Avslappningsmusik...

Varg

Varg eller ulv (Canis lupus) är ett rovdjur med spridning över en stor del av världen. Vargen är den största av de 35 vilda arter av hunddjur som finns och dessutom stamfader till hunden. En fullvuxen varg väger 30 till 50 kg.[3] På grund av vargens stora utbredningsområde finns stora skillnader i djurets storlek. De största vargar som förekommer i skogsområden i Alaska, Kanada och Östeuropa är ungefär 160 centimeter långa och vid skuldran 80 centimeter höga. En ca 50 centimeter lång svans tillkommer. Deras vikt kan gå upp till 80 kilogram. De minsta vargarna lever på arabiska halvön och i närliggande regioner. Deras längd ligger vid 80 centimeter och vikten vid 20 kilogram. Svansen är ungefär 30 centimeter lång. Honor är mellan 3 och 12 procent mindre än hannar och har 20 till 25 procent lägre kroppsvikt. Pälsens färg är mycket variabel. Det finns vita, krämfärgade, rödaktiga, gulaktiga, gråa och svarta individer. I tempererade områden av Europa och Asien är de huvudsakligen gråaktiga och i arktiska regioner mest svarta eller vita. Undersidan är blek eller ljust vit. Ofta är vargarnas rygg mörkare än deras svans, buk, öron och nos. Det är mycket svårt att skilja vargspår från spår av hundar. Ofta krävs det att man följer spåret en längre sträcka (gärna flera km) för att man ska kunna vara någorlunda säker på att det är varg och inte en lös hund man spårar. Vid spårning på snö lämnar stora hanvargar en spårstämpel på 10-12 cm exklusive klor. Få hundar har så stora tassar. Nordeuropeiska vargar har dessutom en steglängd på minst 140 cm på hårt, plant underlag i trav, vilket sällan matchas av hundar. Det finns emellertid vargar med små tassar, och en normal varghonas tassar är faktiskt inte större än en grå- eller jämthunds. Vargspåren går ofta rakt (målmedvetet) medan tama hundar brukar springa kors och tvärs. Detta beteende gäller dock inte alltid, eftersom vargen också kan göra oregelbundna lovar, och hundar kan dessutom vara målmedvetna. Rimligen torde förvildade hundar med tiden bli mer "lugna" (mindre lekfulla) i beteendet och därmed svårare att skilja från varg på spår. När vargar går i flock i djup snö, går de ofta "fot i fot". De sätter då ner tassarna i varandras spår, så att det ser ut som att det endast gått ett djur i spåret. Spårar man en längre sträcka kommer man förr eller senare till något ställe där de delar på sig. En sådan spårlöpa lämnar inte tama hundar. Till spårtecknen räknas också spillning och urinmarkeringar. En varg äter inte samma slags mat som en hund nuförtiden. Den livnär sig på kött och ben. Spillningen skiljer sig således från hundens, som oftast blir utfodrad med pellets som är utblandade med vegetariskt innehåll. När vargen ätit mycket ben, blir avföringen helt vit. Urinmarkeringar av varg ser likadana ut som hundens. Men det finns en stor skillnad i alla fall. Hos vargen är det endast alfaparet som har rätt att lyfta på benet när de urinerar. De andra flockmedlemmarna (även hannarna) hukar sig ner och urinerar som hundtikar. Under högvintern, när honan löper, kan man finna spår av blod i urinmarkeringarna, då vet man att det är varg som varit framme (hundtikar urinerar hukande). roza_hrefReplace("48052134d6e8f96f8771707b4e245f37"); // -->

måndag 23 mars 2009

Lycksele.

Lycksele (sydsamiska Liksjoe, umesamiska Liksjuo) är en tätort (stad) i Lappland och centralort i Lycksele kommun i Västerbottens län. Lycksele är beläget längs järnvägen mellan Hällnäs och Storuman samt Europaväg 12, och var den första orten i landskapet som fick stadsprivilegier.


(Minnesmärke över nybyggarna som kom till trakten. Statyn är emellertid uppförd så att nybyggarna står i riktningen nedströms Umeälven) (den riktningen de i själva verket kom ifrån)
Fram till 1600-talet fanns inga större samhällen i
södra Lappland. Trakten användes som renbetesland av skogssamer men hade ingen fast befolkning. I takt med att den svenska statsmakten ville stärka sin ställning uppstod behovet av fasta mötesplatser. På dessa uppfördes kyrkor och marknadsplatser, där samer och handelsmän och nybyggare kunde mötas. Dessutom drevs även skatt in här.

Minnesmärke över nybyggarna som kom till trakten. Statyn är emellertid uppförd så att nybyggarna står i riktningen nedströms Umeälven (den riktningen de i själva verket kom ifrån)
Detta skedde på en udde i Umeälven, uppströms från nuvarande stadskärna, den så kallade "Gammplatsen" som sedan tidigare fungerat som kyrk- och marknadsplats. Därför blev Lycksele år 1607 utsedd till officiell kyrk- och marknadsplats i Lappland av Karl IX och firade därför sitt 400-årsjubileum år 2007.
Allt efter att bebyggelsen växte runt kyrkan blev det klart att den relativt lilla udden inte längre lämpade sig för en vidare expansion. I början av 1800-talet bestämde man sig därför att anlägga den nya marknadsplatsen och kyrkan en bit nedströms. En mer modern och tätare bebyggelse uppstod.
1926 blev Lycksele köping och anslöts till järnvägen mellan Hällnäs och Storuman. Lycksele fick stadsrättigheter år 1946 som den första i Lappland. Två år senare fick även Kiruna stadsrättigheter, vilken är något större sett till invånarantalet. Efter detta tillkom inga fler städer i landskapet. Orten har även kallats "Lappstockholm".
Efter järnvägens ankomst utvecklades Lycksele till en typisk småstad med mindre industrier och viktiga offentliga institutioner som lasarett, gymnasium och tingsrätt.
Efter en befolkningstopp på 1970-talet har stadens invånarantal sjunkit men på senare tid bromsats upp tack vare en expanderande gruvindustri. Orten är dock fortfarande drabbad av avfolkning, om än kanske i något mindre utsträckning än jämförbara orter i Norrlands inland. År 2000 bodde det 8 692 personer i Lycksele. Fem år senare hade siffran minskat till 8 597 personer.

Upplagd av Bengt kl. måndag, mars 23, 2009

Etiketter:

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)