Avslappningsmusik...

Varg

Varg eller ulv (Canis lupus) är ett rovdjur med spridning över en stor del av världen. Vargen är den största av de 35 vilda arter av hunddjur som finns och dessutom stamfader till hunden. En fullvuxen varg väger 30 till 50 kg.[3] På grund av vargens stora utbredningsområde finns stora skillnader i djurets storlek. De största vargar som förekommer i skogsområden i Alaska, Kanada och Östeuropa är ungefär 160 centimeter långa och vid skuldran 80 centimeter höga. En ca 50 centimeter lång svans tillkommer. Deras vikt kan gå upp till 80 kilogram. De minsta vargarna lever på arabiska halvön och i närliggande regioner. Deras längd ligger vid 80 centimeter och vikten vid 20 kilogram. Svansen är ungefär 30 centimeter lång. Honor är mellan 3 och 12 procent mindre än hannar och har 20 till 25 procent lägre kroppsvikt. Pälsens färg är mycket variabel. Det finns vita, krämfärgade, rödaktiga, gulaktiga, gråa och svarta individer. I tempererade områden av Europa och Asien är de huvudsakligen gråaktiga och i arktiska regioner mest svarta eller vita. Undersidan är blek eller ljust vit. Ofta är vargarnas rygg mörkare än deras svans, buk, öron och nos. Det är mycket svårt att skilja vargspår från spår av hundar. Ofta krävs det att man följer spåret en längre sträcka (gärna flera km) för att man ska kunna vara någorlunda säker på att det är varg och inte en lös hund man spårar. Vid spårning på snö lämnar stora hanvargar en spårstämpel på 10-12 cm exklusive klor. Få hundar har så stora tassar. Nordeuropeiska vargar har dessutom en steglängd på minst 140 cm på hårt, plant underlag i trav, vilket sällan matchas av hundar. Det finns emellertid vargar med små tassar, och en normal varghonas tassar är faktiskt inte större än en grå- eller jämthunds. Vargspåren går ofta rakt (målmedvetet) medan tama hundar brukar springa kors och tvärs. Detta beteende gäller dock inte alltid, eftersom vargen också kan göra oregelbundna lovar, och hundar kan dessutom vara målmedvetna. Rimligen torde förvildade hundar med tiden bli mer "lugna" (mindre lekfulla) i beteendet och därmed svårare att skilja från varg på spår. När vargar går i flock i djup snö, går de ofta "fot i fot". De sätter då ner tassarna i varandras spår, så att det ser ut som att det endast gått ett djur i spåret. Spårar man en längre sträcka kommer man förr eller senare till något ställe där de delar på sig. En sådan spårlöpa lämnar inte tama hundar. Till spårtecknen räknas också spillning och urinmarkeringar. En varg äter inte samma slags mat som en hund nuförtiden. Den livnär sig på kött och ben. Spillningen skiljer sig således från hundens, som oftast blir utfodrad med pellets som är utblandade med vegetariskt innehåll. När vargen ätit mycket ben, blir avföringen helt vit. Urinmarkeringar av varg ser likadana ut som hundens. Men det finns en stor skillnad i alla fall. Hos vargen är det endast alfaparet som har rätt att lyfta på benet när de urinerar. De andra flockmedlemmarna (även hannarna) hukar sig ner och urinerar som hundtikar. Under högvintern, när honan löper, kan man finna spår av blod i urinmarkeringarna, då vet man att det är varg som varit framme (hundtikar urinerar hukande). roza_hrefReplace("48052134d6e8f96f8771707b4e245f37"); // -->

måndag 22 augusti 2011

Kungsbacka.

Kungsbacka är en tätort och centralort i Kungsbacka kommun i Hallands län, belägen 28 km från Göteborg.

Staden Koningsbakkae var under medeltiden en dansk gränshandelsplats och under en period Danmarks minsta stad.


Första omnämnandet av staden är från 1366 och avser befästningen, Kungsbackahus, beläget mellan Kungsbackaån och Söderån (dagens Skansen). Det är oklart när Kungsbacka fick sina stadsprivilegier, men det första nedtecknade dokumentet som beskriver Kungsbacka som stad är daterat till den 13 december 1408. I början av 1500-talet drogs stadsprivilegierna in av kung Hans i syfte att samla handeln till Halmstad. Kungsbacka fick dock tillbaka sina stadsprivilegier redan 1582.

När Halland blev svenskt 1645 minskade Kungsbackas betydelse. Närbelägna Göteborg sög upp såväl befolkning som näringsliv och staden var länge en av Sveriges minsta, med folkmängd understigande 1 000 personer i slutet av 1800-talet. I mitten av 1800-talet härjades staden av en stor brand, men byggdes till stora delar upp på nytt. Innerstaden präglas än i dag av låg trähusbebyggelse från förra sekelskiftet. Fram till 1960-talet förblev Kungsbacka en obetydlig småstad. När Kungsbacka kommun under 1970-talet utvidgades och den så kallade gröna vågen samtidigt sköt fart, tilltog emellertid inflyttningen och det därmed följande villabyggandet.

I september 2006 härjades staden återigen av en stor brand. Hus från 1800-talet stod offer för ett elfel på restaurangen Esters. Vid branden förstördes restauranger, caféer, butiker och lägenheter.

Upplagd av Bengt kl. måndag, augusti 22, 2011

Etiketter:

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)