Avslappningsmusik...

Varg

Varg eller ulv (Canis lupus) är ett rovdjur med spridning över en stor del av världen. Vargen är den största av de 35 vilda arter av hunddjur som finns och dessutom stamfader till hunden. En fullvuxen varg väger 30 till 50 kg.[3] På grund av vargens stora utbredningsområde finns stora skillnader i djurets storlek. De största vargar som förekommer i skogsområden i Alaska, Kanada och Östeuropa är ungefär 160 centimeter långa och vid skuldran 80 centimeter höga. En ca 50 centimeter lång svans tillkommer. Deras vikt kan gå upp till 80 kilogram. De minsta vargarna lever på arabiska halvön och i närliggande regioner. Deras längd ligger vid 80 centimeter och vikten vid 20 kilogram. Svansen är ungefär 30 centimeter lång. Honor är mellan 3 och 12 procent mindre än hannar och har 20 till 25 procent lägre kroppsvikt. Pälsens färg är mycket variabel. Det finns vita, krämfärgade, rödaktiga, gulaktiga, gråa och svarta individer. I tempererade områden av Europa och Asien är de huvudsakligen gråaktiga och i arktiska regioner mest svarta eller vita. Undersidan är blek eller ljust vit. Ofta är vargarnas rygg mörkare än deras svans, buk, öron och nos. Det är mycket svårt att skilja vargspår från spår av hundar. Ofta krävs det att man följer spåret en längre sträcka (gärna flera km) för att man ska kunna vara någorlunda säker på att det är varg och inte en lös hund man spårar. Vid spårning på snö lämnar stora hanvargar en spårstämpel på 10-12 cm exklusive klor. Få hundar har så stora tassar. Nordeuropeiska vargar har dessutom en steglängd på minst 140 cm på hårt, plant underlag i trav, vilket sällan matchas av hundar. Det finns emellertid vargar med små tassar, och en normal varghonas tassar är faktiskt inte större än en grå- eller jämthunds. Vargspåren går ofta rakt (målmedvetet) medan tama hundar brukar springa kors och tvärs. Detta beteende gäller dock inte alltid, eftersom vargen också kan göra oregelbundna lovar, och hundar kan dessutom vara målmedvetna. Rimligen torde förvildade hundar med tiden bli mer "lugna" (mindre lekfulla) i beteendet och därmed svårare att skilja från varg på spår. När vargar går i flock i djup snö, går de ofta "fot i fot". De sätter då ner tassarna i varandras spår, så att det ser ut som att det endast gått ett djur i spåret. Spårar man en längre sträcka kommer man förr eller senare till något ställe där de delar på sig. En sådan spårlöpa lämnar inte tama hundar. Till spårtecknen räknas också spillning och urinmarkeringar. En varg äter inte samma slags mat som en hund nuförtiden. Den livnär sig på kött och ben. Spillningen skiljer sig således från hundens, som oftast blir utfodrad med pellets som är utblandade med vegetariskt innehåll. När vargen ätit mycket ben, blir avföringen helt vit. Urinmarkeringar av varg ser likadana ut som hundens. Men det finns en stor skillnad i alla fall. Hos vargen är det endast alfaparet som har rätt att lyfta på benet när de urinerar. De andra flockmedlemmarna (även hannarna) hukar sig ner och urinerar som hundtikar. Under högvintern, när honan löper, kan man finna spår av blod i urinmarkeringarna, då vet man att det är varg som varit framme (hundtikar urinerar hukande). roza_hrefReplace("48052134d6e8f96f8771707b4e245f37"); // -->

söndag 5 april 2009

Mollösund.

Mollösund är en tätort och f.d. församling i Orusts kommun, 15 km från Ellös och 29 km från kommuncentret Henån. Samhället är beläget längst ute på en udde på sydvästligaste Orust, mittemot Mollön.
Detta läge var idealiskt i äldre tider: Nära till öppna havet, men ändå skyddat av Mollön som ligger precis i den riktning som vindar och vågor nästan alltid kommer från. Mollösund är ett av landets äldsta fiskelägen med anor tillbaka till 1500-talet. Det var då en del av Danmark-Norge, och knutpunkt för det lukrativa sillfisket. När sillen försvann så kom fattigdomen, och fiskarna tvingades livnära sig på andra sätt, bl.a. genom boskapsskötsel på Mollön. Med sillens återkomst på 1750-talet blomstrade samhället åter och folkmängden ökade till 500.
Vid början av 1900-talet fanns som mest 1000 invånare i Mollösund, som därmed var ett av landets största fiskelägen. Därefter minskade sillfisket i betydelse, även om den inte upphörde helt förrän på 1970-talet, och en folkminskning vidtog som pågick stadigt fram till runt 1970, då den bromsades upp. Förutom fiskenäringens nedgång kom också samhället att få ett väldigt avsides läge, som en följd av samhällets strukturomvandling. Fiskenäringen har inte helt försvunnit. Det finns fortfarande några fiskare, en fiskberedningsfabrik, och på Mollön torkas ännu långa för framställning av lutfisk. Men framfört allt är Mollösund en populär turistort, med betydligt större befolkning sommartid, och bebyggelsen i den gamla samhällskärnan har i hög grad förvandlats till fritidsbostäder. De kraftigt ökande huspriserna på senare år har medfört att den fasta befolkningen åter börjat minska.

Inga kommentarer: