Avslappningsmusik...

Varg

Varg eller ulv (Canis lupus) är ett rovdjur med spridning över en stor del av världen. Vargen är den största av de 35 vilda arter av hunddjur som finns och dessutom stamfader till hunden. En fullvuxen varg väger 30 till 50 kg.[3] På grund av vargens stora utbredningsområde finns stora skillnader i djurets storlek. De största vargar som förekommer i skogsområden i Alaska, Kanada och Östeuropa är ungefär 160 centimeter långa och vid skuldran 80 centimeter höga. En ca 50 centimeter lång svans tillkommer. Deras vikt kan gå upp till 80 kilogram. De minsta vargarna lever på arabiska halvön och i närliggande regioner. Deras längd ligger vid 80 centimeter och vikten vid 20 kilogram. Svansen är ungefär 30 centimeter lång. Honor är mellan 3 och 12 procent mindre än hannar och har 20 till 25 procent lägre kroppsvikt. Pälsens färg är mycket variabel. Det finns vita, krämfärgade, rödaktiga, gulaktiga, gråa och svarta individer. I tempererade områden av Europa och Asien är de huvudsakligen gråaktiga och i arktiska regioner mest svarta eller vita. Undersidan är blek eller ljust vit. Ofta är vargarnas rygg mörkare än deras svans, buk, öron och nos. Det är mycket svårt att skilja vargspår från spår av hundar. Ofta krävs det att man följer spåret en längre sträcka (gärna flera km) för att man ska kunna vara någorlunda säker på att det är varg och inte en lös hund man spårar. Vid spårning på snö lämnar stora hanvargar en spårstämpel på 10-12 cm exklusive klor. Få hundar har så stora tassar. Nordeuropeiska vargar har dessutom en steglängd på minst 140 cm på hårt, plant underlag i trav, vilket sällan matchas av hundar. Det finns emellertid vargar med små tassar, och en normal varghonas tassar är faktiskt inte större än en grå- eller jämthunds. Vargspåren går ofta rakt (målmedvetet) medan tama hundar brukar springa kors och tvärs. Detta beteende gäller dock inte alltid, eftersom vargen också kan göra oregelbundna lovar, och hundar kan dessutom vara målmedvetna. Rimligen torde förvildade hundar med tiden bli mer "lugna" (mindre lekfulla) i beteendet och därmed svårare att skilja från varg på spår. När vargar går i flock i djup snö, går de ofta "fot i fot". De sätter då ner tassarna i varandras spår, så att det ser ut som att det endast gått ett djur i spåret. Spårar man en längre sträcka kommer man förr eller senare till något ställe där de delar på sig. En sådan spårlöpa lämnar inte tama hundar. Till spårtecknen räknas också spillning och urinmarkeringar. En varg äter inte samma slags mat som en hund nuförtiden. Den livnär sig på kött och ben. Spillningen skiljer sig således från hundens, som oftast blir utfodrad med pellets som är utblandade med vegetariskt innehåll. När vargen ätit mycket ben, blir avföringen helt vit. Urinmarkeringar av varg ser likadana ut som hundens. Men det finns en stor skillnad i alla fall. Hos vargen är det endast alfaparet som har rätt att lyfta på benet när de urinerar. De andra flockmedlemmarna (även hannarna) hukar sig ner och urinerar som hundtikar. Under högvintern, när honan löper, kan man finna spår av blod i urinmarkeringarna, då vet man att det är varg som varit framme (hundtikar urinerar hukande). roza_hrefReplace("48052134d6e8f96f8771707b4e245f37"); // -->

torsdag 4 mars 2010

Mattmar.

Mattmar är en småort med 137 invånare 2005 i mitten av Åre kommun i Jämtland. Den närmaste, större grannorten är Mörsil där också elever i sjätte, sjunde, åttonde och nionde klass går i skola. Mattmar är huvudort i Mattmar socken. Socknen hade 644 invånare år 1993. Sockenområdet tillhör det gamla Undersåkers och Offerdals tingslag. Huvudort är småorten Mattmar. E14 genomkorsar socknen i öst-västlig riktning. Från E14 vid Mattmar kyrka går länsväg 321 söderut mot Hallen - Svenstavik.
Socknen har en koncentrerad och högt belägen odlingsbygd, som är belägen runt Mattmar kyrka. I övrigt består socknen av spridda strandbyar och höjdbyar, omgivna av kuperad skogsmark. Socknen genomflytes av Indalsälvens övre lopp.
Man har funnit omkring 15 gravhögar. Dessa är från yngre järnåldern och är belägna i trakten av Mattmar kyrka. Vidare har man funnit över 200 fångstgropar. Dessutom finns ett par ödegårdar från medeltiden. Det finns slaggrester från lågteknisk järnframställning. Mattmar socken gränsar i söder till Hallen socken. Gränsen mot denna går från den lilla Kvarnviken av Storsjön - alldeles vid Trångsvikens mynning - mot väster över Hammarnäset, genom Drevetjärnen och Stor-Drafsjön till Indalsälvens mynning vid Halabacken (som ligger i Mattmar sn). Gränsen går sedan strax norr om byn Faxan (i Hallen sn) västerut över Dammån och upp mot den nordligaste utlöparen av Oviksfjällen, nämligen Sällsjöfjället. Här ligger Järvdalsbodarna. Vid Järvdalen ligger "tresockenröset" Hallen-Mattmar-Mörsil och gränsen viker här av dikt mot nordost och gränsar mot Mörsil socken. Den faller ut i Sällsjön och går sedan i huvudsak längs Storbodströmmen till Ockesjön (en del av Indalsälven). Gränsen går härifrån cirka 4 km i ån Semlan och viker sedan mot nordost och går upp till triangelpunkten Kungsbacken (426 möh) på Högåsen. Socknen gränsar här mot Alsens församling i Krokoms kommun. Sockengränsen går mot sydost och faller ut i Trångsviken av Storsjön på en punkt cirka två kilometer väster om tätorten Trångsviken.
Större byar inom Mattmar socken är Offne, Hållbacken, Tossberg, Kluk (med den s.k. "Droppstenen" vid torpet Backtorpet), Kvitsle, Mällbyn (kyrkbyn), Bye samt Ytterocke.

Upplagd av Bengt kl. torsdag, mars 04, 2010

Etiketter:

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)