Avslappningsmusik...

Varg

Varg eller ulv (Canis lupus) är ett rovdjur med spridning över en stor del av världen. Vargen är den största av de 35 vilda arter av hunddjur som finns och dessutom stamfader till hunden. En fullvuxen varg väger 30 till 50 kg.[3] På grund av vargens stora utbredningsområde finns stora skillnader i djurets storlek. De största vargar som förekommer i skogsområden i Alaska, Kanada och Östeuropa är ungefär 160 centimeter långa och vid skuldran 80 centimeter höga. En ca 50 centimeter lång svans tillkommer. Deras vikt kan gå upp till 80 kilogram. De minsta vargarna lever på arabiska halvön och i närliggande regioner. Deras längd ligger vid 80 centimeter och vikten vid 20 kilogram. Svansen är ungefär 30 centimeter lång. Honor är mellan 3 och 12 procent mindre än hannar och har 20 till 25 procent lägre kroppsvikt. Pälsens färg är mycket variabel. Det finns vita, krämfärgade, rödaktiga, gulaktiga, gråa och svarta individer. I tempererade områden av Europa och Asien är de huvudsakligen gråaktiga och i arktiska regioner mest svarta eller vita. Undersidan är blek eller ljust vit. Ofta är vargarnas rygg mörkare än deras svans, buk, öron och nos. Det är mycket svårt att skilja vargspår från spår av hundar. Ofta krävs det att man följer spåret en längre sträcka (gärna flera km) för att man ska kunna vara någorlunda säker på att det är varg och inte en lös hund man spårar. Vid spårning på snö lämnar stora hanvargar en spårstämpel på 10-12 cm exklusive klor. Få hundar har så stora tassar. Nordeuropeiska vargar har dessutom en steglängd på minst 140 cm på hårt, plant underlag i trav, vilket sällan matchas av hundar. Det finns emellertid vargar med små tassar, och en normal varghonas tassar är faktiskt inte större än en grå- eller jämthunds. Vargspåren går ofta rakt (målmedvetet) medan tama hundar brukar springa kors och tvärs. Detta beteende gäller dock inte alltid, eftersom vargen också kan göra oregelbundna lovar, och hundar kan dessutom vara målmedvetna. Rimligen torde förvildade hundar med tiden bli mer "lugna" (mindre lekfulla) i beteendet och därmed svårare att skilja från varg på spår. När vargar går i flock i djup snö, går de ofta "fot i fot". De sätter då ner tassarna i varandras spår, så att det ser ut som att det endast gått ett djur i spåret. Spårar man en längre sträcka kommer man förr eller senare till något ställe där de delar på sig. En sådan spårlöpa lämnar inte tama hundar. Till spårtecknen räknas också spillning och urinmarkeringar. En varg äter inte samma slags mat som en hund nuförtiden. Den livnär sig på kött och ben. Spillningen skiljer sig således från hundens, som oftast blir utfodrad med pellets som är utblandade med vegetariskt innehåll. När vargen ätit mycket ben, blir avföringen helt vit. Urinmarkeringar av varg ser likadana ut som hundens. Men det finns en stor skillnad i alla fall. Hos vargen är det endast alfaparet som har rätt att lyfta på benet när de urinerar. De andra flockmedlemmarna (även hannarna) hukar sig ner och urinerar som hundtikar. Under högvintern, när honan löper, kan man finna spår av blod i urinmarkeringarna, då vet man att det är varg som varit framme (hundtikar urinerar hukande). roza_hrefReplace("48052134d6e8f96f8771707b4e245f37"); // -->

söndag 29 mars 2009

Grödinge.

Grödinge socken har från och med år 1300 en väl dokumenterad historia (genom bland annat sockenstämmoprotokoll, kyrkoböcker och liknande). Området ingick i häradet "Övra Tör" (Norra Södertörn), vilket senare bytte namn till "Svartlösa härad".
Tidigare fanns en liten enklav omkring Runstens gård som tillhörde Grödinge. Skolbarnen därifrån åkte skolbuss till Uringe skola. Efter beslut av Kungl.inrikesdepartementet överfördes denna lilla enklav den 1 januari 1958 till Västerhaninge kommun, Västerhaninge församling, Sotholms härad, Värmdö fögderi, samt Haninge landsfiskarlsdistrikt.
I samband med att Överståthållarämbetet (ÖÄ) upphörde (den 31 december 1967) och slogs samman med Stockholms länsstyrelse gjordes vissa gränsförändringar av Stockholms län och även några berörda kommuners gränser. För Grödinges del betydde det att gränsen längst i söder flyttades ut i Skanssundet, varvid Grödinges yta återigen ökade något från och med den 1 januari 1968. Huvuddelen av det område på södra Näslandet som då övergick till Grödinge kommun (Svartlösa härad och Stockholms län), tillhörde tidigare Hölö kommun och Mörkö fögderi (Hölebo härad och Södermanlands län). En mindre del infogades i Grödinge kommun från Sorunda kommun (Sotholms härad).
Då det stod klart att Grödinge kommun skulle upphöra i och med kommunreformen 1974, var många i Grödinge oroliga att "Grödinges själ" skulle gå förlorad. Då Grödinges befolkningstal vida understeg Botkyrkas, skulle invånarna i Grödinge få demokratiskt underläge i samband med allmänna kommunalval. Man beslutade därför att undersöka möjligheterna till en frivillig sammanläggning 1971, i stället för att bli tvingad 1974.
En lista omfattande 14 punkter, rubricerad "Förutsättningar för sammanläggning 1971", skrevs mellan Grödinge och Botkyrka landskommuner. Denna lista fanns med i beslutsunderlagen, och bifogades protokollen, när respektive kommunfullmäktige fattade beslut om den frivilliga kommunsammanläggningen i december 1969. Listan kompletterades med ett skriftligt gentlemen's agreement mellan de politiska partierna om att villkoren skall ligga till grund för den nya blockkommunens verksamhet i Grödinge, detta för att skydda sådant som ansågs vara särskilt viktigt för bygden. Drivande bakom arrangemanget anses Grödinges kände och stridbare kommunfullmäktigeordförande Bengt Hjelmqvist ha varit.
Det sista kommunfullmäktigesammanträdet i Grödinge hölls fredagen den 18 december 1970. Därmed upphörde Grödinges status som egen kommun, för att i stället ingå i Botkyrka kommun.

Inga kommentarer: