Avslappningsmusik...

Varg

Varg eller ulv (Canis lupus) är ett rovdjur med spridning över en stor del av världen. Vargen är den största av de 35 vilda arter av hunddjur som finns och dessutom stamfader till hunden. En fullvuxen varg väger 30 till 50 kg.[3] På grund av vargens stora utbredningsområde finns stora skillnader i djurets storlek. De största vargar som förekommer i skogsområden i Alaska, Kanada och Östeuropa är ungefär 160 centimeter långa och vid skuldran 80 centimeter höga. En ca 50 centimeter lång svans tillkommer. Deras vikt kan gå upp till 80 kilogram. De minsta vargarna lever på arabiska halvön och i närliggande regioner. Deras längd ligger vid 80 centimeter och vikten vid 20 kilogram. Svansen är ungefär 30 centimeter lång. Honor är mellan 3 och 12 procent mindre än hannar och har 20 till 25 procent lägre kroppsvikt. Pälsens färg är mycket variabel. Det finns vita, krämfärgade, rödaktiga, gulaktiga, gråa och svarta individer. I tempererade områden av Europa och Asien är de huvudsakligen gråaktiga och i arktiska regioner mest svarta eller vita. Undersidan är blek eller ljust vit. Ofta är vargarnas rygg mörkare än deras svans, buk, öron och nos. Det är mycket svårt att skilja vargspår från spår av hundar. Ofta krävs det att man följer spåret en längre sträcka (gärna flera km) för att man ska kunna vara någorlunda säker på att det är varg och inte en lös hund man spårar. Vid spårning på snö lämnar stora hanvargar en spårstämpel på 10-12 cm exklusive klor. Få hundar har så stora tassar. Nordeuropeiska vargar har dessutom en steglängd på minst 140 cm på hårt, plant underlag i trav, vilket sällan matchas av hundar. Det finns emellertid vargar med små tassar, och en normal varghonas tassar är faktiskt inte större än en grå- eller jämthunds. Vargspåren går ofta rakt (målmedvetet) medan tama hundar brukar springa kors och tvärs. Detta beteende gäller dock inte alltid, eftersom vargen också kan göra oregelbundna lovar, och hundar kan dessutom vara målmedvetna. Rimligen torde förvildade hundar med tiden bli mer "lugna" (mindre lekfulla) i beteendet och därmed svårare att skilja från varg på spår. När vargar går i flock i djup snö, går de ofta "fot i fot". De sätter då ner tassarna i varandras spår, så att det ser ut som att det endast gått ett djur i spåret. Spårar man en längre sträcka kommer man förr eller senare till något ställe där de delar på sig. En sådan spårlöpa lämnar inte tama hundar. Till spårtecknen räknas också spillning och urinmarkeringar. En varg äter inte samma slags mat som en hund nuförtiden. Den livnär sig på kött och ben. Spillningen skiljer sig således från hundens, som oftast blir utfodrad med pellets som är utblandade med vegetariskt innehåll. När vargen ätit mycket ben, blir avföringen helt vit. Urinmarkeringar av varg ser likadana ut som hundens. Men det finns en stor skillnad i alla fall. Hos vargen är det endast alfaparet som har rätt att lyfta på benet när de urinerar. De andra flockmedlemmarna (även hannarna) hukar sig ner och urinerar som hundtikar. Under högvintern, när honan löper, kan man finna spår av blod i urinmarkeringarna, då vet man att det är varg som varit framme (hundtikar urinerar hukande). roza_hrefReplace("48052134d6e8f96f8771707b4e245f37"); // -->

lördag 28 mars 2009

Björn.

Björnar (Ursidae) är en familj av allätande rovdjur. Namnet har betydelsen brun och är ett gammalt noaord i svenskan, liksom i andra germanska och även slaviska språk. Det ursprungliga, tabubelagda, namnet på djuret är inte längre känt.

Utseende:
Björnarnas tänder har i överensstämmelse med deras levnadssätt inga egentliga rovtänder. Björnar lever till stor del och långa tider uteslutande av växtämnen. Detta gäller i synnerhet de yngre björnarna. Hos de äldre framträder rovdjursnaturen starkare. Björnar skiljer sig från de andra familjer i samma ordning därigenom att de i allmänhet har en stor och klumpig kropp, kort svans och raka tår med långa, trubbiga klor, som inte kan indragas.
Ögonen är små och öronen är runda och uppåtriktade. De har en långsträckt nos med 40 till 42 tänder. Björnar är hälgångare och deras fotsulor är oftast försedda med hår. Bara några arter som ofta klättrar i träd, till exempel malajbjörnen, har naken fotsula. Svansen är bara en liten stump. Pälsen är oftast lång och hos de flesta arter enfärgad och oftast brun eller svart. Undantag är jättepandan med påfallande svartvit teckning och isbjörnen som är vit. Ljusare markeringar på bröstet och i ansiktet finns hos några arter.
Vikten varierar mellan 25 och 800 kilogram, varvid hannar alltid är tydligt tyngre än honor. Längden ligger mellan 100 och 280 centimeter.

Utbredningsområde:
Björnar lever idag i Eurasien och Amerika. I Sydamerika förekommer de bara i den nordvästra delen. I västra och mellersta Europa finns idag bara restbestånd. I Afrika anträffas idag inte längre några björnar. Brunbjörnspopulationen som levde i Atlasbergen blev utrotad under 1800-talet. Björnar kan anpassa sig till mycket olika klimatzoner och därför förekommer de både i polartrakterna, i regnskog och i gräsmarker. Men mycket torra områden undviker de vanligtvis.

1 kommentar:

Anonym sa...

Återvände snabbt När jag såg att du skrev om björnen Min skugga under många år.Gillar det du tar upp.Kram