Avslappningsmusik...

Varg

Varg eller ulv (Canis lupus) är ett rovdjur med spridning över en stor del av världen. Vargen är den största av de 35 vilda arter av hunddjur som finns och dessutom stamfader till hunden. En fullvuxen varg väger 30 till 50 kg.[3] På grund av vargens stora utbredningsområde finns stora skillnader i djurets storlek. De största vargar som förekommer i skogsområden i Alaska, Kanada och Östeuropa är ungefär 160 centimeter långa och vid skuldran 80 centimeter höga. En ca 50 centimeter lång svans tillkommer. Deras vikt kan gå upp till 80 kilogram. De minsta vargarna lever på arabiska halvön och i närliggande regioner. Deras längd ligger vid 80 centimeter och vikten vid 20 kilogram. Svansen är ungefär 30 centimeter lång. Honor är mellan 3 och 12 procent mindre än hannar och har 20 till 25 procent lägre kroppsvikt. Pälsens färg är mycket variabel. Det finns vita, krämfärgade, rödaktiga, gulaktiga, gråa och svarta individer. I tempererade områden av Europa och Asien är de huvudsakligen gråaktiga och i arktiska regioner mest svarta eller vita. Undersidan är blek eller ljust vit. Ofta är vargarnas rygg mörkare än deras svans, buk, öron och nos. Det är mycket svårt att skilja vargspår från spår av hundar. Ofta krävs det att man följer spåret en längre sträcka (gärna flera km) för att man ska kunna vara någorlunda säker på att det är varg och inte en lös hund man spårar. Vid spårning på snö lämnar stora hanvargar en spårstämpel på 10-12 cm exklusive klor. Få hundar har så stora tassar. Nordeuropeiska vargar har dessutom en steglängd på minst 140 cm på hårt, plant underlag i trav, vilket sällan matchas av hundar. Det finns emellertid vargar med små tassar, och en normal varghonas tassar är faktiskt inte större än en grå- eller jämthunds. Vargspåren går ofta rakt (målmedvetet) medan tama hundar brukar springa kors och tvärs. Detta beteende gäller dock inte alltid, eftersom vargen också kan göra oregelbundna lovar, och hundar kan dessutom vara målmedvetna. Rimligen torde förvildade hundar med tiden bli mer "lugna" (mindre lekfulla) i beteendet och därmed svårare att skilja från varg på spår. När vargar går i flock i djup snö, går de ofta "fot i fot". De sätter då ner tassarna i varandras spår, så att det ser ut som att det endast gått ett djur i spåret. Spårar man en längre sträcka kommer man förr eller senare till något ställe där de delar på sig. En sådan spårlöpa lämnar inte tama hundar. Till spårtecknen räknas också spillning och urinmarkeringar. En varg äter inte samma slags mat som en hund nuförtiden. Den livnär sig på kött och ben. Spillningen skiljer sig således från hundens, som oftast blir utfodrad med pellets som är utblandade med vegetariskt innehåll. När vargen ätit mycket ben, blir avföringen helt vit. Urinmarkeringar av varg ser likadana ut som hundens. Men det finns en stor skillnad i alla fall. Hos vargen är det endast alfaparet som har rätt att lyfta på benet när de urinerar. De andra flockmedlemmarna (även hannarna) hukar sig ner och urinerar som hundtikar. Under högvintern, när honan löper, kan man finna spår av blod i urinmarkeringarna, då vet man att det är varg som varit framme (hundtikar urinerar hukande). roza_hrefReplace("48052134d6e8f96f8771707b4e245f37"); // -->

torsdag 17 september 2009

Fiskebäckskil.

Fiskebäckskil är ett samhälle på Skaftö i Lysekils kommun. Det ligger i mellersta Bohuslän, på södra sidan av Gullmarns mynning, mittemot Lysekil, till vilken det går personbåt. Bilvägen dit är 20 kilometer och kräver färjeöverfart, medan vägen till Uddevalla är 38 kilometer och färjefri.
Eftersom så stor andel av bebyggelsen omvandlats till fritidsbostäder räknas det inte längre som tätort enligt officiella statistiska mått.

— Ur "Försök till Beskrifning öfwer Orousts och Tjörns Häraders Fögderier uti Götheborgs-
och Bohus-Län", Johan Fredrik Hellberg, 1824.

Fiskebäckskil å Skaftöland är ett af de äldste Fisklägen, hwars kyrka fordom stått wid Oxwik, men derefter blifwit flyttad till en höjd å GymnasiiHemmanet Fiskebäcks ägor. Tiden då sådant skett är icke känd. -Folkmängden utgör 675 personer, som hafwa lifsuppehället dels med fragtfart på In- och Utrikes Orter och med fiske. Här finnes 11 större och mindre fiskbåter, å hwilka år 1821 fångades 819 wålor Långor och 917 wålor Torsk. Stället är ett af de snyggare i sitt slag, och större delen af folket bildadt. 143 Manhus utom de å östersidan finnas här. Samhället har sedan 1500-talet vuxit fram som fiskeläge på Skaftölandet, på västra sidan av en djupt inskuren havsvik ("kil" på gammal bohuslänska). På östra sidan av samma vik ligger fiskeläget Östersidan, som uppstod som ett "systersamhälle" till Fiskebäckskil och nu är en del av tätbebyggelsen.
Under det expansiva 1800-talet omvandlades det till ett burget skepparsamhälle, med Bohusläns största fraktflotta. När lönsamheten minskade inom skeppsfrakten började man inrikta sig på det framväxande badortslivet, och samhället har under 1900-talet alltmer blivit en renodlad sommarort.
Idag är de äldre delarna av samhället nästan helt förvandlade till sommarkolonier, och de accelererande huspriserna medför att åretruntbefolkningen stadigt minskar.
Fiskebäckskil utgjorde en egen församling fram till 1888, och en egen kommun fram till 1952 då den gick upp i Skaftö kommun. Häri är inte inbegripet Östersidan, som alltid har följt med övriga delar av Skaftölandet i administrativt avseende.

Upplagd av Bengt kl. torsdag, september 17, 2009

Etiketter:

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)