Avslappningsmusik...

Varg

Varg eller ulv (Canis lupus) är ett rovdjur med spridning över en stor del av världen. Vargen är den största av de 35 vilda arter av hunddjur som finns och dessutom stamfader till hunden. En fullvuxen varg väger 30 till 50 kg.[3] På grund av vargens stora utbredningsområde finns stora skillnader i djurets storlek. De största vargar som förekommer i skogsområden i Alaska, Kanada och Östeuropa är ungefär 160 centimeter långa och vid skuldran 80 centimeter höga. En ca 50 centimeter lång svans tillkommer. Deras vikt kan gå upp till 80 kilogram. De minsta vargarna lever på arabiska halvön och i närliggande regioner. Deras längd ligger vid 80 centimeter och vikten vid 20 kilogram. Svansen är ungefär 30 centimeter lång. Honor är mellan 3 och 12 procent mindre än hannar och har 20 till 25 procent lägre kroppsvikt. Pälsens färg är mycket variabel. Det finns vita, krämfärgade, rödaktiga, gulaktiga, gråa och svarta individer. I tempererade områden av Europa och Asien är de huvudsakligen gråaktiga och i arktiska regioner mest svarta eller vita. Undersidan är blek eller ljust vit. Ofta är vargarnas rygg mörkare än deras svans, buk, öron och nos. Det är mycket svårt att skilja vargspår från spår av hundar. Ofta krävs det att man följer spåret en längre sträcka (gärna flera km) för att man ska kunna vara någorlunda säker på att det är varg och inte en lös hund man spårar. Vid spårning på snö lämnar stora hanvargar en spårstämpel på 10-12 cm exklusive klor. Få hundar har så stora tassar. Nordeuropeiska vargar har dessutom en steglängd på minst 140 cm på hårt, plant underlag i trav, vilket sällan matchas av hundar. Det finns emellertid vargar med små tassar, och en normal varghonas tassar är faktiskt inte större än en grå- eller jämthunds. Vargspåren går ofta rakt (målmedvetet) medan tama hundar brukar springa kors och tvärs. Detta beteende gäller dock inte alltid, eftersom vargen också kan göra oregelbundna lovar, och hundar kan dessutom vara målmedvetna. Rimligen torde förvildade hundar med tiden bli mer "lugna" (mindre lekfulla) i beteendet och därmed svårare att skilja från varg på spår. När vargar går i flock i djup snö, går de ofta "fot i fot". De sätter då ner tassarna i varandras spår, så att det ser ut som att det endast gått ett djur i spåret. Spårar man en längre sträcka kommer man förr eller senare till något ställe där de delar på sig. En sådan spårlöpa lämnar inte tama hundar. Till spårtecknen räknas också spillning och urinmarkeringar. En varg äter inte samma slags mat som en hund nuförtiden. Den livnär sig på kött och ben. Spillningen skiljer sig således från hundens, som oftast blir utfodrad med pellets som är utblandade med vegetariskt innehåll. När vargen ätit mycket ben, blir avföringen helt vit. Urinmarkeringar av varg ser likadana ut som hundens. Men det finns en stor skillnad i alla fall. Hos vargen är det endast alfaparet som har rätt att lyfta på benet när de urinerar. De andra flockmedlemmarna (även hannarna) hukar sig ner och urinerar som hundtikar. Under högvintern, när honan löper, kan man finna spår av blod i urinmarkeringarna, då vet man att det är varg som varit framme (hundtikar urinerar hukande). roza_hrefReplace("48052134d6e8f96f8771707b4e245f37"); // -->

onsdag 31 mars 2010

SS Great Eastern.

SS Great Eastern var ett ångfartyg konstruerat av Isambard Kingdom Brunel som korsade Atlanten. Det var med sina 211 meters längd världens största fartyg när det sattes i tjänst 1858 och förblev det största fram till RMS Oceanic 1899.
När planerna på att bygga Great Eastern presenterades för första gången sjuder luften av optimism. 1800-talets tekniska framsteg och en enorm uppgång i världshandeln sätter krav på ett nytt, stort fartyg som kan segla med både last och passagerare mellan Europa, Australien och Sydöstasien.
Drömmarna om fartyget tar fart och företaget Eastern Steam Navigation Company grundas 1851. Syftet med bolaget är att finansiera och bygga ett skepp som kan klara uppgiften. Visionerna är stora; Great Eastern ska bli större, starkare och mer imponerande än alla andra fartyg som någonsin byggts.
Till chefingenjör och drivkraft i projektet utser företaget britten Isambard Kingdom Brunel som anses vara tidens skickligaste och mest visionäre ingenjör. Arkitekten för projektet blir John Scott Russell - han har stor erfarenhet av att rita fartyg. Tillsammans konstruerar de båten som med sina 211 meter på längden och 21 meter på bredden blir avsevärt mycket större än något annat fartyg vid den här tiden. Great Eastern får sex master för segel och två skovelhjul. Fem stora ångmaskiner ska driva propellern och skovelhjulen. Bygget påbörjas sommaren 1853 i Millwall nära London.
Och riktig kris blir det när i februari 1856 Rusell försätts i konkurs och fordringsägarna stoppar skeppsbygget. Efter tre månaders dödläge går fordringsägaren med på att efter erhållen betalning, fortgår skeppsbygget ett år till. Att få fartyget färdigt under den tiden krävs extra insatser, Brunel går i främsta ledet och pressar både sig själv och arbetarna till det yttersta för att få skeppet klart i tid. På grund av det uppskruvade tempot sker det allt oftare olyckor på arbetsplatsen och det florerar rykten om att Great Eastern är otursförföljt. På grund av alla problem och förseningar spelar det ingen roll hur mycket arbetarna sliter, de kan ändå inte hinna få skrovet färdigt i tid. Brunel är förtvivlad men efter att ännu en gång ha vädjat till kreditgivarna lyckas han få lov att bygga vidare trots att året redan har gått. Långt om länge blir fartyget färdigt, datum för sjösättning blir satt till den 3 november 1857. Eastern Steam Navigation Company säljer 3000 inträdesbiljetter till dopceremonin och sjösättningen. Biljetterna säljs och varvet fylls med nyfikna män, kvinnor och barn. Vid det inledande arbetet av sjösättningen släpper ett handtag på spel, detta slungas mot en del av personalen som står i närheten. Inför ögonen på åskådarna dör en av arbetarna och fyra andra skadas, varvid sjösättningen ställs in. Nyheten om olyckan sprider sig snabbt och fartyget får öknamnet "olycksskeppet". Brunel får ta emot mängder med kritik och hans svaga hälsa försämras snabbt av den press han utsätts för. Den januaridag år 1858 då Great Eastern äntligen kan glida ner i vattnet börjar med en vinande storm som hotar att stoppa allt arbete kring sjösättningen. Brunel själv är så sjuk att han knappt kan stå på benen, framåt eftermiddagen avtar vinden och till sist glider Great Eastern ned i vattnet.
Jungfruresan kan påbörjas 7 september 1859. Priset för såväl byggandet som sjösättningen var högt, men det högsta priset fick ändå fartygets konstruktör betala. Veckan därpå, efter att äntligen ha fått se Great Eastern segla ut till havs, dör Isamband Kingdom Brunel av ett slaganfall.

Inga kommentarer: