De finns överallt – från djuphavet till tio kilometer upp i atmosfären. De kan klara sig utan vatten i åratal och tål temperaturer från nära den absoluta nollpunkten till plus 150 grader Celsius. Björndjurens hemlighet är att de kan tillbringa upp till 90 procent av sitt liv i ett intorkat dvaltillstånd, under vilket de överlever även de mest extrema livsvillkor på sparlåga.
D e ser ut små vingummibjörnar på villovägar, då de mödosamt vaggar fram. Underskatta dock inte björndjuren. Likt sagans super-hjältar gömmer de bakom sitt stillsamma yttre några närmast övernaturliga förmågor. Björndjuren är världens mest hårdhudade djur. De kan överleva utan vatten i åtskilliga år, nedfrysning till minus 272 grader, uppvärmning till 151 grader, 1000 gånger högre doser radioaktivitet än människor klarar, vakuum och tryck som är 600 gånger högre än på land.
Björndjurens osårbarhet beror på att de kan gå in i en extrem dvala, under vilken de torkar ut helt och sätter alla livsprocesser på standby. På så sätt kan de tillbringa upp till 90 procent av sitt liv som levande döda, men även om björndjur kan torka ut, lever de alltid nära vatten. I havet finns de överallt, från det solvarma ytvattnet till det eviga mörkret på oceanbottnen. De flesta björndjursarter lever dock på land, i vattenhinnan runt mossor och lavar.
Få människor har sett ett björndjur, för det kräver normalt ett mikroskop. De minsta av de omkring 1000 kända arterna av björndjur blir bara 0,05 millimeter långa, medan jättarna inte blir längre än 1,5 millimeter. Björndjur är därmed bland de minsta flercelliga djuren på jorden. De är så små att de inte behöver särskilda system för att leda syret runt i kroppen utan kan försörja cellerna enbart genom att låta syre tränga in genom huden.
När björndjur växer, genomgår de upp till tolv hudbyten för att få plats för sig själva. I motsats till de flesta andra flercelliga djur växer björndjur inte genom att bilda fler celler utan genom att de enskilda cellerna i kroppen blir större. Varje art av björndjur består således av ett förutbestämt antal celler, ofta omkring 40000. De 40000 cellerna är dock oerhört effektivt utnyttjade, för björndjur har en komplicerad anatomi. Det är imponerande hur många biologiska funktioner som pressats in i de små, förtjockade kropparna.
Björndjurens nervsystem består av en stor tredelad hjärna och åtta nervbuntar. En del arter har ögon som är insjunkna i framhjärnan och består av en ”skål” med ljusregistrerande pigment. Björndjurens mundelar är speciella. De är omvandlade till sylvassa stiletter, som björndjuren skjuter ut ur munnen för att borra hål på växt- eller bakterieceller och suga i sig deras innehåll.
Liksom mundelarna kan björndjurens ben dras ut och in. Djuren är utrustade med både en framåtväxel och en backväxel, för det finns en klar arbetsfördelning mellan de fyra benparen. Björndjuret använde de främre till att röra sig framåt med, medan de bakre fungerar som backväxel och broms.
Hos många arter behöver hannen dock inte gå så långt efter en partner. Det kan leva upp till 20000 björndjur i ett enda gram mossa, och de flesta individer är dessutom honor. Hannen måste emellertid visa sig från sin bästa sida och under längre tid beröra honan med sina långa känselspröt, innan hon går med på en parning. Resultatet av hans ansträngningar visar sig två veckor senare, när honan lägger 1–30 ägg. Två veckor senare bryter sig de nya små björndjuren ut ur äggen genom att sticka hål på skalet med sina munstiletter.
Äggets yttre skal har ofta fint arrangerade utväxter. Kanske säkrar de en effektiv syreförsörjning till fostret, när äggen ligger tätt ihop i till exempel döda blad, där det lätt kan uppstå syrebrist. Ytstrukturen är emellertid inte viktig bara för fostrens överlevnad utan även för biologerna, när de skall artbestämma ett björndjur. Strukturen är nämligen artspecifik, och i en del fall kan det vara synnerligen svårt att identifiera ett björndjur utan att omsorgsfullt undersöka dess ägg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar