Avslappningsmusik...

Varg

Varg eller ulv (Canis lupus) är ett rovdjur med spridning över en stor del av världen. Vargen är den största av de 35 vilda arter av hunddjur som finns och dessutom stamfader till hunden. En fullvuxen varg väger 30 till 50 kg.[3] På grund av vargens stora utbredningsområde finns stora skillnader i djurets storlek. De största vargar som förekommer i skogsområden i Alaska, Kanada och Östeuropa är ungefär 160 centimeter långa och vid skuldran 80 centimeter höga. En ca 50 centimeter lång svans tillkommer. Deras vikt kan gå upp till 80 kilogram. De minsta vargarna lever på arabiska halvön och i närliggande regioner. Deras längd ligger vid 80 centimeter och vikten vid 20 kilogram. Svansen är ungefär 30 centimeter lång. Honor är mellan 3 och 12 procent mindre än hannar och har 20 till 25 procent lägre kroppsvikt. Pälsens färg är mycket variabel. Det finns vita, krämfärgade, rödaktiga, gulaktiga, gråa och svarta individer. I tempererade områden av Europa och Asien är de huvudsakligen gråaktiga och i arktiska regioner mest svarta eller vita. Undersidan är blek eller ljust vit. Ofta är vargarnas rygg mörkare än deras svans, buk, öron och nos. Det är mycket svårt att skilja vargspår från spår av hundar. Ofta krävs det att man följer spåret en längre sträcka (gärna flera km) för att man ska kunna vara någorlunda säker på att det är varg och inte en lös hund man spårar. Vid spårning på snö lämnar stora hanvargar en spårstämpel på 10-12 cm exklusive klor. Få hundar har så stora tassar. Nordeuropeiska vargar har dessutom en steglängd på minst 140 cm på hårt, plant underlag i trav, vilket sällan matchas av hundar. Det finns emellertid vargar med små tassar, och en normal varghonas tassar är faktiskt inte större än en grå- eller jämthunds. Vargspåren går ofta rakt (målmedvetet) medan tama hundar brukar springa kors och tvärs. Detta beteende gäller dock inte alltid, eftersom vargen också kan göra oregelbundna lovar, och hundar kan dessutom vara målmedvetna. Rimligen torde förvildade hundar med tiden bli mer "lugna" (mindre lekfulla) i beteendet och därmed svårare att skilja från varg på spår. När vargar går i flock i djup snö, går de ofta "fot i fot". De sätter då ner tassarna i varandras spår, så att det ser ut som att det endast gått ett djur i spåret. Spårar man en längre sträcka kommer man förr eller senare till något ställe där de delar på sig. En sådan spårlöpa lämnar inte tama hundar. Till spårtecknen räknas också spillning och urinmarkeringar. En varg äter inte samma slags mat som en hund nuförtiden. Den livnär sig på kött och ben. Spillningen skiljer sig således från hundens, som oftast blir utfodrad med pellets som är utblandade med vegetariskt innehåll. När vargen ätit mycket ben, blir avföringen helt vit. Urinmarkeringar av varg ser likadana ut som hundens. Men det finns en stor skillnad i alla fall. Hos vargen är det endast alfaparet som har rätt att lyfta på benet när de urinerar. De andra flockmedlemmarna (även hannarna) hukar sig ner och urinerar som hundtikar. Under högvintern, när honan löper, kan man finna spår av blod i urinmarkeringarna, då vet man att det är varg som varit framme (hundtikar urinerar hukande). roza_hrefReplace("48052134d6e8f96f8771707b4e245f37"); // -->

söndag 19 april 2009

Vara.

Vara är en tätort i Västergötland och centralort i Vara kommun, Västra Götalands län. Tätorten ligger vid Europaväg 20. Vara fick som många andra tätorter ett rejält uppsving till följd av att järnvägen drogs förbi orten under 1890-talet. Orten utvecklades snabbt till en viktig handelsplats för jordbruket. Innan 1800-talet så hade åkrarna varit uppdelade på samma sätt ända sedan medeltiden, det vill säga i små tegar och ibland kunde varje bonde ha uppemot femtio sådana tegar uppdelade på olika ställen. I början av 1800-talet började den skånske godsägaren Rutger Macklean att använda sig av en metod kallad skifte. Detta innebär att man samlar åkrarna på ett par ställen istället för att ha dem utspridda.
I Vara by genomfördes storskiftet åren 1786-1789, skiftet innebar att alla byns bönder som hade haft sina åkrar utspridda på kanske ett tjugotal olika platser fick åkrarna mer samlade men fortfarande på kanske 3-4 olika ställen. Laga skiftet ägde rum 1843-1850, detta skifte innebar att byn splittrades, för under laga skiftet så flyttades de flesta gårdarna ut från byn.
Efter skiftet blev det en väldig fart på odlingarna och man odlade upp ängsmark för den passade bra till havreodling. Efter skiftet så började man även med växelbruk i Vara. Med växelbruk menas att man odlade olika saker varje år i stället för att odla samma saker år efter år. Innan växelbruket så hade de flesta bönderna i Vara använt tvåsädesbruk, vilket betyder att man odlar halva åkern och halva ligger i träda.
Den kraftiga folkökningen på 1800-talet var särskilt stor i området runt omkring Vara. År 1810 hade Sverige 2,4 miljoner invånare men 1870 så hade det ökat till hela 4 miljoner, vilket är en ökning med så mycket som 60 %. Runt Vara så var dock ökningen hela 80 %.
Under 1800-talet utvecklades redskapen och arbetet med åkrarna väldigt mycket, vilket gjorde att spannmålsskörden fyrdubblades så att man nu kunde börja exportera istället för att importera spannmål. Särskilt stor och lönsam var exporten av havre till Storbritannien, och Vara hade förutom att ha goda möjligheter att producera detta dessutom ett geografiskt bra läge för export. Havre från Vara såldes och exporterades främst av William Thorburns exportfirma i Uddevalla. 1846 infördes en lag i England som sa att man fick handla fritt med alla länder utan att staten lade sig i det, så kallad frihandel. Detta gjorde att England ville importera mer och Sverige mötte snabbt behovet och kunde exportera havre trots folkökningen.

Inga kommentarer: