Avslappningsmusik...

Varg

Varg eller ulv (Canis lupus) är ett rovdjur med spridning över en stor del av världen. Vargen är den största av de 35 vilda arter av hunddjur som finns och dessutom stamfader till hunden. En fullvuxen varg väger 30 till 50 kg.[3] På grund av vargens stora utbredningsområde finns stora skillnader i djurets storlek. De största vargar som förekommer i skogsområden i Alaska, Kanada och Östeuropa är ungefär 160 centimeter långa och vid skuldran 80 centimeter höga. En ca 50 centimeter lång svans tillkommer. Deras vikt kan gå upp till 80 kilogram. De minsta vargarna lever på arabiska halvön och i närliggande regioner. Deras längd ligger vid 80 centimeter och vikten vid 20 kilogram. Svansen är ungefär 30 centimeter lång. Honor är mellan 3 och 12 procent mindre än hannar och har 20 till 25 procent lägre kroppsvikt. Pälsens färg är mycket variabel. Det finns vita, krämfärgade, rödaktiga, gulaktiga, gråa och svarta individer. I tempererade områden av Europa och Asien är de huvudsakligen gråaktiga och i arktiska regioner mest svarta eller vita. Undersidan är blek eller ljust vit. Ofta är vargarnas rygg mörkare än deras svans, buk, öron och nos. Det är mycket svårt att skilja vargspår från spår av hundar. Ofta krävs det att man följer spåret en längre sträcka (gärna flera km) för att man ska kunna vara någorlunda säker på att det är varg och inte en lös hund man spårar. Vid spårning på snö lämnar stora hanvargar en spårstämpel på 10-12 cm exklusive klor. Få hundar har så stora tassar. Nordeuropeiska vargar har dessutom en steglängd på minst 140 cm på hårt, plant underlag i trav, vilket sällan matchas av hundar. Det finns emellertid vargar med små tassar, och en normal varghonas tassar är faktiskt inte större än en grå- eller jämthunds. Vargspåren går ofta rakt (målmedvetet) medan tama hundar brukar springa kors och tvärs. Detta beteende gäller dock inte alltid, eftersom vargen också kan göra oregelbundna lovar, och hundar kan dessutom vara målmedvetna. Rimligen torde förvildade hundar med tiden bli mer "lugna" (mindre lekfulla) i beteendet och därmed svårare att skilja från varg på spår. När vargar går i flock i djup snö, går de ofta "fot i fot". De sätter då ner tassarna i varandras spår, så att det ser ut som att det endast gått ett djur i spåret. Spårar man en längre sträcka kommer man förr eller senare till något ställe där de delar på sig. En sådan spårlöpa lämnar inte tama hundar. Till spårtecknen räknas också spillning och urinmarkeringar. En varg äter inte samma slags mat som en hund nuförtiden. Den livnär sig på kött och ben. Spillningen skiljer sig således från hundens, som oftast blir utfodrad med pellets som är utblandade med vegetariskt innehåll. När vargen ätit mycket ben, blir avföringen helt vit. Urinmarkeringar av varg ser likadana ut som hundens. Men det finns en stor skillnad i alla fall. Hos vargen är det endast alfaparet som har rätt att lyfta på benet när de urinerar. De andra flockmedlemmarna (även hannarna) hukar sig ner och urinerar som hundtikar. Under högvintern, när honan löper, kan man finna spår av blod i urinmarkeringarna, då vet man att det är varg som varit framme (hundtikar urinerar hukande). roza_hrefReplace("48052134d6e8f96f8771707b4e245f37"); // -->

torsdag 16 april 2009

Gunnarn.

Gunnarn är en tätort i Storumans kommun i Lappland. Storumans flygplats ligger i anslutning till orten.


Gunnarn är en av de större byarna i Västerbottens läns inland och präglas av det öppna, kuperade odlingslandskapet med traditionellt grupperad bebyggelse. Det finns goda möjligheter till jakt samt fiske i klassiska Juktån och i många sjöar. Goda möjligheter till friluftsliv i skogar, vattendrag och fritidsanläggningar.

Byn erbjuder bra boendemiljö med närhet till service, aktiv fritid och naturupplevelser. Bastuträsk, är det namn som byn fick när den grundades år 1743. År 1892 ansökte Kungliga Domänstyrelsen om rätt att använda namnet Gunnarn för en del av sin kronopark. Då tillkom Kronoparken Gunnarn. Byanamnet Gunnarn kom år 1897, i samband med att Kungliga Postverket öppnade poststation i byn. Detta namn blev i första hand postadress och fick sedan ge namn åt telefon- och järnvägsstation.

Under 1950-talet företogs utgrävningar i Tjikkuträskets södra delar, omkring Vinterviken och uppemot utloppet i Juktån.
Grävningsarbetet ledde under en sommar till att man fick fram över 900 föremål från stenåldern. Fynd som daterats till 6000 till 7 000 år gamla hittades. De system av fångstgropar som finns omkring vår by, vid Kvarnmörkan, Slåttesviken, Vallviken och Storbacken, berättar om jaktmetoden. Det torde då i första hand ha gällt älg och vildren. I de föremål som hittades spårar man östlig påverkan. En kniv med fågelhuvud och en annan med ett älghuvud i skaftet hör till de finare fynden. Tidigare har fynd gjorts av stenyxor och liknande, i de uppodlade delarna av byn.

Under sommartiden har fiskare från Granön sökt sig till fiskevattnen vid Åskiljan, Badstuträsket, Mörtträsket och Skarfsjön. Ett företag, som man kan tycka krävde stor insats, men ändå må ha gett god utdelning då det pågick under ett par hundra års tid.

Det finns stora luckor i vårt kunnande om bygdens urbefolkning, fram till den tid då vi finner Mårten Nilsson i Uhmbyn, som skattelapp på Badstuträsklandet.
Omkring år 1705 förekom en stöld av ett antal "gieddlagnar" ur ett låst stabbur vid Badstuträsket. Samtidigt brändes en fiskarebastu ner. En man vid namn Nils Nilsson åtalas och döms för detta brott år 1712 vid ting i Lycksele. Denna tingshandling daterar sig till en tid som vi kan säga utgör slutskedet av bygdens vildmarkstid. Ännu har ingen hacka satts i marken vid Bastuträsket. Endast några lappvallar vittnar om att här lever någon same som flyttar mellan sina betesområden. Huvudnäringen är fiske i sjöarna.

1743 lästes Johan Thomassons tillstånd om anläggande av nybygge upp vid tinget. Föga anade någon att en ny tid var i antågande. Vid sjön Bastuträsket skulle det snart växa upp en stor bondby.
En by som under sin storhetstid skulle komma att kallas Lappmarkens kornbod.

Inga kommentarer: