Avslappningsmusik...

Varg

Varg eller ulv (Canis lupus) är ett rovdjur med spridning över en stor del av världen. Vargen är den största av de 35 vilda arter av hunddjur som finns och dessutom stamfader till hunden. En fullvuxen varg väger 30 till 50 kg.[3] På grund av vargens stora utbredningsområde finns stora skillnader i djurets storlek. De största vargar som förekommer i skogsområden i Alaska, Kanada och Östeuropa är ungefär 160 centimeter långa och vid skuldran 80 centimeter höga. En ca 50 centimeter lång svans tillkommer. Deras vikt kan gå upp till 80 kilogram. De minsta vargarna lever på arabiska halvön och i närliggande regioner. Deras längd ligger vid 80 centimeter och vikten vid 20 kilogram. Svansen är ungefär 30 centimeter lång. Honor är mellan 3 och 12 procent mindre än hannar och har 20 till 25 procent lägre kroppsvikt. Pälsens färg är mycket variabel. Det finns vita, krämfärgade, rödaktiga, gulaktiga, gråa och svarta individer. I tempererade områden av Europa och Asien är de huvudsakligen gråaktiga och i arktiska regioner mest svarta eller vita. Undersidan är blek eller ljust vit. Ofta är vargarnas rygg mörkare än deras svans, buk, öron och nos. Det är mycket svårt att skilja vargspår från spår av hundar. Ofta krävs det att man följer spåret en längre sträcka (gärna flera km) för att man ska kunna vara någorlunda säker på att det är varg och inte en lös hund man spårar. Vid spårning på snö lämnar stora hanvargar en spårstämpel på 10-12 cm exklusive klor. Få hundar har så stora tassar. Nordeuropeiska vargar har dessutom en steglängd på minst 140 cm på hårt, plant underlag i trav, vilket sällan matchas av hundar. Det finns emellertid vargar med små tassar, och en normal varghonas tassar är faktiskt inte större än en grå- eller jämthunds. Vargspåren går ofta rakt (målmedvetet) medan tama hundar brukar springa kors och tvärs. Detta beteende gäller dock inte alltid, eftersom vargen också kan göra oregelbundna lovar, och hundar kan dessutom vara målmedvetna. Rimligen torde förvildade hundar med tiden bli mer "lugna" (mindre lekfulla) i beteendet och därmed svårare att skilja från varg på spår. När vargar går i flock i djup snö, går de ofta "fot i fot". De sätter då ner tassarna i varandras spår, så att det ser ut som att det endast gått ett djur i spåret. Spårar man en längre sträcka kommer man förr eller senare till något ställe där de delar på sig. En sådan spårlöpa lämnar inte tama hundar. Till spårtecknen räknas också spillning och urinmarkeringar. En varg äter inte samma slags mat som en hund nuförtiden. Den livnär sig på kött och ben. Spillningen skiljer sig således från hundens, som oftast blir utfodrad med pellets som är utblandade med vegetariskt innehåll. När vargen ätit mycket ben, blir avföringen helt vit. Urinmarkeringar av varg ser likadana ut som hundens. Men det finns en stor skillnad i alla fall. Hos vargen är det endast alfaparet som har rätt att lyfta på benet när de urinerar. De andra flockmedlemmarna (även hannarna) hukar sig ner och urinerar som hundtikar. Under högvintern, när honan löper, kan man finna spår av blod i urinmarkeringarna, då vet man att det är varg som varit framme (hundtikar urinerar hukande). roza_hrefReplace("48052134d6e8f96f8771707b4e245f37"); // -->

söndag 5 april 2009

Orust.

Orust är en ö i Bohuslän, Västra Götalands län. Den är efter Gotland och Öland Sveriges tredje största ö, och skiljs från fastlandet och från Tjörn av ett antal fjordar och smala sund. Tillsammans med ett antal kringliggande öar, såsom Käringön, Härmanö, Gullholmen, Flatön, Malö och Lyrön, bildar den Orusts kommun.


De första människorna kom till Orust efter istiden för 11 000 år sedan, deras boplatser som då låg vid stranden ligger i dag 40-50 meter över havet. I Enersbacken har det hittats skivyxor och pilspetsar.

Från bronsåldern har det hittats gravar och hällristningar. 1884 hittades ett svärd av brons i Ellösfjorden, svärdet är 101,5 cm långt och ett av de längsta från denna tid som hittats i Sverige.

Orust har varit svenskt sedan Bohuslän erövrades 1658.
Öns läge har gjort att fisket varit viktigt för befolkningen. 1752 var tillgången på sill mycket god och hela 1700-talet kallas den stora sillperioden och varade fram till 1808. Slutet på sillfisket innebar att bygden avfolkades och flera fiskelägen höll på att gå under.

Efter fiskeperioden ökade istället jordbruket, men utvecklingen av metoder och maskiner gjorde att arbetskraftsbehovet minskade och Orust blev åter en avfolkningsbygd. Från 1900 till 1968 halverades öns befolkning.
Efter 1950 började flera av öns varv att tillverka plastbåtar och än i dag är varvsindustrin viktig på Orust.

Invånarantalet har varierat kraftigt under åren, 1528 bodde det 2 100 personer på ön. Befolkningen var som störst 1880 med 18 129. 2006 hade kommunen hade 15 185, vilket inkluderar något tusental på de omgivande öarna.

Inga kommentarer: