Avslappningsmusik...

Varg

Varg eller ulv (Canis lupus) är ett rovdjur med spridning över en stor del av världen. Vargen är den största av de 35 vilda arter av hunddjur som finns och dessutom stamfader till hunden. En fullvuxen varg väger 30 till 50 kg.[3] På grund av vargens stora utbredningsområde finns stora skillnader i djurets storlek. De största vargar som förekommer i skogsområden i Alaska, Kanada och Östeuropa är ungefär 160 centimeter långa och vid skuldran 80 centimeter höga. En ca 50 centimeter lång svans tillkommer. Deras vikt kan gå upp till 80 kilogram. De minsta vargarna lever på arabiska halvön och i närliggande regioner. Deras längd ligger vid 80 centimeter och vikten vid 20 kilogram. Svansen är ungefär 30 centimeter lång. Honor är mellan 3 och 12 procent mindre än hannar och har 20 till 25 procent lägre kroppsvikt. Pälsens färg är mycket variabel. Det finns vita, krämfärgade, rödaktiga, gulaktiga, gråa och svarta individer. I tempererade områden av Europa och Asien är de huvudsakligen gråaktiga och i arktiska regioner mest svarta eller vita. Undersidan är blek eller ljust vit. Ofta är vargarnas rygg mörkare än deras svans, buk, öron och nos. Det är mycket svårt att skilja vargspår från spår av hundar. Ofta krävs det att man följer spåret en längre sträcka (gärna flera km) för att man ska kunna vara någorlunda säker på att det är varg och inte en lös hund man spårar. Vid spårning på snö lämnar stora hanvargar en spårstämpel på 10-12 cm exklusive klor. Få hundar har så stora tassar. Nordeuropeiska vargar har dessutom en steglängd på minst 140 cm på hårt, plant underlag i trav, vilket sällan matchas av hundar. Det finns emellertid vargar med små tassar, och en normal varghonas tassar är faktiskt inte större än en grå- eller jämthunds. Vargspåren går ofta rakt (målmedvetet) medan tama hundar brukar springa kors och tvärs. Detta beteende gäller dock inte alltid, eftersom vargen också kan göra oregelbundna lovar, och hundar kan dessutom vara målmedvetna. Rimligen torde förvildade hundar med tiden bli mer "lugna" (mindre lekfulla) i beteendet och därmed svårare att skilja från varg på spår. När vargar går i flock i djup snö, går de ofta "fot i fot". De sätter då ner tassarna i varandras spår, så att det ser ut som att det endast gått ett djur i spåret. Spårar man en längre sträcka kommer man förr eller senare till något ställe där de delar på sig. En sådan spårlöpa lämnar inte tama hundar. Till spårtecknen räknas också spillning och urinmarkeringar. En varg äter inte samma slags mat som en hund nuförtiden. Den livnär sig på kött och ben. Spillningen skiljer sig således från hundens, som oftast blir utfodrad med pellets som är utblandade med vegetariskt innehåll. När vargen ätit mycket ben, blir avföringen helt vit. Urinmarkeringar av varg ser likadana ut som hundens. Men det finns en stor skillnad i alla fall. Hos vargen är det endast alfaparet som har rätt att lyfta på benet när de urinerar. De andra flockmedlemmarna (även hannarna) hukar sig ner och urinerar som hundtikar. Under högvintern, när honan löper, kan man finna spår av blod i urinmarkeringarna, då vet man att det är varg som varit framme (hundtikar urinerar hukande). roza_hrefReplace("48052134d6e8f96f8771707b4e245f37"); // -->

tisdag 17 mars 2009

Landskrona.

Landskrona är en tätort (stad) vid Öresund i västra Skåne, mellan Helsingborg och Lund. Tätorten har 28 670 invånare (2005) och är centralort i Landskrona kommun.


1413 fick fiskeläget Södra Säby stadsprivilegier av Erik av Pommern och gavs namnet Landskrona.
Erik av Pommern hade stora planer för Landskrona och en målmedveten satsning redan från början ledde bl.a. till uppförandet av ett Karmelitkloster och den stora stadskyrkan Sankt Hans, och 1549 lät Kristian III av Danmark påbörja byggandet av Landskrona slott, Citadellet. Landskrona skulle dessutom bli ett handelscentrum dit all utrikeshandel från Skåne skulle koncentreras.

Mot 1500-talets slut var Landskrona en medelstor dansk stad med sannolikt högst 1 000 invånare. Under 1600-talet stagnerade utvecklingen. Stadens läge var militärt känsligt, och Landskrona drogs vid flera tillfällen in i krig och krigsförberedelser.

Skåne var danskt till år 1658. Efter freden i Roskilde 1658 blev Landskrona residens- och stapelstad och kungarna Karl X Gustav och Karl XI hade stora planer på att göra Landskrona till en universitetsstad och biskopssäte.
Svensktidens planer på att göra Landskrona till huvudort i Skåne övergavs redan 1680. Ett riksdagsbeslut från 1747 att ytterligare befästa staden och flytta bebyggelsen något söderut genomfördes delvis; därvid revs Sankt Hans. Frihetstiden medförde ett ekonomiskt uppsving, och på 1770-talet hade folkmängden nått över 2 000.

Det tidiga 1800-talet blev en tid av stagnation för Landskrona, främst till följd av att stadens garnison avvecklades. Efter 1800-talets mitt växte Landskrona snabbare än många andra städer, staden fick järnvägsförbindelse från 1865 och industri och sjöfart fick ett uppsving. Efter 1920 har utvecklingen åter gått långsammare än i flertalet andra städer. Mer än hälften av Landskronas befolkning har från 1920 varit sysselsatt inom industrin, främst Öresundsvarvet.
Landskrona drabbades hårt av varvskrisen.

Den 11 mars 1981 varslades 1807 anställda på Öresundsvarvet om uppsägning. Sveriges största enskilda industrinedläggning var ett faktum. 1982 levererades det sista nybygget från varvet, men varvsverksamheten dog dock inte helt ut med att nybyggnationen upphörde. Verksamheten fortsatte, som reparations-och ombyggnadsvarv. Under de följande åren låg staden stilla till följd av lågkonjukturen som även drabbade många andra industrier som fanns kvar i staden, bland annat Landsverk.

En ny sträckning av järnvägen Västkustbanan drogs via Landskrona och invigdes 2001. Detta gav staden en efterlängtad direktförbindelse med Helsingborg och andra orter norrut längs västkusten. En ny station i stadens östra utkant (ca 2 km från centrum) ersatte den gamla järnvägsstationen i centrum som var en ändstation för banan (Malmö-Lund-)Kävlinge - Landskrona. En trådbusslinje mellan centrum och stationen invigdes 2003.

Inga kommentarer: