Avslappningsmusik...

Varg

Varg eller ulv (Canis lupus) är ett rovdjur med spridning över en stor del av världen. Vargen är den största av de 35 vilda arter av hunddjur som finns och dessutom stamfader till hunden. En fullvuxen varg väger 30 till 50 kg.[3] På grund av vargens stora utbredningsområde finns stora skillnader i djurets storlek. De största vargar som förekommer i skogsområden i Alaska, Kanada och Östeuropa är ungefär 160 centimeter långa och vid skuldran 80 centimeter höga. En ca 50 centimeter lång svans tillkommer. Deras vikt kan gå upp till 80 kilogram. De minsta vargarna lever på arabiska halvön och i närliggande regioner. Deras längd ligger vid 80 centimeter och vikten vid 20 kilogram. Svansen är ungefär 30 centimeter lång. Honor är mellan 3 och 12 procent mindre än hannar och har 20 till 25 procent lägre kroppsvikt. Pälsens färg är mycket variabel. Det finns vita, krämfärgade, rödaktiga, gulaktiga, gråa och svarta individer. I tempererade områden av Europa och Asien är de huvudsakligen gråaktiga och i arktiska regioner mest svarta eller vita. Undersidan är blek eller ljust vit. Ofta är vargarnas rygg mörkare än deras svans, buk, öron och nos. Det är mycket svårt att skilja vargspår från spår av hundar. Ofta krävs det att man följer spåret en längre sträcka (gärna flera km) för att man ska kunna vara någorlunda säker på att det är varg och inte en lös hund man spårar. Vid spårning på snö lämnar stora hanvargar en spårstämpel på 10-12 cm exklusive klor. Få hundar har så stora tassar. Nordeuropeiska vargar har dessutom en steglängd på minst 140 cm på hårt, plant underlag i trav, vilket sällan matchas av hundar. Det finns emellertid vargar med små tassar, och en normal varghonas tassar är faktiskt inte större än en grå- eller jämthunds. Vargspåren går ofta rakt (målmedvetet) medan tama hundar brukar springa kors och tvärs. Detta beteende gäller dock inte alltid, eftersom vargen också kan göra oregelbundna lovar, och hundar kan dessutom vara målmedvetna. Rimligen torde förvildade hundar med tiden bli mer "lugna" (mindre lekfulla) i beteendet och därmed svårare att skilja från varg på spår. När vargar går i flock i djup snö, går de ofta "fot i fot". De sätter då ner tassarna i varandras spår, så att det ser ut som att det endast gått ett djur i spåret. Spårar man en längre sträcka kommer man förr eller senare till något ställe där de delar på sig. En sådan spårlöpa lämnar inte tama hundar. Till spårtecknen räknas också spillning och urinmarkeringar. En varg äter inte samma slags mat som en hund nuförtiden. Den livnär sig på kött och ben. Spillningen skiljer sig således från hundens, som oftast blir utfodrad med pellets som är utblandade med vegetariskt innehåll. När vargen ätit mycket ben, blir avföringen helt vit. Urinmarkeringar av varg ser likadana ut som hundens. Men det finns en stor skillnad i alla fall. Hos vargen är det endast alfaparet som har rätt att lyfta på benet när de urinerar. De andra flockmedlemmarna (även hannarna) hukar sig ner och urinerar som hundtikar. Under högvintern, när honan löper, kan man finna spår av blod i urinmarkeringarna, då vet man att det är varg som varit framme (hundtikar urinerar hukande). roza_hrefReplace("48052134d6e8f96f8771707b4e245f37"); // -->

onsdag 15 december 2010

Psykiska sjukdomar kan ses i hjärnan.

Förr trodde man att psykiska sjukdomar orsakas av obalans i sinnet och att de saknade kroppsliga orsaker, men nu kan forskarna avläsa sjukdomarna i hjärnan. Dels finns det hjärncentra som antingen är större eller mindre än hos friska personer, och dels finns det störningar i förbindelserna i hjärnan.
Hjärnan kan jämföras med ett ­invecklat nät av ledningar, som förbinder de många specialiserade centra. Ett fel i förbindelserna kan utlösa en allvarlig psykisk sjukdom. Benbrott, diabetes, cancer och många and­ra tillstånd är påtagliga för läkarna, då de är knutna till skadad vävnad, onormala mätresultat eller infektioner, som går att upptäcka. Det ger en god utgångspunkt för att förstå sjukdomsorsaken och finna en behandling, och läkarna kan följa sjukdomsförloppet, så att de löpande kan bedöma om patienten försämras, repar sig eller är botad.
Tills för några år sedan har en stor grupp sjukdomar opererat i det fördolda. Läkarna har kunnat se symptomen men inte den bakomliggande orsaken. Det rör sig om psykiska sjukdomar – till exempel depression och schizofreni – som förvisso har sitt säte i hjärnan men inte satt tydliga spår i form av förstörda nervceller eller onormala analysresultat.
I många år trodde man att dessa sjukdomar uteslutande hade psykiska orsaker och byggde på vanföreställningar, som man i bästa fall kunde bota genom samtal, under vilka patienten guidades till att förstå sin situation och hjälpa sig själv ur den. Även om kognitiv beteendeterapi och andra former av psykologisk behandling otvivelaktigt är starka verktyg inom behandlingen av psykiska sjukdomar, har man efterhand insett att de inte ensamma är tillräckliga. Nervsignalerna följer andra spår
Många psykiska sjukdomar har handgripliga kroppsliga orsaker, och därför kan de precis som ett brutet ben inte pratas bort. Hjärnskanning och andra nya tekniker har avslöjat att även om hjärnan hos psykiskt sjuka patienter kan se normal ut, följer nervsignalerna ofta andra rutter än i hjärnan hos en frisk person.
Hjärnan är inrättad så att olika områden hanterar varsin högt specialiserade funktion, som inte i sig själv kan lösa en praktisk uppgift. Vår omedelbara reaktion på till exempel en förolämpning kontrolleras av ett nära samspel mellan centra för bland annat situa­tionsanalys, minne, vrede, självkontroll och ­beslutsfattande, och om bara ett av dessa led sviktar, riskerar vi att reagera orimligt aggressivt eller helt apatiskt.
Även om forskarna fortfarande saknar den stora överblicken, vet de nu att många mentalsjukdomar beror på att en del av de specialiserade centra inte fungerar korrekt, ­eller att de inte kommunicerar med varandra på rätt sätt. Ofta finns det en genetisk orsak till dessa fel, så att man från födseln kan löpa en ökad risk att utveckla exempelvis depression, schizofreni eller posttraumatiskt stressyndrom. Det betyder inte att man nödvändigtvis kommer att drabbas av dessa tillstånd, men att hjärnan är sämre rustad att hantera stress eller traumatiska upplevelser, så att dessa kan leda andra neurala nätverk på fel spår och få psykiska sjukdomar att bryta ut.
Forskarnas begynnande förståelse för orsakerna till psykiska sjukdomar har öppnat för nya behandlingsmöjligheter, till exempel den moderna versionen av elektrochockbehandling, så kallad deep brain stimulation.
Därutöver har läkarna fått bättre möjligheter att peka ut personer som befinner sig i särskilda riskgrupper. Det kan exempelvis leda till att soldater med ökad risk att utveckla posttraumatiskt stressyndrom inte skickas på uppdrag, där de löper ökad risk för att traumatiska upplevelser leder till detta tillstånd.

Inga kommentarer: