Avslappningsmusik...

Varg

Varg eller ulv (Canis lupus) är ett rovdjur med spridning över en stor del av världen. Vargen är den största av de 35 vilda arter av hunddjur som finns och dessutom stamfader till hunden. En fullvuxen varg väger 30 till 50 kg.[3] På grund av vargens stora utbredningsområde finns stora skillnader i djurets storlek. De största vargar som förekommer i skogsområden i Alaska, Kanada och Östeuropa är ungefär 160 centimeter långa och vid skuldran 80 centimeter höga. En ca 50 centimeter lång svans tillkommer. Deras vikt kan gå upp till 80 kilogram. De minsta vargarna lever på arabiska halvön och i närliggande regioner. Deras längd ligger vid 80 centimeter och vikten vid 20 kilogram. Svansen är ungefär 30 centimeter lång. Honor är mellan 3 och 12 procent mindre än hannar och har 20 till 25 procent lägre kroppsvikt. Pälsens färg är mycket variabel. Det finns vita, krämfärgade, rödaktiga, gulaktiga, gråa och svarta individer. I tempererade områden av Europa och Asien är de huvudsakligen gråaktiga och i arktiska regioner mest svarta eller vita. Undersidan är blek eller ljust vit. Ofta är vargarnas rygg mörkare än deras svans, buk, öron och nos. Det är mycket svårt att skilja vargspår från spår av hundar. Ofta krävs det att man följer spåret en längre sträcka (gärna flera km) för att man ska kunna vara någorlunda säker på att det är varg och inte en lös hund man spårar. Vid spårning på snö lämnar stora hanvargar en spårstämpel på 10-12 cm exklusive klor. Få hundar har så stora tassar. Nordeuropeiska vargar har dessutom en steglängd på minst 140 cm på hårt, plant underlag i trav, vilket sällan matchas av hundar. Det finns emellertid vargar med små tassar, och en normal varghonas tassar är faktiskt inte större än en grå- eller jämthunds. Vargspåren går ofta rakt (målmedvetet) medan tama hundar brukar springa kors och tvärs. Detta beteende gäller dock inte alltid, eftersom vargen också kan göra oregelbundna lovar, och hundar kan dessutom vara målmedvetna. Rimligen torde förvildade hundar med tiden bli mer "lugna" (mindre lekfulla) i beteendet och därmed svårare att skilja från varg på spår. När vargar går i flock i djup snö, går de ofta "fot i fot". De sätter då ner tassarna i varandras spår, så att det ser ut som att det endast gått ett djur i spåret. Spårar man en längre sträcka kommer man förr eller senare till något ställe där de delar på sig. En sådan spårlöpa lämnar inte tama hundar. Till spårtecknen räknas också spillning och urinmarkeringar. En varg äter inte samma slags mat som en hund nuförtiden. Den livnär sig på kött och ben. Spillningen skiljer sig således från hundens, som oftast blir utfodrad med pellets som är utblandade med vegetariskt innehåll. När vargen ätit mycket ben, blir avföringen helt vit. Urinmarkeringar av varg ser likadana ut som hundens. Men det finns en stor skillnad i alla fall. Hos vargen är det endast alfaparet som har rätt att lyfta på benet när de urinerar. De andra flockmedlemmarna (även hannarna) hukar sig ner och urinerar som hundtikar. Under högvintern, när honan löper, kan man finna spår av blod i urinmarkeringarna, då vet man att det är varg som varit framme (hundtikar urinerar hukande). roza_hrefReplace("48052134d6e8f96f8771707b4e245f37"); // -->

lördag 28 mars 2009

Tjäder.

Tjäder (Tetrao urogallus) är en skogsfågel i familjen fälthöns. Den förekommer i öppna skogar i norra och mellersta Europa samt i norra Asien. Den är nära besläktad med orre och det förekommer hybrider mellan tjäder och andra hönsfåglar.

Utseende :
Tjädern är en mycket stor och tung hönsfågel som liknar orren, men skiljs från denna genom större storlek och den rundade stjärten. Könen är olika såväl i storlek som färg där hanen är betydligt större. Den adulta hanens huvud, nacke, framrygg, strupe och övre delen av bröstet är fint vattrade i svart, ljusgrått och mer eller mindre skimrande i blått. Bakryggen, skulderfjädrar, vingtäckare och armpennor är bruna med svart och ljusgrå vattring medan handpennorna är gråbruna. Armpennorna har vitaktig spets och handpennorna är i ytterfanet kantade med vitt. Övergumpen och övre stjärttäckarna är svarta med gråvit vattring, de senare med vita spetsar. Stjärten är svart, ofta med vita horizontella fläckar på mitten. Mindre täckare är vita och bildar en fläck framför skulderfjädrana. Bröstets främre del är grönaktig med stark metallglans medan återstoden av bröstet, buken, undergumpen och undre stjärttäckarna är svartaktiga med vit vattring och sparsamma vita fläckar. Den har ett rött svullet ögonbryn. Näbben är hos äldre individer gulvit, hos yngre mörkare. Längden är 74-90 cm och vingspannet omkring 115 cm.
Honan är spräcklig i brunsvart, rostgult, grått och vitt. Dess strupe och bröst är enfärgat orangebruna. De mindre täckarna är vita vilket ger den en liten vit fläck vid vingvecket. Stjärten är rostbrun med grova svarta tvärband och ett smalt vitt yttre stjärtband. Den mäter i genomsnitt 54-63 cm på längden och har ett vingspann på omkring 95 cm.
När hönan blir steril antar den mer eller mindre tuppens utseende: först mörknar bröstet och blir brunaktigt, ofta med grönaktig glans, vingarna blir mörkbruna; senare blir ryggen gråvattrad, övergumpen blågrå och stjärten brunsvart. Ännu längre gående tupplikhet har påträffats. Dock bibehålles alltid vissa hönkaraktärer: undersidans fjädrar behåller de långa övre stjärttäckarna och en del stjärtpennor sina vita spetsar.
Dunungen är på ovansidan grågul med rödbrun inblandning och svarta band och fläckar. Dess undersida är enfärgat grågul. I första fjäderdräkten är könen ganska lika (brunspräckliga, "hönliknande"); dock igenkänns ungtuppen på att huvudet och halsen är fint vattrade av ljusgrått och svartbrunt och att rygg och skuldror är mörkare än hos hönan.

1 kommentar:

Anonym sa...

:0) Hej igen Den fågeln har jag träffat åtskilliga gånger.Oxå smugit mig så nära inpå jag kunnat för att spionera på deras spel Tidigt ute vid myren.Hur blinda och döva de blir för omvärlden När spelandet får fart Det är en upplevelse att se och höra.Ha det GOTT