Avslappningsmusik...

Varg

Varg eller ulv (Canis lupus) är ett rovdjur med spridning över en stor del av världen. Vargen är den största av de 35 vilda arter av hunddjur som finns och dessutom stamfader till hunden. En fullvuxen varg väger 30 till 50 kg.[3] På grund av vargens stora utbredningsområde finns stora skillnader i djurets storlek. De största vargar som förekommer i skogsområden i Alaska, Kanada och Östeuropa är ungefär 160 centimeter långa och vid skuldran 80 centimeter höga. En ca 50 centimeter lång svans tillkommer. Deras vikt kan gå upp till 80 kilogram. De minsta vargarna lever på arabiska halvön och i närliggande regioner. Deras längd ligger vid 80 centimeter och vikten vid 20 kilogram. Svansen är ungefär 30 centimeter lång. Honor är mellan 3 och 12 procent mindre än hannar och har 20 till 25 procent lägre kroppsvikt. Pälsens färg är mycket variabel. Det finns vita, krämfärgade, rödaktiga, gulaktiga, gråa och svarta individer. I tempererade områden av Europa och Asien är de huvudsakligen gråaktiga och i arktiska regioner mest svarta eller vita. Undersidan är blek eller ljust vit. Ofta är vargarnas rygg mörkare än deras svans, buk, öron och nos. Det är mycket svårt att skilja vargspår från spår av hundar. Ofta krävs det att man följer spåret en längre sträcka (gärna flera km) för att man ska kunna vara någorlunda säker på att det är varg och inte en lös hund man spårar. Vid spårning på snö lämnar stora hanvargar en spårstämpel på 10-12 cm exklusive klor. Få hundar har så stora tassar. Nordeuropeiska vargar har dessutom en steglängd på minst 140 cm på hårt, plant underlag i trav, vilket sällan matchas av hundar. Det finns emellertid vargar med små tassar, och en normal varghonas tassar är faktiskt inte större än en grå- eller jämthunds. Vargspåren går ofta rakt (målmedvetet) medan tama hundar brukar springa kors och tvärs. Detta beteende gäller dock inte alltid, eftersom vargen också kan göra oregelbundna lovar, och hundar kan dessutom vara målmedvetna. Rimligen torde förvildade hundar med tiden bli mer "lugna" (mindre lekfulla) i beteendet och därmed svårare att skilja från varg på spår. När vargar går i flock i djup snö, går de ofta "fot i fot". De sätter då ner tassarna i varandras spår, så att det ser ut som att det endast gått ett djur i spåret. Spårar man en längre sträcka kommer man förr eller senare till något ställe där de delar på sig. En sådan spårlöpa lämnar inte tama hundar. Till spårtecknen räknas också spillning och urinmarkeringar. En varg äter inte samma slags mat som en hund nuförtiden. Den livnär sig på kött och ben. Spillningen skiljer sig således från hundens, som oftast blir utfodrad med pellets som är utblandade med vegetariskt innehåll. När vargen ätit mycket ben, blir avföringen helt vit. Urinmarkeringar av varg ser likadana ut som hundens. Men det finns en stor skillnad i alla fall. Hos vargen är det endast alfaparet som har rätt att lyfta på benet när de urinerar. De andra flockmedlemmarna (även hannarna) hukar sig ner och urinerar som hundtikar. Under högvintern, när honan löper, kan man finna spår av blod i urinmarkeringarna, då vet man att det är varg som varit framme (hundtikar urinerar hukande). roza_hrefReplace("48052134d6e8f96f8771707b4e245f37"); // -->

torsdag 14 maj 2009

Ockelbo.

Ockelbo är en tätort i Gästrikland samt centralort i Ockelbo kommun, Gävleborgs län. Ockelbo är också en församling i Uppsala stift.
I namnet, 1314 De oklabo, ingår ett gammalt sjönamn *Ukle avseende nuvarande Bysjön. Sjönamnet är bildat till *ukla -svälla, öka, med vilket snabba växlingar i vattenståndet kan ha åsyftats. Efterleden bo har betydelsen bygd, trakt.
Ca 150 fornlämningar är registrerade, bl a några stenåldersboplatser. Merparten är dock gravar av högtyp från yngre järnåldern i sammanlagt sju gravfält, tex fältet vid Wij som består av 43 gravar. Rikliga fynd av lågteknisk järnslagg minner om bygdens långa tradition av järnhantering.
På 1200-talet byggdes en romansk kyrka i Ockelbo. En ny kyrka uppfördes 1791-93 efter ritningar av landshövdingen greve F.A.U. Cronstedt. Denna kyrka totalförstördes vid en brand 1904. 1906-08 uppfördes en ny kyrka efter ritningar av arkitekt Gustaf Améen. Kyrkan är präglad av nybarock. Interiören omdanades radikalt vid en 1956-57 företagen renovering. På korväggen utförde Gun Setterdahl en altarmosaik, som genom sina starka färger präglar hela rummet. I kyrkans västparti inrättades ett kapell, uppkallat efter kyrkans skyddshelgon, Sankt Martin av Tours.
När den medeltida kyrkan revs 1795 påträffades en runsten inmurad i grunden. I samband med kyrkbranden 1904 förstördes stenen. En kopia utfördes 1932 efter avbildningar från 1880-talet. Bildframställningen är ur sagan om Sigurd Fafnesbane och stenen har varit en av landets bildrikaste runstenar.
Wij stångjärnsbruk och säteri anlades på 1600-talet och ägdes under en tid av Sven Bröms och därefter av hans dotter Chatarina. Det var en del av de så kallade Ockelboverken till vilket också hörde stångjärnsbruken Åbron, Brattfors och Jädraås. År 1793 ägdes egendomen av överhovjägmästaren Mårten Bunge. Anläggningen är mycket välbevarad.
Här hålls Ockelbo Marknad två gånger per år sedan 1981.
I orten har även snöskotrar av märket Ockelbo tillverkats. Även båtar av märket Ockelbo har tillverkats här.
Ockelbo har också haft ett basketlag i den högsta basketdivisionen i Sverige. Laget heter Ockelbo BBK och degraderades till en lägre serie på grund av ekonomiska problem.
Ockelbo har även en av Sveriges finaste trädgårdar, Wij Trädgårdar, anlagd vid det gamla säteriet. Trädgården har skapats och blivit möjlig tack vare trädgårdsmästaren Lars Krantz. Tack vare Wij Trädgårdar så har Ockelbo blivit en turistattraktion och många bussar med folk kommer varje år för att besöka Wij trädgårdar.

Upplagd av Bengt kl. torsdag, maj 14, 2009

Etiketter:

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)