Avslappningsmusik...

Varg

Varg eller ulv (Canis lupus) är ett rovdjur med spridning över en stor del av världen. Vargen är den största av de 35 vilda arter av hunddjur som finns och dessutom stamfader till hunden. En fullvuxen varg väger 30 till 50 kg.[3] På grund av vargens stora utbredningsområde finns stora skillnader i djurets storlek. De största vargar som förekommer i skogsområden i Alaska, Kanada och Östeuropa är ungefär 160 centimeter långa och vid skuldran 80 centimeter höga. En ca 50 centimeter lång svans tillkommer. Deras vikt kan gå upp till 80 kilogram. De minsta vargarna lever på arabiska halvön och i närliggande regioner. Deras längd ligger vid 80 centimeter och vikten vid 20 kilogram. Svansen är ungefär 30 centimeter lång. Honor är mellan 3 och 12 procent mindre än hannar och har 20 till 25 procent lägre kroppsvikt. Pälsens färg är mycket variabel. Det finns vita, krämfärgade, rödaktiga, gulaktiga, gråa och svarta individer. I tempererade områden av Europa och Asien är de huvudsakligen gråaktiga och i arktiska regioner mest svarta eller vita. Undersidan är blek eller ljust vit. Ofta är vargarnas rygg mörkare än deras svans, buk, öron och nos. Det är mycket svårt att skilja vargspår från spår av hundar. Ofta krävs det att man följer spåret en längre sträcka (gärna flera km) för att man ska kunna vara någorlunda säker på att det är varg och inte en lös hund man spårar. Vid spårning på snö lämnar stora hanvargar en spårstämpel på 10-12 cm exklusive klor. Få hundar har så stora tassar. Nordeuropeiska vargar har dessutom en steglängd på minst 140 cm på hårt, plant underlag i trav, vilket sällan matchas av hundar. Det finns emellertid vargar med små tassar, och en normal varghonas tassar är faktiskt inte större än en grå- eller jämthunds. Vargspåren går ofta rakt (målmedvetet) medan tama hundar brukar springa kors och tvärs. Detta beteende gäller dock inte alltid, eftersom vargen också kan göra oregelbundna lovar, och hundar kan dessutom vara målmedvetna. Rimligen torde förvildade hundar med tiden bli mer "lugna" (mindre lekfulla) i beteendet och därmed svårare att skilja från varg på spår. När vargar går i flock i djup snö, går de ofta "fot i fot". De sätter då ner tassarna i varandras spår, så att det ser ut som att det endast gått ett djur i spåret. Spårar man en längre sträcka kommer man förr eller senare till något ställe där de delar på sig. En sådan spårlöpa lämnar inte tama hundar. Till spårtecknen räknas också spillning och urinmarkeringar. En varg äter inte samma slags mat som en hund nuförtiden. Den livnär sig på kött och ben. Spillningen skiljer sig således från hundens, som oftast blir utfodrad med pellets som är utblandade med vegetariskt innehåll. När vargen ätit mycket ben, blir avföringen helt vit. Urinmarkeringar av varg ser likadana ut som hundens. Men det finns en stor skillnad i alla fall. Hos vargen är det endast alfaparet som har rätt att lyfta på benet när de urinerar. De andra flockmedlemmarna (även hannarna) hukar sig ner och urinerar som hundtikar. Under högvintern, när honan löper, kan man finna spår av blod i urinmarkeringarna, då vet man att det är varg som varit framme (hundtikar urinerar hukande). roza_hrefReplace("48052134d6e8f96f8771707b4e245f37"); // -->

torsdag 18 augusti 2011

Smedjebacken.

Smedjebacken är en tätort i södra Dalarna och centralort i Smedjebackens kommun, Dalarnas län. Orten ligger vid sjön Norra Barken cirka 4 mil söder om Borlänge och är mest känd för sin järnindustri, genom Smedjebackens Walsverk.

På 1300- eller 1400-talet uppfördes Norrbärke kyrka, en stenkyrka i By i Norrbärke. Kyrkan byggdes ut under åren mellan 1661 och 1724 för att till slut få sin nuvarande form. Kyrkans inventarier kom till stor del från socknens brukspatroner och bergsmän. Kyrkan var fram till 1646 ett kapell i Söderbärke socken, då Norrbärke bildade en egen socken, senare församling.


I trakten hade det sedan länge funnits små smedjor och 1631 anlades på samma plats som dagens stålföretag Ovako en bergsmanssmedja. Orten växte med tiden också fram som ett kommunikationscentrum då både lands- och vattenvägar möts här. Här låg också en hamn för utskeppning av järn från traktens hyttor och smedjor. Flatenbergs hytta finns idag kvar strax utanför samhället.
Hamnen blev ännu viktigare 1795 då Strömsholms kanal stod färdig med sin norra ändpunkt i Smedjebacken.

Bebyggelsen växte vid den tiden fram längs Kyrkogatan. Den största expansionen av samhället kom efter 1856 då Smedjebackens Walsverk byggdes. Den smalspåriga järnvägsförbindelsen Wessman-Barkens Järnväg (WBJ) som förband samhället och dess hamn med Ludvika stod färdig 1859. För att möta den ökade efterfrågan på bostäder uppfördes bostadshus nu även i Västansjö söder om Kolbäcksån och på platsen stod den nya järnvängsstationen klar år 1900. Samma år blev Smedjebacken municipalsamhälle i Norrbärke landskommun och 18 år senare Smedjebackens köping.

Idag används hamnen endast av fritidsbåtar.
I Norrbärke hembygdsgård, Smedjebackens gammelgård, finns en del maskiner av Christopher Polhem och 15 gamla byggnader, däribland Bellmangården, som tillhört Carl Michael Bellmans mormors far.

Upplagd av Bengt kl. torsdag, augusti 18, 2011

Etiketter:

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)