Avslappningsmusik...

Varg

Varg eller ulv (Canis lupus) är ett rovdjur med spridning över en stor del av världen. Vargen är den största av de 35 vilda arter av hunddjur som finns och dessutom stamfader till hunden. En fullvuxen varg väger 30 till 50 kg.[3] På grund av vargens stora utbredningsområde finns stora skillnader i djurets storlek. De största vargar som förekommer i skogsområden i Alaska, Kanada och Östeuropa är ungefär 160 centimeter långa och vid skuldran 80 centimeter höga. En ca 50 centimeter lång svans tillkommer. Deras vikt kan gå upp till 80 kilogram. De minsta vargarna lever på arabiska halvön och i närliggande regioner. Deras längd ligger vid 80 centimeter och vikten vid 20 kilogram. Svansen är ungefär 30 centimeter lång. Honor är mellan 3 och 12 procent mindre än hannar och har 20 till 25 procent lägre kroppsvikt. Pälsens färg är mycket variabel. Det finns vita, krämfärgade, rödaktiga, gulaktiga, gråa och svarta individer. I tempererade områden av Europa och Asien är de huvudsakligen gråaktiga och i arktiska regioner mest svarta eller vita. Undersidan är blek eller ljust vit. Ofta är vargarnas rygg mörkare än deras svans, buk, öron och nos. Det är mycket svårt att skilja vargspår från spår av hundar. Ofta krävs det att man följer spåret en längre sträcka (gärna flera km) för att man ska kunna vara någorlunda säker på att det är varg och inte en lös hund man spårar. Vid spårning på snö lämnar stora hanvargar en spårstämpel på 10-12 cm exklusive klor. Få hundar har så stora tassar. Nordeuropeiska vargar har dessutom en steglängd på minst 140 cm på hårt, plant underlag i trav, vilket sällan matchas av hundar. Det finns emellertid vargar med små tassar, och en normal varghonas tassar är faktiskt inte större än en grå- eller jämthunds. Vargspåren går ofta rakt (målmedvetet) medan tama hundar brukar springa kors och tvärs. Detta beteende gäller dock inte alltid, eftersom vargen också kan göra oregelbundna lovar, och hundar kan dessutom vara målmedvetna. Rimligen torde förvildade hundar med tiden bli mer "lugna" (mindre lekfulla) i beteendet och därmed svårare att skilja från varg på spår. När vargar går i flock i djup snö, går de ofta "fot i fot". De sätter då ner tassarna i varandras spår, så att det ser ut som att det endast gått ett djur i spåret. Spårar man en längre sträcka kommer man förr eller senare till något ställe där de delar på sig. En sådan spårlöpa lämnar inte tama hundar. Till spårtecknen räknas också spillning och urinmarkeringar. En varg äter inte samma slags mat som en hund nuförtiden. Den livnär sig på kött och ben. Spillningen skiljer sig således från hundens, som oftast blir utfodrad med pellets som är utblandade med vegetariskt innehåll. När vargen ätit mycket ben, blir avföringen helt vit. Urinmarkeringar av varg ser likadana ut som hundens. Men det finns en stor skillnad i alla fall. Hos vargen är det endast alfaparet som har rätt att lyfta på benet när de urinerar. De andra flockmedlemmarna (även hannarna) hukar sig ner och urinerar som hundtikar. Under högvintern, när honan löper, kan man finna spår av blod i urinmarkeringarna, då vet man att det är varg som varit framme (hundtikar urinerar hukande). roza_hrefReplace("48052134d6e8f96f8771707b4e245f37"); // -->

lördag 27 augusti 2011

Brunflo.

Brunflo är en tätort i Brunflo församling i Östersunds kommun. Orten ligger cirka 16 km sydost om Östersund, i inre delen av Brunfloviken av Storsjön och är Jämtlands näst största tätort.


År 1324 skrevs ortnamnet Brunnflo, vilket antas vara en sammansatt pluralform av ordet brunn i betydelsen "källa", med efterledet flo efter "sank myr". Historiskt har med detta avseetts flera flera källsprång. Bland dessa har funnits en Sankt-Olof-källa norr om kyrkan.
Brunflo består av byarna Södergård, Backen, Viken och Änge.

Tidigare var orten ett stationssamhälle med tidstypisk bebyggelse. Brunflo ligger naturskönt med fin utsikt över Storsjöbygden med åkrar, skog och sjö. Till Brunflo kan man resa med lokaltåg (Mittnabotåget) eller buss från Östersund. Det går även fjärrbussar från Sundsvall, Mora och Stockholm. E45 och E14 passerar genom orten.

Brunflo kyrka och kastal ligger strax utanför centrum. Kastalen kan räknas till norra Sveriges märkligare byggnadsverk från medeltiden, 1100-talet. Under 1600-talets många krig kom kastalen även att nyttjas som försvarsverk, 1644, då strider rasade kring kyrkan och lagmansgården, som låg 500 m norr om kyrkan. Jämtlands lagmansgård Hagnastadha är från folkvandringstiden och kom under medeltiden att bli säte för alla lagmän i Jämtland fram till 1645, då Jämtland blev ett svenskt landskap.

Den lokala industrin har under en längre tid dominerats av brytningen av den lokala ordovisiska kalkstenen. Gusta stenmuseum skildrar Brunflos tradition att bryta kalksten.

Upplagd av Bengt kl. lördag, augusti 27, 2011

Etiketter:

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)