Avslappningsmusik...

Varg

Varg eller ulv (Canis lupus) är ett rovdjur med spridning över en stor del av världen. Vargen är den största av de 35 vilda arter av hunddjur som finns och dessutom stamfader till hunden. En fullvuxen varg väger 30 till 50 kg.[3] På grund av vargens stora utbredningsområde finns stora skillnader i djurets storlek. De största vargar som förekommer i skogsområden i Alaska, Kanada och Östeuropa är ungefär 160 centimeter långa och vid skuldran 80 centimeter höga. En ca 50 centimeter lång svans tillkommer. Deras vikt kan gå upp till 80 kilogram. De minsta vargarna lever på arabiska halvön och i närliggande regioner. Deras längd ligger vid 80 centimeter och vikten vid 20 kilogram. Svansen är ungefär 30 centimeter lång. Honor är mellan 3 och 12 procent mindre än hannar och har 20 till 25 procent lägre kroppsvikt. Pälsens färg är mycket variabel. Det finns vita, krämfärgade, rödaktiga, gulaktiga, gråa och svarta individer. I tempererade områden av Europa och Asien är de huvudsakligen gråaktiga och i arktiska regioner mest svarta eller vita. Undersidan är blek eller ljust vit. Ofta är vargarnas rygg mörkare än deras svans, buk, öron och nos. Det är mycket svårt att skilja vargspår från spår av hundar. Ofta krävs det att man följer spåret en längre sträcka (gärna flera km) för att man ska kunna vara någorlunda säker på att det är varg och inte en lös hund man spårar. Vid spårning på snö lämnar stora hanvargar en spårstämpel på 10-12 cm exklusive klor. Få hundar har så stora tassar. Nordeuropeiska vargar har dessutom en steglängd på minst 140 cm på hårt, plant underlag i trav, vilket sällan matchas av hundar. Det finns emellertid vargar med små tassar, och en normal varghonas tassar är faktiskt inte större än en grå- eller jämthunds. Vargspåren går ofta rakt (målmedvetet) medan tama hundar brukar springa kors och tvärs. Detta beteende gäller dock inte alltid, eftersom vargen också kan göra oregelbundna lovar, och hundar kan dessutom vara målmedvetna. Rimligen torde förvildade hundar med tiden bli mer "lugna" (mindre lekfulla) i beteendet och därmed svårare att skilja från varg på spår. När vargar går i flock i djup snö, går de ofta "fot i fot". De sätter då ner tassarna i varandras spår, så att det ser ut som att det endast gått ett djur i spåret. Spårar man en längre sträcka kommer man förr eller senare till något ställe där de delar på sig. En sådan spårlöpa lämnar inte tama hundar. Till spårtecknen räknas också spillning och urinmarkeringar. En varg äter inte samma slags mat som en hund nuförtiden. Den livnär sig på kött och ben. Spillningen skiljer sig således från hundens, som oftast blir utfodrad med pellets som är utblandade med vegetariskt innehåll. När vargen ätit mycket ben, blir avföringen helt vit. Urinmarkeringar av varg ser likadana ut som hundens. Men det finns en stor skillnad i alla fall. Hos vargen är det endast alfaparet som har rätt att lyfta på benet när de urinerar. De andra flockmedlemmarna (även hannarna) hukar sig ner och urinerar som hundtikar. Under högvintern, när honan löper, kan man finna spår av blod i urinmarkeringarna, då vet man att det är varg som varit framme (hundtikar urinerar hukande). roza_hrefReplace("48052134d6e8f96f8771707b4e245f37"); // -->

söndag 21 augusti 2011

Marstrand.

Marstrand är en tätort i Kungälvs kommun. Den är belägen på två öar, Marstrandsön och Koön.


Marstrandsön ligger längst ut mot havet, och hyser stadens centrum. Därifrån går personfärja till stadsdelen Arvidsvik på Koön, som har landsvägsförbindelse med fastlandet.

Det är en idyllisk trähusstad som om somrarna är ett betydande turistmål och Sveriges seglingsmetropol. Marstrand är årligen utgångspunkt för Marstrandsregattan, Match Cup Sweden och andra stora seglingsmästerskap. Orten har betydande arbetspendling till Göteborg.

Carlstens fästning ligger högst upp på Marstrandsön ovanför stadsbebyggelsen och dominerar stadsbilden. Efter att Bohuslän med Marstrand tillfallit Sverige vid freden i Roskilde år 1658 byggdes på Marstrandsön Valens skans, en träbyggnad som fungerade som en provisorisk befästning. 1666 fattas beslut av Krigskollegium om att låta mura Valens skans. Från år 1671 omnämns fästningen som Carlstens fästning, som också fungerade som statsfängelse fram till 1855. Dess i särklass mest kände fånge var Lars Larsson Molin, mer känd som "Lasse-Maja", som satt på fästningen 1813-39. Fästningen utvidgades senast i mitten av 1800-talet och utmarsch skedde 1882. Carlstens fästning avkommisionerades 1888 men användes igen under de båda världskrigen. Försvarsmakten avförde Carlstens fästning som del av försvarsmakten 1993.
Carlstens fästning är idag stadens mest bemärkta turistattraktion.

Marstrand grundades av kung Håkon IV (†1263) på 1200-talet, dock före år 1226 då det i hans saga, skriven av islänningen Sturla Þórðarson, beskrivs att "...han lät göra borg vid Kungälv på Ragnhildsholmen, han lät och bygga och röja på Gullö och Öckeröarna och bygga där en träkyrka; han lät bygga Marstrand och många andra öde öar i Viken", samt att en strid då ägde rum i hamnen mellan upprorspartiet Ribbungarna och Skule jarls två sändebud Kolbein Ketturygg och Grunde skattmästare. I berättelsen sägs också att "där lågo många köpmän i hamnen, vilka dock icke ville komma sändebuden till undsättning."[2]
Skeppsfrakt, handel och fiske har varit stadens huvudnäringar, men fisket har gått upp och ner kraftigt i takt med tillgången på sill, vilket har styrt stadens välfärd. Den har också drabbats av krig flera gånger under såväl dansk-norsk som svensk tid.

De traditionella näringarna gick tillbaka kraftigt under 1800-talet, men samtidigt blev Marstrand en av landets tidigaste och populäraste badorter, som fick extra hög status tack vare kung Oscar II:s årliga besök.
När trafiken alltmer flyttades från sjövägen till landsvägen var detta till stor nackdel för staden, vilket drabbade öns näring hårt.

Inga kommentarer: