Avslappningsmusik...

Varg

Varg eller ulv (Canis lupus) är ett rovdjur med spridning över en stor del av världen. Vargen är den största av de 35 vilda arter av hunddjur som finns och dessutom stamfader till hunden. En fullvuxen varg väger 30 till 50 kg.[3] På grund av vargens stora utbredningsområde finns stora skillnader i djurets storlek. De största vargar som förekommer i skogsområden i Alaska, Kanada och Östeuropa är ungefär 160 centimeter långa och vid skuldran 80 centimeter höga. En ca 50 centimeter lång svans tillkommer. Deras vikt kan gå upp till 80 kilogram. De minsta vargarna lever på arabiska halvön och i närliggande regioner. Deras längd ligger vid 80 centimeter och vikten vid 20 kilogram. Svansen är ungefär 30 centimeter lång. Honor är mellan 3 och 12 procent mindre än hannar och har 20 till 25 procent lägre kroppsvikt. Pälsens färg är mycket variabel. Det finns vita, krämfärgade, rödaktiga, gulaktiga, gråa och svarta individer. I tempererade områden av Europa och Asien är de huvudsakligen gråaktiga och i arktiska regioner mest svarta eller vita. Undersidan är blek eller ljust vit. Ofta är vargarnas rygg mörkare än deras svans, buk, öron och nos. Det är mycket svårt att skilja vargspår från spår av hundar. Ofta krävs det att man följer spåret en längre sträcka (gärna flera km) för att man ska kunna vara någorlunda säker på att det är varg och inte en lös hund man spårar. Vid spårning på snö lämnar stora hanvargar en spårstämpel på 10-12 cm exklusive klor. Få hundar har så stora tassar. Nordeuropeiska vargar har dessutom en steglängd på minst 140 cm på hårt, plant underlag i trav, vilket sällan matchas av hundar. Det finns emellertid vargar med små tassar, och en normal varghonas tassar är faktiskt inte större än en grå- eller jämthunds. Vargspåren går ofta rakt (målmedvetet) medan tama hundar brukar springa kors och tvärs. Detta beteende gäller dock inte alltid, eftersom vargen också kan göra oregelbundna lovar, och hundar kan dessutom vara målmedvetna. Rimligen torde förvildade hundar med tiden bli mer "lugna" (mindre lekfulla) i beteendet och därmed svårare att skilja från varg på spår. När vargar går i flock i djup snö, går de ofta "fot i fot". De sätter då ner tassarna i varandras spår, så att det ser ut som att det endast gått ett djur i spåret. Spårar man en längre sträcka kommer man förr eller senare till något ställe där de delar på sig. En sådan spårlöpa lämnar inte tama hundar. Till spårtecknen räknas också spillning och urinmarkeringar. En varg äter inte samma slags mat som en hund nuförtiden. Den livnär sig på kött och ben. Spillningen skiljer sig således från hundens, som oftast blir utfodrad med pellets som är utblandade med vegetariskt innehåll. När vargen ätit mycket ben, blir avföringen helt vit. Urinmarkeringar av varg ser likadana ut som hundens. Men det finns en stor skillnad i alla fall. Hos vargen är det endast alfaparet som har rätt att lyfta på benet när de urinerar. De andra flockmedlemmarna (även hannarna) hukar sig ner och urinerar som hundtikar. Under högvintern, när honan löper, kan man finna spår av blod i urinmarkeringarna, då vet man att det är varg som varit framme (hundtikar urinerar hukande). roza_hrefReplace("48052134d6e8f96f8771707b4e245f37"); // -->

onsdag 17 augusti 2011

Färöarna.

Färöarna (färöiska Føroyar, svensk översättning "Fåröarna"; danska Færøerne) är en ögrupp norr om Brittiska öarna som tillsammans med Grönland ingår i det danska kungariket.


Dock är Färöarna självstyrande i många lokala frågor sedan 1948 och har egen frimärksutgivning sedan den 1 april 1976.
Färöarna och Grönland står utanför Europeiska unionen, trots att resten av det danska riket är med.
På de 18 öarna bor knappt 50 000 personer, varav ungefär 17 000 i huvudstaden Torshamn (färöiska Tórshavn) och 5 000 i Färöarnas andra stad Klaksvik (färöiska Klaksvík). Endast en av de 18 öarna (Lítla Dímun) är obebodd.

Den första tiden i Färöarnas historia är mycket oklar. Det är möjligt att den iriske munken Brendan seglade igenom öarna på en resa i Nordatlanten. Från sent 600-tal till tidigt 700-tal var öarna besökta av flera olika munkar från Irland och det man vet är att de använde Färöarna och Island som eremitboningar. Senare emigrerade norska vikingar till öarna.

Färöarna ligger på 62 grader norr, 7 grader väst i Nordatlanten. Öarna ligger norr om Hebriderna, nordväst om Shetlandsöarna, väster om Norge och sydost om Island. Ögruppen är med sina 18 öar och 11 holmar, från Kapp Enniberg på Viðoy i norr, till Sumbiarsteinur söder om Suðuroy, 118 kilometer lång. Kustlinjen är på 1 117 kilometer. Särskilt västkusten är markant med sina höga, lodräta fågelberg. Den genomsnittliga bergshöjden är 300 meter över havet. Slættaratindur (882 meter) är det högsta berget på Färöarna.

Kapp Enniberg är en av Europas högsta klippor (se även Färöarnas ytterpunkter). Berggrunden består av basalt av Paleogen ålder. Färöarna har varit nedisade vid flera tillfällen under kvartärperioden, dock har de högsta topparna troligen aldrig varit täckta av is. Stora delar av öarna täcks av torv som dock på många håll har brutits och använts för bl.a. uppvärmning. I torven har tefralager från Isländska vulkanutbrott påträffats.

Längsta avståndet till kusten är 5 kilometer. De flesta orter ligger beskyddade på östkusten vid en bukt eller fjord, förutom Fámjin och Sumba, som är beskyddade av västliga skär.
Färöarnas sammanlagda yta är ungefär hälften så stor som Gotlands, men har nästan lika stor befolkning och alltså dubbelt så hög befolkningstäthet. Torshamns invånarantal är något mindre än Visbys.

Upplagd av Bengt kl. onsdag, augusti 17, 2011

Etiketter:

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)