visar på platsens urgamla bebyggelse. På åsen i socknens sydligaste del finns Hamre gravfält, Gästriklands största från järnåldern.
Östfärnebo kyrka är från 1822. Den ersatte en medeltidskyrka, som revs trots många protester från bönderna. Inom socknen finns även Koversta gammelby, som är ovanlig då en inte skiftats. Av byggnader värda att nämna är den gamla Komministergården från 1700-talet, idag utnyttjad till bibliotek. Åsbergs herrgård uppe på Enköpingsåsen är Norrlands äldsta frälsegård. Här bodde en gång Österfärnebos störste rikskändis, Anders Schönberg d y som stod bakom skrivningen av tryckfrihetsförordningen. Gysinge bruk finns inom socknen, ett av Sveriges bäst bevarade vallonbruk. Bruket har anor från 1600-talet och har varit ett av Sveriges ledande järnbruk med världens första elektrostålugn, den Kjellinska ugnen. PRO:s folkhögskola är inrymd i den gamla herrgården där patronerna tidigare bodde.
Tidigare fanns även Oppsjö bruk inom socknen där man redan på 1670-talet började tillverka plåt. Idag finns där bara ruiner som minner om den stora verksamheten. Gästrikeleden går igenom området.
Socknens tredje bruk var Grönsinka järnbruk som fick sina privilegier 1679 och lades ned 1893. Det var myntmästare Isak Koch som startade driften. Bruket låg på gränsen till Dalarna och fortfarande finns lämningar kvar efter epoken.
I Österfärnebo finns goda möjligheter till sport och friluftsliv. Vid idrottsplatsen Solliden finns möjlighet att spela fotboll och friidrotta. Här finns också 2,5 km elljusspår som används till såväl löpning som skidåkning. På dagtid kan man använda fem- och tiokilometersspåren.
Inom socknen finns även en nationalpark, Färnebofjärden, med ett unika älvlandskap. I hjärtat av parken ligger Strångnäs, just där Ockelboåsen försvinner ner i vattnet för att komma upp flera hundra meter ut i älven. Enligt en arkeologisk undersökning som gjordes för några år sedan[när?] var det här som de första bosättningarna i södra Gästrikland fanns. En sägen i bygden berättar om det sköna slottet Östanborg som låg i Dalälven. Dess tinnar och torn lär ska synas under månljusa torsdagsnätter.

Inga kommentarer: