Avslappningsmusik...

Varg

Varg eller ulv (Canis lupus) är ett rovdjur med spridning över en stor del av världen. Vargen är den största av de 35 vilda arter av hunddjur som finns och dessutom stamfader till hunden. En fullvuxen varg väger 30 till 50 kg.[3] På grund av vargens stora utbredningsområde finns stora skillnader i djurets storlek. De största vargar som förekommer i skogsområden i Alaska, Kanada och Östeuropa är ungefär 160 centimeter långa och vid skuldran 80 centimeter höga. En ca 50 centimeter lång svans tillkommer. Deras vikt kan gå upp till 80 kilogram. De minsta vargarna lever på arabiska halvön och i närliggande regioner. Deras längd ligger vid 80 centimeter och vikten vid 20 kilogram. Svansen är ungefär 30 centimeter lång. Honor är mellan 3 och 12 procent mindre än hannar och har 20 till 25 procent lägre kroppsvikt. Pälsens färg är mycket variabel. Det finns vita, krämfärgade, rödaktiga, gulaktiga, gråa och svarta individer. I tempererade områden av Europa och Asien är de huvudsakligen gråaktiga och i arktiska regioner mest svarta eller vita. Undersidan är blek eller ljust vit. Ofta är vargarnas rygg mörkare än deras svans, buk, öron och nos. Det är mycket svårt att skilja vargspår från spår av hundar. Ofta krävs det att man följer spåret en längre sträcka (gärna flera km) för att man ska kunna vara någorlunda säker på att det är varg och inte en lös hund man spårar. Vid spårning på snö lämnar stora hanvargar en spårstämpel på 10-12 cm exklusive klor. Få hundar har så stora tassar. Nordeuropeiska vargar har dessutom en steglängd på minst 140 cm på hårt, plant underlag i trav, vilket sällan matchas av hundar. Det finns emellertid vargar med små tassar, och en normal varghonas tassar är faktiskt inte större än en grå- eller jämthunds. Vargspåren går ofta rakt (målmedvetet) medan tama hundar brukar springa kors och tvärs. Detta beteende gäller dock inte alltid, eftersom vargen också kan göra oregelbundna lovar, och hundar kan dessutom vara målmedvetna. Rimligen torde förvildade hundar med tiden bli mer "lugna" (mindre lekfulla) i beteendet och därmed svårare att skilja från varg på spår. När vargar går i flock i djup snö, går de ofta "fot i fot". De sätter då ner tassarna i varandras spår, så att det ser ut som att det endast gått ett djur i spåret. Spårar man en längre sträcka kommer man förr eller senare till något ställe där de delar på sig. En sådan spårlöpa lämnar inte tama hundar. Till spårtecknen räknas också spillning och urinmarkeringar. En varg äter inte samma slags mat som en hund nuförtiden. Den livnär sig på kött och ben. Spillningen skiljer sig således från hundens, som oftast blir utfodrad med pellets som är utblandade med vegetariskt innehåll. När vargen ätit mycket ben, blir avföringen helt vit. Urinmarkeringar av varg ser likadana ut som hundens. Men det finns en stor skillnad i alla fall. Hos vargen är det endast alfaparet som har rätt att lyfta på benet när de urinerar. De andra flockmedlemmarna (även hannarna) hukar sig ner och urinerar som hundtikar. Under högvintern, när honan löper, kan man finna spår av blod i urinmarkeringarna, då vet man att det är varg som varit framme (hundtikar urinerar hukande). roza_hrefReplace("48052134d6e8f96f8771707b4e245f37"); // -->

torsdag 25 augusti 2011

Boden.

Boden (samiska: Suttes, finska: Puuti) är en tätort i Norrbotten och centralort i Bodens kommun i Norrbottens län.

Historia:
Ursprungligen var Boden en kyrkby i Överluleå socken. Ibland har namnet Överluleå använts synonymt med Boden. Första skriftliga benämningen på Boden är Bodebyn år 1539 i en riksskattelängd. År 1543 hade Bodebyn sju hemman. Sedan tidigare fanns samer bosatta på platsen.


Överluleå kyrka började byggas 1827 och därmed var centrum flyttat till Bodträsket från Heden. Nedanför kyrkan etablerades en liten kyrkby. Syftet var att befolkningen skulle ha någonstans att bo under gudstjänstbesöken.

Idag återstår endast ett 30-tal av de ursprungligt dryga 300 timmerhusen. På 1860-talet planerades för frakt av järnmalm längs Luleälven. För att kringgå älvens forsar började en kanal grävas söder om älven mellan Heden och Råbäcken. Arbetet på kanalen avslutades nedanför Rödberget, endast ca 1 km från slutmålet. Detta, som populärt kallas Engelska kanalen-projektet avbröts, men den halvfärdiga kanalen är förklarad som byggnadsminne och resterna av den kan fortfarande ses på sina håll i terrängen.

Sedan slutet av 1800-talet är staden den viktigaste knutpunkten för järnvägen i landets nordligaste delar. Järnmalm från brytningarna i Kiruna och Malmberget transporteras genom Boden, där de antingen fraktas till stålverket i Luleå eller lastas i fartyg för vidare transport. Även Haparandabanan utgår från Boden. Stambanan genom övre Norrland till Bräcke förbinder orten med de södra landsdelarna. Banan byggdes under perioden 1883-1894, och elektrifierades 1939-1942. Den är både mycket mer kurvig och har större lutningar än som tillåts för nybyggda järnvägar. Medelhastigheten är endast 85 kilometer per timme trots en mängd förbättringar sedan banan byggdes, varför just denna sträcka tar mycket lång tid av en nattågsresa från exempelvis Göteborg.
Boden fick stadsrättigheter år 1919.

Boden var bas för Övre Norrlands försvar ända fram till 1990-talet. Hela 13% av Sveriges försvar var stationerat på Bodens garnison, I19. Livet på orten präglades länge främst av arbete i garnisonen. Även garnisonssjukhuset var en stor arbetsgivare fram till dess att all verksamhet flyttades till Sunderby sjukhus. Till sevärdheterna hör Bodens fästning - Rödbergsfortet, ca 5 km väster om Boden.

Upplagd av Bengt kl. torsdag, augusti 25, 2011

Etiketter:

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)