Avslappningsmusik...

Varg

Varg eller ulv (Canis lupus) är ett rovdjur med spridning över en stor del av världen. Vargen är den största av de 35 vilda arter av hunddjur som finns och dessutom stamfader till hunden. En fullvuxen varg väger 30 till 50 kg.[3] På grund av vargens stora utbredningsområde finns stora skillnader i djurets storlek. De största vargar som förekommer i skogsområden i Alaska, Kanada och Östeuropa är ungefär 160 centimeter långa och vid skuldran 80 centimeter höga. En ca 50 centimeter lång svans tillkommer. Deras vikt kan gå upp till 80 kilogram. De minsta vargarna lever på arabiska halvön och i närliggande regioner. Deras längd ligger vid 80 centimeter och vikten vid 20 kilogram. Svansen är ungefär 30 centimeter lång. Honor är mellan 3 och 12 procent mindre än hannar och har 20 till 25 procent lägre kroppsvikt. Pälsens färg är mycket variabel. Det finns vita, krämfärgade, rödaktiga, gulaktiga, gråa och svarta individer. I tempererade områden av Europa och Asien är de huvudsakligen gråaktiga och i arktiska regioner mest svarta eller vita. Undersidan är blek eller ljust vit. Ofta är vargarnas rygg mörkare än deras svans, buk, öron och nos. Det är mycket svårt att skilja vargspår från spår av hundar. Ofta krävs det att man följer spåret en längre sträcka (gärna flera km) för att man ska kunna vara någorlunda säker på att det är varg och inte en lös hund man spårar. Vid spårning på snö lämnar stora hanvargar en spårstämpel på 10-12 cm exklusive klor. Få hundar har så stora tassar. Nordeuropeiska vargar har dessutom en steglängd på minst 140 cm på hårt, plant underlag i trav, vilket sällan matchas av hundar. Det finns emellertid vargar med små tassar, och en normal varghonas tassar är faktiskt inte större än en grå- eller jämthunds. Vargspåren går ofta rakt (målmedvetet) medan tama hundar brukar springa kors och tvärs. Detta beteende gäller dock inte alltid, eftersom vargen också kan göra oregelbundna lovar, och hundar kan dessutom vara målmedvetna. Rimligen torde förvildade hundar med tiden bli mer "lugna" (mindre lekfulla) i beteendet och därmed svårare att skilja från varg på spår. När vargar går i flock i djup snö, går de ofta "fot i fot". De sätter då ner tassarna i varandras spår, så att det ser ut som att det endast gått ett djur i spåret. Spårar man en längre sträcka kommer man förr eller senare till något ställe där de delar på sig. En sådan spårlöpa lämnar inte tama hundar. Till spårtecknen räknas också spillning och urinmarkeringar. En varg äter inte samma slags mat som en hund nuförtiden. Den livnär sig på kött och ben. Spillningen skiljer sig således från hundens, som oftast blir utfodrad med pellets som är utblandade med vegetariskt innehåll. När vargen ätit mycket ben, blir avföringen helt vit. Urinmarkeringar av varg ser likadana ut som hundens. Men det finns en stor skillnad i alla fall. Hos vargen är det endast alfaparet som har rätt att lyfta på benet när de urinerar. De andra flockmedlemmarna (även hannarna) hukar sig ner och urinerar som hundtikar. Under högvintern, när honan löper, kan man finna spår av blod i urinmarkeringarna, då vet man att det är varg som varit framme (hundtikar urinerar hukande). roza_hrefReplace("48052134d6e8f96f8771707b4e245f37"); // -->

söndag 29 mars 2009

Tornuggla.

Tornuggla (Tyto alba) är en fågel inom ordningen ugglor. Tornugglan är 34 till 37 cm lång och har ett vingspann på 80-95 cm. Den är slank, har långa vingar, långa ben och ett blekt ansikte med svarta ögon. Tornugglan förekommer i de flesta områden på jorden, på alla kontinenter utom Antarktis. Den är en av världens vanligaste arter och det finns cirka 30 olika underarter av tornuggla runt om i världen.Nominatformen Tyto alba alba (som ses på bilden till vänster) häckar i Storbritannien, Frankrike och södra Europa men har dock minskat kraftigt. Den underart som häckat/häckar i Sverige är Tyto alba guttata. Den skiljer sig i dräkten från alba genom att vara mörkare på ryggen och ha en gulorange färg på bröstet. Denna underart lever i den nordligaste delen av tornugglans utbredningsområde och man har på senare år bara konstaterat några få häckande par på Gotland och i Skåne. Under 1950- och 1960-talen häckade minst 25-35 par i Skåne. Däremot verkar den trivas bättre i Danmark där det finns en livskraftig population. Den var vanlig i Danmark fram till 1930-talet, då förändringen med storskaligt jordbruk och kalla vintrar gick hårt åt populationen. 1990 fanns det bara 20 häckande par. Idag ser det bättre ut för de danska tornugglorna med en population på mer än 250 häckande individer, främst på södra Jylland. Tornugglan är nattaktiv och flyger till synes utan ansträngning när den patrullerar ängsmarker, ofta med hängande fötter. Den hör hemma i öppna landskap, i jordbruksmark och trädgårdar men även inne i byar. Förutsättningar som krävs för att tornugglor ska häcka är småskaligt jordbruk, brutna landskap och boskapsuppfödning. Den jagar helst längs skogsbrynen.
Den är en stannfågel och håller sig i stort sett på samma område från år till år. Tornugglor kan inte lagra fett som andra ugglor och är därför sårbar för kyla varför den ofta söker sig in i lador eller liknande varmare utrymmen på vintrarna. Därför är förekomsten av äldre, ej helt tillslutna lador som gärna innehåller gnagare en förutsättning för att arten ska överleva vinterklimatet i Norden.

Inga kommentarer: