Avslappningsmusik...

Varg

Varg eller ulv (Canis lupus) är ett rovdjur med spridning över en stor del av världen. Vargen är den största av de 35 vilda arter av hunddjur som finns och dessutom stamfader till hunden. En fullvuxen varg väger 30 till 50 kg.[3] På grund av vargens stora utbredningsområde finns stora skillnader i djurets storlek. De största vargar som förekommer i skogsområden i Alaska, Kanada och Östeuropa är ungefär 160 centimeter långa och vid skuldran 80 centimeter höga. En ca 50 centimeter lång svans tillkommer. Deras vikt kan gå upp till 80 kilogram. De minsta vargarna lever på arabiska halvön och i närliggande regioner. Deras längd ligger vid 80 centimeter och vikten vid 20 kilogram. Svansen är ungefär 30 centimeter lång. Honor är mellan 3 och 12 procent mindre än hannar och har 20 till 25 procent lägre kroppsvikt. Pälsens färg är mycket variabel. Det finns vita, krämfärgade, rödaktiga, gulaktiga, gråa och svarta individer. I tempererade områden av Europa och Asien är de huvudsakligen gråaktiga och i arktiska regioner mest svarta eller vita. Undersidan är blek eller ljust vit. Ofta är vargarnas rygg mörkare än deras svans, buk, öron och nos. Det är mycket svårt att skilja vargspår från spår av hundar. Ofta krävs det att man följer spåret en längre sträcka (gärna flera km) för att man ska kunna vara någorlunda säker på att det är varg och inte en lös hund man spårar. Vid spårning på snö lämnar stora hanvargar en spårstämpel på 10-12 cm exklusive klor. Få hundar har så stora tassar. Nordeuropeiska vargar har dessutom en steglängd på minst 140 cm på hårt, plant underlag i trav, vilket sällan matchas av hundar. Det finns emellertid vargar med små tassar, och en normal varghonas tassar är faktiskt inte större än en grå- eller jämthunds. Vargspåren går ofta rakt (målmedvetet) medan tama hundar brukar springa kors och tvärs. Detta beteende gäller dock inte alltid, eftersom vargen också kan göra oregelbundna lovar, och hundar kan dessutom vara målmedvetna. Rimligen torde förvildade hundar med tiden bli mer "lugna" (mindre lekfulla) i beteendet och därmed svårare att skilja från varg på spår. När vargar går i flock i djup snö, går de ofta "fot i fot". De sätter då ner tassarna i varandras spår, så att det ser ut som att det endast gått ett djur i spåret. Spårar man en längre sträcka kommer man förr eller senare till något ställe där de delar på sig. En sådan spårlöpa lämnar inte tama hundar. Till spårtecknen räknas också spillning och urinmarkeringar. En varg äter inte samma slags mat som en hund nuförtiden. Den livnär sig på kött och ben. Spillningen skiljer sig således från hundens, som oftast blir utfodrad med pellets som är utblandade med vegetariskt innehåll. När vargen ätit mycket ben, blir avföringen helt vit. Urinmarkeringar av varg ser likadana ut som hundens. Men det finns en stor skillnad i alla fall. Hos vargen är det endast alfaparet som har rätt att lyfta på benet när de urinerar. De andra flockmedlemmarna (även hannarna) hukar sig ner och urinerar som hundtikar. Under högvintern, när honan löper, kan man finna spår av blod i urinmarkeringarna, då vet man att det är varg som varit framme (hundtikar urinerar hukande). roza_hrefReplace("48052134d6e8f96f8771707b4e245f37"); // -->

onsdag 1 april 2009

Hökartade rovfåglar.

Hökartade rovfåglar (Accipitridae) är en familj av fåglar tillhörande ordningen rovfåglar. De hökartade rovfåglarna har av olika taxonomer delats upp i mellan 5-10 underfamiljer. Merparten av dem delar en mycket liknande morfologi, men många av familjen grupper innehåller taxa som skiljer sig mycket från de andra. Dessa placeras inom taxonomin mer utifrån bristen på bättre bevisföring än något annat. Det är därför inte konstigt att familjens fylogenetiska schema alltid har varit omdiskuterat.
Undersökningar tyder på att gruppens kromosomkaryotyp är distinkt och detta indikererar att de hökartade rovfåglarna är en monofyletisk grupp. Huruvida denna grupp ska behandlas som en familj inom ordningen Falconiformes eller som en eller flera gena ordningar är idag inte fastslaget utan mer en fråga om smak.
Förutom detta besynnerliga arrangemang av deras kromosomer ger deras morfologi och analyser baserade på den mitokondriella genen för enzymet cytokrom b en motsägelsefull bild av gruppens inbördes släktskap. Slutsatsen av detta är att hökar, glador örnar och gamar med största sannolikhet inte formar en monofyletisk grupp.
Data från molekylära analyser pekar mot att underfamiljen vråkar och örnar (Buteoninae) med största sannolikhet är poly- eller parafyletisk, där släktena Aquila, Haliaeetus och Buteo utgör distinkta utvecklingslinjer. Dessa släkten verkar tillsammans med underfamiljerna Milvinae, hökar (Accipitrinae) och kärrhökar (Circinae) utgöra en grupp, men släktskapen mellan dessa utvecklingslinjer går inte att uttyda utifrån den information som finns tillgänglig idag. Underfamiljerna bivråkar (Perninae) och möjligen även Elaninae är äldre utvecklingslinjer, vilket även är fallet med gamla världens gamar (Aegypiinae). Den senare är dock med största sannolikhet också poly- eller parapfyletisk, där arter som lammgam och smutsgam avviker från den "nakenhalsade" gamarna.
Enligt Sibley-Ahlquists taxonomi kategoriseras familjen hökartade rovfåglar (Accipitridae) som en del av kraftigt utökade ordningen storkfåglar (Ciconiiformes).

Upplagd av Bengt kl. onsdag, april 01, 2009

Etiketter:

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)