Avslappningsmusik...

Varg

Varg eller ulv (Canis lupus) är ett rovdjur med spridning över en stor del av världen. Vargen är den största av de 35 vilda arter av hunddjur som finns och dessutom stamfader till hunden. En fullvuxen varg väger 30 till 50 kg.[3] På grund av vargens stora utbredningsområde finns stora skillnader i djurets storlek. De största vargar som förekommer i skogsområden i Alaska, Kanada och Östeuropa är ungefär 160 centimeter långa och vid skuldran 80 centimeter höga. En ca 50 centimeter lång svans tillkommer. Deras vikt kan gå upp till 80 kilogram. De minsta vargarna lever på arabiska halvön och i närliggande regioner. Deras längd ligger vid 80 centimeter och vikten vid 20 kilogram. Svansen är ungefär 30 centimeter lång. Honor är mellan 3 och 12 procent mindre än hannar och har 20 till 25 procent lägre kroppsvikt. Pälsens färg är mycket variabel. Det finns vita, krämfärgade, rödaktiga, gulaktiga, gråa och svarta individer. I tempererade områden av Europa och Asien är de huvudsakligen gråaktiga och i arktiska regioner mest svarta eller vita. Undersidan är blek eller ljust vit. Ofta är vargarnas rygg mörkare än deras svans, buk, öron och nos. Det är mycket svårt att skilja vargspår från spår av hundar. Ofta krävs det att man följer spåret en längre sträcka (gärna flera km) för att man ska kunna vara någorlunda säker på att det är varg och inte en lös hund man spårar. Vid spårning på snö lämnar stora hanvargar en spårstämpel på 10-12 cm exklusive klor. Få hundar har så stora tassar. Nordeuropeiska vargar har dessutom en steglängd på minst 140 cm på hårt, plant underlag i trav, vilket sällan matchas av hundar. Det finns emellertid vargar med små tassar, och en normal varghonas tassar är faktiskt inte större än en grå- eller jämthunds. Vargspåren går ofta rakt (målmedvetet) medan tama hundar brukar springa kors och tvärs. Detta beteende gäller dock inte alltid, eftersom vargen också kan göra oregelbundna lovar, och hundar kan dessutom vara målmedvetna. Rimligen torde förvildade hundar med tiden bli mer "lugna" (mindre lekfulla) i beteendet och därmed svårare att skilja från varg på spår. När vargar går i flock i djup snö, går de ofta "fot i fot". De sätter då ner tassarna i varandras spår, så att det ser ut som att det endast gått ett djur i spåret. Spårar man en längre sträcka kommer man förr eller senare till något ställe där de delar på sig. En sådan spårlöpa lämnar inte tama hundar. Till spårtecknen räknas också spillning och urinmarkeringar. En varg äter inte samma slags mat som en hund nuförtiden. Den livnär sig på kött och ben. Spillningen skiljer sig således från hundens, som oftast blir utfodrad med pellets som är utblandade med vegetariskt innehåll. När vargen ätit mycket ben, blir avföringen helt vit. Urinmarkeringar av varg ser likadana ut som hundens. Men det finns en stor skillnad i alla fall. Hos vargen är det endast alfaparet som har rätt att lyfta på benet när de urinerar. De andra flockmedlemmarna (även hannarna) hukar sig ner och urinerar som hundtikar. Under högvintern, när honan löper, kan man finna spår av blod i urinmarkeringarna, då vet man att det är varg som varit framme (hundtikar urinerar hukande). roza_hrefReplace("48052134d6e8f96f8771707b4e245f37"); // -->

måndag 21 september 2009

Nösund.

Nösund ligger invid vägen ut mot Hälleviksstrand och Mollösund. Vid Nösunds kapell har man hittat boplatser som visar att här bott människor redan för 9000 år sedan. "Källarhuset" är ortens äldsta hus, byggt på 1780-talet. Där hade man bland annat en lagerlokal för spriten som såldes i Nösund under denna tid. Under 1700-talets sillperiod hade folket det bra i Nösund, men när sillen försvann på 1800-talet blev tiderna svåra. Då kom två handelsmän till orten; Leopold Gerle och C.R. Holst. Dessa två män grundade affärer, bildade salteribolag och rederier, vilket lade grunden till Nösunds storhetstid.
Nösund blev snabbt ett kommersiellt centrum och Orusts huvudort med post, bank, konservfabrik och spannmålsexport. På 1900-talet startades ångbåtstrafik mellan Göteborg och Nösund, vilket gjorde Nösund till en attraktiv badort för storstadsbefolkningen i Göteborg och Stockholm. Nu byggdes också badhus, gästgivaregård och pensionat. De flesta av dessa gamla hus finns ännu kvar. I pensionatsbyggnaden hittar man idag Nösunds värdshus. Här har kända sångerskor och doktorer bott under årens lopp.
Nösund ligger alldeles vid Boxviks kile. Magasinet vid bryggan påminner om Nösunds storhetstid, då platsen var utskeppningsort för spannmål. I Nösund kan man också åka genom Sveriges första vägtunnel, som stod färdig år 1958. Nösund skiljer sig påtagligt från övriga tätt bebyggda kustsamhällen i kommunen. Nere vid den gamla ångbåtsbryggan finns bara en liten oreglerad husklunga. I huvudsak ligger annars bebyggelsen längs landsvägen som leder mot Tegneby.
Nösund är åtminstone sedan början av 1400-talet känt som en jordbruksfastighet. Då skänkte en bonde i Lalleröd en jordlott i "Nydisundi" till kyrkan. Gården räknades sedan 1500-talet som ett helt hemman. Fram till sekelskiftet 1800 livnärde sig invånarna av jordbruk och husbehovsfiske. Bebyggelsen låg då intill den odlade marken.
Under sillperioden vid 1700-talets slut förändrades Nösund. Nere vid den nuvarande bryggan uppfördes sillsalteri och trankokeri med grumsedamm. I början av 1800-talet försvann sillen och svårare tider tog vid längs kusten. I Nösund började då handelsmannen Gerle att skeppa havre till England. Nösund blev en av kustens s.k. havrehamnar. Gerle ägnade sig även åt annan affärsverksamhet. Handel blev vid sidan av fraktfart ett mycket viktigt inslag i Nösunds näringsliv.
1850 fanns tre affärer här, att jämföra med tio handelsbodar på resten av Orust. Ett gästgiveri fanns också. Med 1800-talets sillperiod tillkom en konservfabrik. Även andra verksamheter drogs till platsen - efter näringsfrihetens införande uppstod bl.a. skomakeri, skrädderi, bageri, krog, kvarn, benmjölsstamp och bleckslageri, och i slutet av 1800-talet kom även post, bank och telegraf. All den nya bebyggelsen placerades i rad utefter landsvägen i sluttningen ner mot hamnen.
Under 1880-talet upptäcktes Nösund av badgäster som föredrog att kombinera salta bad och kala klippor med lummig grönska och pastorala idyller. Nösunds Havsbadsanstalt och Nösunds Badhusaktiebolag lät uppföra både kall- och varmbadhus. Förutom varma och kalla bad erbjöds även elektricitets- och massagebehandlingar. Vidare utlovades en "riklig tillförsel på matvaror till billiga priser". Badgäster kom i allt större utsträckning till Nösund samtidigt som handels- och sjöfartsverksamheten tynade bort. Förutom gästgiveri och privatbostäder fanns vid sekelskiftet Edströms hotell och 1913 öppnade Nösunds pensionat. Den första sommarvillan hade byggts redan 1905 och följdes snart av andra.
Bebyggelsen är väl bevarad. Som minnen från äldre tider ligger ännu stall, lagerbyggnader, pensionat, badhus och sillsalteri längs landsvägen och vid hamnen.

Inga kommentarer: