Avslappningsmusik...

Varg

Varg eller ulv (Canis lupus) är ett rovdjur med spridning över en stor del av världen. Vargen är den största av de 35 vilda arter av hunddjur som finns och dessutom stamfader till hunden. En fullvuxen varg väger 30 till 50 kg.[3] På grund av vargens stora utbredningsområde finns stora skillnader i djurets storlek. De största vargar som förekommer i skogsområden i Alaska, Kanada och Östeuropa är ungefär 160 centimeter långa och vid skuldran 80 centimeter höga. En ca 50 centimeter lång svans tillkommer. Deras vikt kan gå upp till 80 kilogram. De minsta vargarna lever på arabiska halvön och i närliggande regioner. Deras längd ligger vid 80 centimeter och vikten vid 20 kilogram. Svansen är ungefär 30 centimeter lång. Honor är mellan 3 och 12 procent mindre än hannar och har 20 till 25 procent lägre kroppsvikt. Pälsens färg är mycket variabel. Det finns vita, krämfärgade, rödaktiga, gulaktiga, gråa och svarta individer. I tempererade områden av Europa och Asien är de huvudsakligen gråaktiga och i arktiska regioner mest svarta eller vita. Undersidan är blek eller ljust vit. Ofta är vargarnas rygg mörkare än deras svans, buk, öron och nos. Det är mycket svårt att skilja vargspår från spår av hundar. Ofta krävs det att man följer spåret en längre sträcka (gärna flera km) för att man ska kunna vara någorlunda säker på att det är varg och inte en lös hund man spårar. Vid spårning på snö lämnar stora hanvargar en spårstämpel på 10-12 cm exklusive klor. Få hundar har så stora tassar. Nordeuropeiska vargar har dessutom en steglängd på minst 140 cm på hårt, plant underlag i trav, vilket sällan matchas av hundar. Det finns emellertid vargar med små tassar, och en normal varghonas tassar är faktiskt inte större än en grå- eller jämthunds. Vargspåren går ofta rakt (målmedvetet) medan tama hundar brukar springa kors och tvärs. Detta beteende gäller dock inte alltid, eftersom vargen också kan göra oregelbundna lovar, och hundar kan dessutom vara målmedvetna. Rimligen torde förvildade hundar med tiden bli mer "lugna" (mindre lekfulla) i beteendet och därmed svårare att skilja från varg på spår. När vargar går i flock i djup snö, går de ofta "fot i fot". De sätter då ner tassarna i varandras spår, så att det ser ut som att det endast gått ett djur i spåret. Spårar man en längre sträcka kommer man förr eller senare till något ställe där de delar på sig. En sådan spårlöpa lämnar inte tama hundar. Till spårtecknen räknas också spillning och urinmarkeringar. En varg äter inte samma slags mat som en hund nuförtiden. Den livnär sig på kött och ben. Spillningen skiljer sig således från hundens, som oftast blir utfodrad med pellets som är utblandade med vegetariskt innehåll. När vargen ätit mycket ben, blir avföringen helt vit. Urinmarkeringar av varg ser likadana ut som hundens. Men det finns en stor skillnad i alla fall. Hos vargen är det endast alfaparet som har rätt att lyfta på benet när de urinerar. De andra flockmedlemmarna (även hannarna) hukar sig ner och urinerar som hundtikar. Under högvintern, när honan löper, kan man finna spår av blod i urinmarkeringarna, då vet man att det är varg som varit framme (hundtikar urinerar hukande). roza_hrefReplace("48052134d6e8f96f8771707b4e245f37"); // -->

torsdag 11 augusti 2011

Guadeloupe. (Västindien)

Guadeloupe är ett franskt departement i Västindien bestående av ett antal öar med en sammanlagd yta på 1 700 kvadratkilometer.


Ögruppen har drygt 400 000 invånare (2007) och är belägen längst österut i Små Antillerna. Huvudort är Basse-Terre, och största staden heter Pointe-à-Pitre.

Under Christopher Columbus andra resa till Amerika blev han den första europé att stiga iland på Guadeloupe. Han kallade ön Santa María de Guadalupe de Extremadura, efter en bild av jungfru Maria i ett spanskt kloster i staden Guadeloupe i regionen Extremadura i Spanien. Klostret torde ha varit måttligt roade då Guadeloupes befolkning var kannibaler som gödde upp krigsfångar och höll människokött som den godaste födan.

Ön kom därefter att koloniseras av Frankrike. Efter en framgångsrik bosättning på ön Saint Kitts (St Christophe), gav det Franska Kompaniet för de Amerikanska öarna adelsmännen Charles Lienard och Jean Duplessis uppdraget att kolonisera ytterligare öar i regionen. Duon valde Guadeloupe, och ön besattes år 1635. Ön annexerades därefter av Frankrike år 1674.

Under det kommande århundradet kom Guadeloupe återkommande att erövras av Storbritannien. Under den Franska revolutionen uppstod strider mellan republikaner, monarkister och öns slavar om kontrollen av ön. Även trupper från Frankrike och invasionsstyrkor från Storbritannien deltog in i stridigheterna. Napoleon återtog dock kontrollen över ön och återställde ordningen efter strider som orsakade många döda hos öns befolkning.

Under Napoleonkrigen tog britterna åter ön i besittning. Det skedde den 4 februari 1810 och britterna kom att ockupera ön de kommande sex åren. Under den brittiska ockupationen överläts ön - rent formellt - en kort tid till Sverige. Nominellt var Guadeloupe därför en svensk besittning under 15 månader mellan 3 mars 1813 och 30 maj 1814. Karl XIII och hans efterträdare fick Guadeloupe som ersättning för egendomsförluster som kunde drabba kronprinsen Karl XIV Johan till följd av alliansen mot Napoleon. Ön fortsatte dock att administreras av Storbritannien, som alltjämt ockuperade ön. Under de månader då Guadeloupe var "svenskt" fortsatte ön därmed att styras av brittiska guvernörer; först Sir Alexander Cochrane och därefter av John Skinner. Vid Freden i Paris år 1814 fick Frankrike tillbaka Guadeloupe och Sverige kompenserades då med 24 miljoner franc. Den ersättningen bildade den statliga Guadeloupefonden. Den franska överhögheten över ön bekräftades i Traktatet i Wien år 1815.

Inga kommentarer: