Avslappningsmusik...

Varg

Varg eller ulv (Canis lupus) är ett rovdjur med spridning över en stor del av världen. Vargen är den största av de 35 vilda arter av hunddjur som finns och dessutom stamfader till hunden. En fullvuxen varg väger 30 till 50 kg.[3] På grund av vargens stora utbredningsområde finns stora skillnader i djurets storlek. De största vargar som förekommer i skogsområden i Alaska, Kanada och Östeuropa är ungefär 160 centimeter långa och vid skuldran 80 centimeter höga. En ca 50 centimeter lång svans tillkommer. Deras vikt kan gå upp till 80 kilogram. De minsta vargarna lever på arabiska halvön och i närliggande regioner. Deras längd ligger vid 80 centimeter och vikten vid 20 kilogram. Svansen är ungefär 30 centimeter lång. Honor är mellan 3 och 12 procent mindre än hannar och har 20 till 25 procent lägre kroppsvikt. Pälsens färg är mycket variabel. Det finns vita, krämfärgade, rödaktiga, gulaktiga, gråa och svarta individer. I tempererade områden av Europa och Asien är de huvudsakligen gråaktiga och i arktiska regioner mest svarta eller vita. Undersidan är blek eller ljust vit. Ofta är vargarnas rygg mörkare än deras svans, buk, öron och nos. Det är mycket svårt att skilja vargspår från spår av hundar. Ofta krävs det att man följer spåret en längre sträcka (gärna flera km) för att man ska kunna vara någorlunda säker på att det är varg och inte en lös hund man spårar. Vid spårning på snö lämnar stora hanvargar en spårstämpel på 10-12 cm exklusive klor. Få hundar har så stora tassar. Nordeuropeiska vargar har dessutom en steglängd på minst 140 cm på hårt, plant underlag i trav, vilket sällan matchas av hundar. Det finns emellertid vargar med små tassar, och en normal varghonas tassar är faktiskt inte större än en grå- eller jämthunds. Vargspåren går ofta rakt (målmedvetet) medan tama hundar brukar springa kors och tvärs. Detta beteende gäller dock inte alltid, eftersom vargen också kan göra oregelbundna lovar, och hundar kan dessutom vara målmedvetna. Rimligen torde förvildade hundar med tiden bli mer "lugna" (mindre lekfulla) i beteendet och därmed svårare att skilja från varg på spår. När vargar går i flock i djup snö, går de ofta "fot i fot". De sätter då ner tassarna i varandras spår, så att det ser ut som att det endast gått ett djur i spåret. Spårar man en längre sträcka kommer man förr eller senare till något ställe där de delar på sig. En sådan spårlöpa lämnar inte tama hundar. Till spårtecknen räknas också spillning och urinmarkeringar. En varg äter inte samma slags mat som en hund nuförtiden. Den livnär sig på kött och ben. Spillningen skiljer sig således från hundens, som oftast blir utfodrad med pellets som är utblandade med vegetariskt innehåll. När vargen ätit mycket ben, blir avföringen helt vit. Urinmarkeringar av varg ser likadana ut som hundens. Men det finns en stor skillnad i alla fall. Hos vargen är det endast alfaparet som har rätt att lyfta på benet när de urinerar. De andra flockmedlemmarna (även hannarna) hukar sig ner och urinerar som hundtikar. Under högvintern, när honan löper, kan man finna spår av blod i urinmarkeringarna, då vet man att det är varg som varit framme (hundtikar urinerar hukande). roza_hrefReplace("48052134d6e8f96f8771707b4e245f37"); // -->

tisdag 9 mars 2010

Nästansjö.

Nästansjö är en by som ligger ca 2,5 mil nordväst om Vilhelmina i Västerbottens län. I byn finns ca 60-65 hushåll.
Byn är belägen i sydsluttningen på en höjd med utsikt över Nästansjön.

Den förste nybyggaren som kom till Nästansjö hette Nils Nilsson. Han härstammade från Mora socken i Dalarna. I byn Remmarn inom Viska rote i Åsele socken bodde han fram till 1764 när han vandrade till Nästansjö för att bli nybyggare.
Av samer som kom till trakten av Remmarn fick Nils Nilsson höra talas om Nästansjön. Samerna berätta att sjön var fiskrik, och att det fanns gräsrika ängar invid de bäckar som strömmade ned till sjön. När Nils talade om att utvandra till trakten vid Nästansjön lär han ha blivit ivrigt uppmuntrad av samerna att göra så.
Sjön torde ha varit fiskrik... "Brist på mat ledo de aldrig ty uti vissa av sjöns vikar säges sik, id, abborre ha stått så tätt packad, att man kunde håva in mängder av fisk i båten med handtagsbyttor av trä, överallt i skogen vimlade det av fågel."


År 1869 var Nästansjö by delad i 15 hemmansdelar och varje hemmansdel ägdes av en bonde. Det stora barnantalet i familjerna gjorde det allt svårare för söner och döttrar att skaffa sig eget hemman och en rimlig utkomst för en ny familj. Det var helt enkelt inte möjligt att dela varje hemman i så många delar att alla barn kunde stanna kvar på någon del av fädernegården. Därför blev nybyggen en möjlighet att finna livsrum och utkomst i en tid då inte mycket annat stod till buds än utvandring eller utflyttning. De flesta bönder skaffade sig egna fäbodställen. I början av 1900-talet fanns ett 30-tal fäbodar i bruk i Nästansjö. Rönnkullen och Golisen är gamla fäbodställen. Vid laga skifte inom Nästansjö byalag i början av 1900-talet flyttades några bönder ut till nybyggen utanför byn.

Inga kommentarer: