Avslappningsmusik...

Varg

Varg eller ulv (Canis lupus) är ett rovdjur med spridning över en stor del av världen. Vargen är den största av de 35 vilda arter av hunddjur som finns och dessutom stamfader till hunden. En fullvuxen varg väger 30 till 50 kg.[3] På grund av vargens stora utbredningsområde finns stora skillnader i djurets storlek. De största vargar som förekommer i skogsområden i Alaska, Kanada och Östeuropa är ungefär 160 centimeter långa och vid skuldran 80 centimeter höga. En ca 50 centimeter lång svans tillkommer. Deras vikt kan gå upp till 80 kilogram. De minsta vargarna lever på arabiska halvön och i närliggande regioner. Deras längd ligger vid 80 centimeter och vikten vid 20 kilogram. Svansen är ungefär 30 centimeter lång. Honor är mellan 3 och 12 procent mindre än hannar och har 20 till 25 procent lägre kroppsvikt. Pälsens färg är mycket variabel. Det finns vita, krämfärgade, rödaktiga, gulaktiga, gråa och svarta individer. I tempererade områden av Europa och Asien är de huvudsakligen gråaktiga och i arktiska regioner mest svarta eller vita. Undersidan är blek eller ljust vit. Ofta är vargarnas rygg mörkare än deras svans, buk, öron och nos. Det är mycket svårt att skilja vargspår från spår av hundar. Ofta krävs det att man följer spåret en längre sträcka (gärna flera km) för att man ska kunna vara någorlunda säker på att det är varg och inte en lös hund man spårar. Vid spårning på snö lämnar stora hanvargar en spårstämpel på 10-12 cm exklusive klor. Få hundar har så stora tassar. Nordeuropeiska vargar har dessutom en steglängd på minst 140 cm på hårt, plant underlag i trav, vilket sällan matchas av hundar. Det finns emellertid vargar med små tassar, och en normal varghonas tassar är faktiskt inte större än en grå- eller jämthunds. Vargspåren går ofta rakt (målmedvetet) medan tama hundar brukar springa kors och tvärs. Detta beteende gäller dock inte alltid, eftersom vargen också kan göra oregelbundna lovar, och hundar kan dessutom vara målmedvetna. Rimligen torde förvildade hundar med tiden bli mer "lugna" (mindre lekfulla) i beteendet och därmed svårare att skilja från varg på spår. När vargar går i flock i djup snö, går de ofta "fot i fot". De sätter då ner tassarna i varandras spår, så att det ser ut som att det endast gått ett djur i spåret. Spårar man en längre sträcka kommer man förr eller senare till något ställe där de delar på sig. En sådan spårlöpa lämnar inte tama hundar. Till spårtecknen räknas också spillning och urinmarkeringar. En varg äter inte samma slags mat som en hund nuförtiden. Den livnär sig på kött och ben. Spillningen skiljer sig således från hundens, som oftast blir utfodrad med pellets som är utblandade med vegetariskt innehåll. När vargen ätit mycket ben, blir avföringen helt vit. Urinmarkeringar av varg ser likadana ut som hundens. Men det finns en stor skillnad i alla fall. Hos vargen är det endast alfaparet som har rätt att lyfta på benet när de urinerar. De andra flockmedlemmarna (även hannarna) hukar sig ner och urinerar som hundtikar. Under högvintern, när honan löper, kan man finna spår av blod i urinmarkeringarna, då vet man att det är varg som varit framme (hundtikar urinerar hukande). roza_hrefReplace("48052134d6e8f96f8771707b4e245f37"); // -->

lördag 21 mars 2009

Sundsvallsstrejken.

