Avslappningsmusik...

Varg

Varg eller ulv (Canis lupus) är ett rovdjur med spridning över en stor del av världen. Vargen är den största av de 35 vilda arter av hunddjur som finns och dessutom stamfader till hunden. En fullvuxen varg väger 30 till 50 kg.[3] På grund av vargens stora utbredningsområde finns stora skillnader i djurets storlek. De största vargar som förekommer i skogsområden i Alaska, Kanada och Östeuropa är ungefär 160 centimeter långa och vid skuldran 80 centimeter höga. En ca 50 centimeter lång svans tillkommer. Deras vikt kan gå upp till 80 kilogram. De minsta vargarna lever på arabiska halvön och i närliggande regioner. Deras längd ligger vid 80 centimeter och vikten vid 20 kilogram. Svansen är ungefär 30 centimeter lång. Honor är mellan 3 och 12 procent mindre än hannar och har 20 till 25 procent lägre kroppsvikt. Pälsens färg är mycket variabel. Det finns vita, krämfärgade, rödaktiga, gulaktiga, gråa och svarta individer. I tempererade områden av Europa och Asien är de huvudsakligen gråaktiga och i arktiska regioner mest svarta eller vita. Undersidan är blek eller ljust vit. Ofta är vargarnas rygg mörkare än deras svans, buk, öron och nos. Det är mycket svårt att skilja vargspår från spår av hundar. Ofta krävs det att man följer spåret en längre sträcka (gärna flera km) för att man ska kunna vara någorlunda säker på att det är varg och inte en lös hund man spårar. Vid spårning på snö lämnar stora hanvargar en spårstämpel på 10-12 cm exklusive klor. Få hundar har så stora tassar. Nordeuropeiska vargar har dessutom en steglängd på minst 140 cm på hårt, plant underlag i trav, vilket sällan matchas av hundar. Det finns emellertid vargar med små tassar, och en normal varghonas tassar är faktiskt inte större än en grå- eller jämthunds. Vargspåren går ofta rakt (målmedvetet) medan tama hundar brukar springa kors och tvärs. Detta beteende gäller dock inte alltid, eftersom vargen också kan göra oregelbundna lovar, och hundar kan dessutom vara målmedvetna. Rimligen torde förvildade hundar med tiden bli mer "lugna" (mindre lekfulla) i beteendet och därmed svårare att skilja från varg på spår. När vargar går i flock i djup snö, går de ofta "fot i fot". De sätter då ner tassarna i varandras spår, så att det ser ut som att det endast gått ett djur i spåret. Spårar man en längre sträcka kommer man förr eller senare till något ställe där de delar på sig. En sådan spårlöpa lämnar inte tama hundar. Till spårtecknen räknas också spillning och urinmarkeringar. En varg äter inte samma slags mat som en hund nuförtiden. Den livnär sig på kött och ben. Spillningen skiljer sig således från hundens, som oftast blir utfodrad med pellets som är utblandade med vegetariskt innehåll. När vargen ätit mycket ben, blir avföringen helt vit. Urinmarkeringar av varg ser likadana ut som hundens. Men det finns en stor skillnad i alla fall. Hos vargen är det endast alfaparet som har rätt att lyfta på benet när de urinerar. De andra flockmedlemmarna (även hannarna) hukar sig ner och urinerar som hundtikar. Under högvintern, när honan löper, kan man finna spår av blod i urinmarkeringarna, då vet man att det är varg som varit framme (hundtikar urinerar hukande). roza_hrefReplace("48052134d6e8f96f8771707b4e245f37"); // -->

torsdag 16 december 2010

Sexdrega.

Sexdrega en ort belägen i Svenljunga kommun , Västra Götalands län , Sverige med 788 invånare under 2005. Deras lokala fotbollsförening är FC Lockryd .

Sexdrega kyrka
Kyrkan byggdes 1810 och stod klar följande år. Den gamla stenkyrkan från 1100-talet revs. Utrymmet i denna var inte tillräckligt - den var som man skrev ”som Moderkyrka något trång.”
Den nya kyrkan fick c:a 600 sittplatser. En dramatisk händelse inträffade under gudstjänsten söndagen den 14 juli 1811. Åskan slog ner och skadade taket, slog sönder kulan och korset på tornet samt splittrade några pelare och förstörde två bänkdörrar. Än värre var att 3 personer dödades och runt 200 skadades. Kyrkbygget hade hårt ansträngt socknens ekonomi ,som inte blev bättre, då stora reparationer måste göras efter åskans härjningar.
Pengar till en orgel hade man först 1831. Orgeln placerade på en liten läktare över altaret. På 1890-talet revs denna läktare och en ny orgel hamnade så småningom på västläktaren.
Två gravstenar av speciellt intresse kan nämnas. Den ena, som är en stor stenhäll, står numera vid kyrkans nordöstra hörn. Den låg tidigare inne i den gamla kyrkan och utmärkte en grav för Peder Kijl och hans hustru. Kijl var överste och bodde på Stora Apelnäs i Roasjö .Han dog 1588
Texten på stenen är numera oläslig. Den hade följande lydelse:
”Här ligger begraven den ärlige och välbördige man Peer Kijl till Apellnäs, vilken avsomnade i Herren i en god ålder den 27 september 1588. Desslikes ock hans kära hustru, den ärliga och välbördiga fru Agneta Arvidsdotter, vilken avsomnade i Kristus.”
Men man kan fortfarande se översten och hans frus gestalter på stenen . Stenen låg sedan den gamla kyrkan rivits under lång tid ute på kyrkogården.
En liten gravsten söder om kyrkan talar om att Johanna Stina Svensdotter var född 1820 och dog 1926 i en ålder av 106 år. Hon var vid sin död Sveriges äldsta invånare !
Johanna Stina hade vid 100 års ålder kvar sin sångröst. Först vid denna höga ålder fick hon en egen täppa på Björkarp, som hon köpte. Hon hade förut bodde på torpet Källan, dit hon flyttat från torpet Sjölid.
Under missväxtåren 1868-69 hade hon fått vandra miltals för att få råg till utsäde och bröd. Under sina sista år klagade Johanna Stina över att inga jämnåriga fanns kvar i livet.
Någon påminde henne då om att ”Mor Hedin” ännu levde. Hon var 90 år. Johanna Stina lär då ha sagt ” Ja, det gör hon ju, men åt den barnungen har jag en gång varit barnpiga!”

Upplagd av Bengt kl. torsdag, december 16, 2010

Etiketter:

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)