Avslappningsmusik...

Varg

Varg eller ulv (Canis lupus) är ett rovdjur med spridning över en stor del av världen. Vargen är den största av de 35 vilda arter av hunddjur som finns och dessutom stamfader till hunden. En fullvuxen varg väger 30 till 50 kg.[3] På grund av vargens stora utbredningsområde finns stora skillnader i djurets storlek. De största vargar som förekommer i skogsområden i Alaska, Kanada och Östeuropa är ungefär 160 centimeter långa och vid skuldran 80 centimeter höga. En ca 50 centimeter lång svans tillkommer. Deras vikt kan gå upp till 80 kilogram. De minsta vargarna lever på arabiska halvön och i närliggande regioner. Deras längd ligger vid 80 centimeter och vikten vid 20 kilogram. Svansen är ungefär 30 centimeter lång. Honor är mellan 3 och 12 procent mindre än hannar och har 20 till 25 procent lägre kroppsvikt. Pälsens färg är mycket variabel. Det finns vita, krämfärgade, rödaktiga, gulaktiga, gråa och svarta individer. I tempererade områden av Europa och Asien är de huvudsakligen gråaktiga och i arktiska regioner mest svarta eller vita. Undersidan är blek eller ljust vit. Ofta är vargarnas rygg mörkare än deras svans, buk, öron och nos. Det är mycket svårt att skilja vargspår från spår av hundar. Ofta krävs det att man följer spåret en längre sträcka (gärna flera km) för att man ska kunna vara någorlunda säker på att det är varg och inte en lös hund man spårar. Vid spårning på snö lämnar stora hanvargar en spårstämpel på 10-12 cm exklusive klor. Få hundar har så stora tassar. Nordeuropeiska vargar har dessutom en steglängd på minst 140 cm på hårt, plant underlag i trav, vilket sällan matchas av hundar. Det finns emellertid vargar med små tassar, och en normal varghonas tassar är faktiskt inte större än en grå- eller jämthunds. Vargspåren går ofta rakt (målmedvetet) medan tama hundar brukar springa kors och tvärs. Detta beteende gäller dock inte alltid, eftersom vargen också kan göra oregelbundna lovar, och hundar kan dessutom vara målmedvetna. Rimligen torde förvildade hundar med tiden bli mer "lugna" (mindre lekfulla) i beteendet och därmed svårare att skilja från varg på spår. När vargar går i flock i djup snö, går de ofta "fot i fot". De sätter då ner tassarna i varandras spår, så att det ser ut som att det endast gått ett djur i spåret. Spårar man en längre sträcka kommer man förr eller senare till något ställe där de delar på sig. En sådan spårlöpa lämnar inte tama hundar. Till spårtecknen räknas också spillning och urinmarkeringar. En varg äter inte samma slags mat som en hund nuförtiden. Den livnär sig på kött och ben. Spillningen skiljer sig således från hundens, som oftast blir utfodrad med pellets som är utblandade med vegetariskt innehåll. När vargen ätit mycket ben, blir avföringen helt vit. Urinmarkeringar av varg ser likadana ut som hundens. Men det finns en stor skillnad i alla fall. Hos vargen är det endast alfaparet som har rätt att lyfta på benet när de urinerar. De andra flockmedlemmarna (även hannarna) hukar sig ner och urinerar som hundtikar. Under högvintern, när honan löper, kan man finna spår av blod i urinmarkeringarna, då vet man att det är varg som varit framme (hundtikar urinerar hukande). roza_hrefReplace("48052134d6e8f96f8771707b4e245f37"); // -->

lördag 20 mars 2010

Bröderna Wright.

Bröderna Wright, Orville Wright och Wilbur Wright, är allmänt kända för att vara de första som framgångsrikt byggde en motordriven flygmaskin enligt principen "tyngre än luft".
Bröderna drev en cykelverkstad i Dayton, Ohio. De hade under lång tid experimenterat och studerat flygning. De analyserade Otto Lilienthals försök och konstruktioner och kom fram till att det var nödvändigt med en ändring av vingarnas välvning för att få kontroll på farkosten under flygning. År 1900 byggde de sitt första fullskaliga glidflygplan, som de provflög i Kitty Hawk, North Carolina. Ett dussintal bemannade flygningar genomfördes och uppmuntrade över resultaten återvände de till Dayton för att bygga ett större flygplan. I Dayton konstruerade och byggde de en vindtunnel för att testa olika vingtyper både på monoplan, biplan och triplan. Resultaten visade att de var tvungna att öka förhållandet mellan vingens längd och bredd, samt att ge den en mindre buktning. Under 1903 genomförde bröderna ca 1 000 flygningar på Kill Devil Hills med sitt tredje glidflygplan. Resultaten var en fullständig framgång så de var redo för det stora steget, införande av en kraftkälla (motor).
Den 14 december gjordes det första försöket med Flyer 1 men eftersom Wilbur var ovan med styrningen så lyfte han planet för kraftigt så att planet störtade ganska snabbt, planet gick sönder men reparerades lika snabbt.
Den 17 december 1903 vid Kitty Hawk skedde så den första flygningen med motor, flygplanet döptes senare till The Flyer. Orville flög i 12 sekunder och flygsträckan blev 36.5 meter. Wilbur flög den andra flygningen som varade 11 sekunder med tillryggdalagda 53 meter, ytterligare 2 flygningar genomfördes denna dag, men proven fick avbrytas eftersom en vindby fångade upp planet och vände det över ända. Motorn de använde vid sina första flygningar var en 4-cylindrig vattenkyld radmotor på 16hkr vid 1200 varv/min.

Upplagd av Bengt kl. lördag, mars 20, 2010

Etiketter:

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)