Sundsvallsstrejken var en stor strejk i Sundsvalls sågverksdistrikt 1879. Strejken var den mest omfattande i Sverige under hela 1800-talet.
Sundsvall hade vid strejkens utbrott 9 000 invånare och trävaruindustrin hade växt i snabb takt. De så kallade träpatronerna hade investerat i moderna effektiva ångsågar som ersatte de gamla vattensågarna, vilket gjorde att produktionen kunde förläggas vid kusten istället för uppströms älvar och åar vid fall. Förutom att ångsågarna var effektivare i sig förenklades utskeppning radikalt när de sågade trävarorna kunde lastas direkt på östersjöfartyg.
1879 bröt en stor depression ut. Priserna på trävaror sjönk, vinsterna sjönk och för att motverka detta sänktes arbetarnas löner kraftigt. När träpatronerna fick stödlån från staten på tre miljoner kronor för att kunna hålla produktionen uppe firade de med en stor fest. Trots detta höjdes inte arbetarnas löner och strejken var därmed ett faktum. Den 26 maj började strejken vid Heffners sågverk och spred sig snabbt, och som mest deltog 5 000 arbetare i strejken.
Sågverksägare och myndigheter kallade in stora militärstyrkor med bland annat kanoner och bombbåtar. Arbetarna hade god disciplin och höll sig nyktra och hade bönemöten på kvällarna. Efter åtta dagars strejk fick arbetarna ett ultimatum av landshövding Curry Treffenberg: Återgå till arbetet eller fängslas och straffas. De valde att återgå och förlorade därmed kampen. Träpatronerna ställde till med ytterligare en fest för att fira segern.Under 1800-talet inträffade två stora bränder i Sundsvall - en i början, år 1803, och en i slutet, år 1888. Man kan säga att Sundsvalls 1800-tal inramades av dessa bränder som bägge ödelade staden. Bränder, som ju var ständiga gissel för de förindustriella svenska städerna, bidrog till att omskapa de urbana miljöerna och Sundsvalls bränder var inga undantag i det avseendet. Men eldens härjningar var inte det enda som förändrade Sundsvall. Under 1800-talet omskapades staden från grunden av olika samhälleliga processer. Sundsvall utvecklades från att ha varit en liten fiske- och hantverksstad vid Selångersåns mynning till att bli centrum i ett expansivt sågverksindustriområde med livliga internationella kontakter. Denna förändring avspeglar sig tydligt på befolkningskurvan.
Befolkningsutvecklingen i Sundsvall 1800-1920. Sundsvall beskrevs av Linné på följande sätt i samband med hans genomresa i maj 1732: "Inmot aftonen kom jag till Sundsvall, vilken stad är en liten fläck, belägen mellan tvenne höga backar". (citerat från Olsson, R. "Medelpad i historiens ljus"). Denna lilla stad var inte mycket större i början av 1800-talet då där fanns knappt 1500 invånare. Befolkningstalen steg tämligen långsamt fram till mitten av seklet, då förhållanden kom att förändras radikalt. På enbart några decennier fyrdubblades folkmängden; ändå är inte de förortsområden, Skönsmon och Skönsberg, som växte fram strax utanför stadsgränsen medräknade. Inte heller är den befolkning inräknad som uppehöll sig i staden utan att vara skriven där. Under lång tid bidrog födelseöverskottet minimalt till befolkningsökningen i staden. Däri liknade Sundsvall den äldre typ av städer som huvudsakligen var beroende av inflyttning. Under 1800-talets fyra första decennier var antalet födda endast 37 fler än de som avled och under 17 av dessa år kan födelseunderskott konstateras. Först från och med 1840-talet började år med födelseunderskott försvinna - det sista inträffade 1855. Den naturliga folkökningen fick allt större betydelse längre fram under seklet, även om inflyttningen länge stod för den största andelen av tillväxten. Vid slutet av 1800-talet uppkom ett flyttningsunderskott. Nativiteten steg kraftigt från 1850-talet, antagligen beroende på den kraftiga inflyttningen av unga människor. Under första halvseklet översteg födelsetalen inte 30 promille, men därefter låg dessa på över 30 och under 1870-talet på över 40 promille.
Sundsvall hade en ungdomlig åldersstruktur under hela 1800-talet, något som accentuerades ytterligare under seklets gång. I början och mitten av seklet var framförallt de yrkesaktiva åldrarna överrepresenterade, vilket avspeglar inflyttningen till staden av personer i dessa åldersgrupper. Mot slutet av 1800-talet hade de yngsta åldrarna ökat sin andel avsevärt. Sundsvall var vid den tidpunkten en mycket ung stad, med bortåt var tredje invånare under 15 år. Däremot var gamla människor mycket fåtaliga under hela seklet. De gamla som fanns var också i större utsträckning kvinnor. Äldre män var en sällsynthet.
I allmänhet fanns fler kvinnor i städerna under förra seklet. Så var fallet även i Sundsvall. Under tidigt 1800-tal hade staden ett betydande kvinnoöverskott. Mot slutet av seklet utjämnades emellertid könsfördelning
inom befolkningen.

Inga kommentarer: