Israels historia hänför sig till ett visst landområde i Mellanöstern. Israels land är det geografiska område som enligt Bibeln Gud utlovade ("Det utlovade landet") till ättlingarna av Abraham, Israel och Isak. Med undantag för ett par hundra år kontrollerades dock området av andra än israeliterna. Områdets historia gör att det har en särskild betydelse inom judendomen.
Efter den moderna statens utropande 1948 har Israel haft ett spänt förhållande till sina grannländer och flera krig har förts. Trots detta har judar från hela världen valt att flytta dit.
Den tidiga historieskrivningen av Judendomen är i västerlandet traditionellt baserad på bibelns berättelser. Dock finns de som hävdar att det judiska folket aldrig någonsin befann sig i Egypten eller möjligen bara delar av folket.
Namnet Israel bars enligt Bibeln ursprungligen av Jakob som var far till de tolv söner som sedan blev upphovsmän till Israels tolv stammar. Efter en period på några hundra år i Egypten flyttade runt år 1500 f.v.t. dessa stammar till det nuvarande Israel/Palestina som då kallades Kanaans land och beboddes av kanaanéer. Till minne av uttåget ur Egypten firar judarna fortfarande varje år påsk. Det Gamla Testamentet (Tanakh) beskriver utförligt hur det judiska folket under Josua i hårda strider besegrade det kanaanitiska folket.
Under ca 300 år styrdes israeliterna av så kallade domare, men omkring 1100 f.v.t. valdes enligt Bibeln Saul till dess första kung. Saul efterträddes efter 40 år av David, upphovsman till bl a Davidsstjärnan. David regerade i Hebron i 7 år och därefter i Jerusalem i 33 år. Hans son, Salomo blev därefter det enade rikets sista kung och regerade i 40 år. Enligt bibeln var Salomo känd för sin vishet och han byggde 480 år efter uttåget ur Egypten (1 Kung 6:1) det s.k. Salomos tempel i Jerusalem ca 1017 f.v.t. på den plats där nu en av världens mest kända moskéer finns. Detta tempel förstördes senare av den bayloniske kungen Nebukadnessar år 586 f.v.t. När perserna senare erövrade Babylonien fick judarna möjlighet att återvända och de byggde 526-515 f.v.t. det s.k. Serubbabels tempel på ruinerna av Salomos tempel. År 458 f.v.t. återvänder Esra från Babylonien och inleder en reformation och tillsammans med Nehemja verkställer Esra år 445 f.v.t. den persiske kungens beslut att bygga upp murarna runt Jerusalem. Efter Nehemjas död ca 410 sammanfördes Judeen politiskt med Syrien som då löd under Persien medan det lokala styret låg i översteprästens händer. Alexander den store erövrade Jerusalem år 332 f.v.t. endast 22 år gammal. Till Alexandria som grundades samma år flyttade ett större antal judar och etablerade en livskraftig församling som i början av 200-talet f.v.t. översatte Gamla Testamentet till grekiska - Septuaginta. 167 f.v.t. lät kung Antiochos IV Epifanes bygga ett altare åt guden Zeus ovanpå templets brännofferaltare. Judarna gjorde då uppror och renade templet och till minne av denna händelse firas tempelinvigningsfesten (Chanukka) än idag. Herodes den store påbörjade renoveringen av Serubabbels tempel ca 20 år före Jesus' födelse, ett arbete som sen pågick till 60-talet v.t. Detta tempel förstördes sedan år 70 av den romerske härföraren Titus. Efter århundraden av svag styrning och splittring enades de israelitiska stammarna ca 1100 fvt om att välja en kung, Saul från Benjamins stam. Saul efterträddes av herdepojken David från Betlehem som efter sju års regering i Hebron erövrade Jerusalem och gjorde staden till huvudstad för det enade riket. Davids son Salomo efterträdde sin far och byggde också det första templet i Jerusalem. Efter Salomos död splittrades riket i en nordlig del (Israel) med Samaria som huvudstad och en sydlig del (Juda) med Jerusalem som huvudstad. Dessa båda riken var inte helt sällan i krig med varandra. Det norra riket gick under vid ett assyriskt anfall år 722 f.v.t. och det södra vid ett babyloniskt anfall år 586 fvt. När Babylonien föll i persernas händer ca 50 år senare, fick ett antal judar återvända till Jerusalem för att åter bosätta sig där. Ett andra tempel byggdes då upp i Jerusalem på samma plats som det första som restes av kung Salomo. Under de återstående århundraderna före Jesu födelse levde det judiska folket i huvudsak under olika ockupationsmakter, med avbrott för kortare perioder i frihet. Ett tredje tempel började byggas några år före vår tideräknings början och detta bygge pågick fortfarande vid tiden för Jesu korsfästelse.
Namnet Israel bars enligt Bibeln ursprungligen av Jakob som var far till de tolv söner som sedan blev upphovsmän till Israels tolv stammar. Efter en period på några hundra år i Egypten flyttade runt år 1500 f.v.t. dessa stammar till det nuvarande Israel/Palestina som då kallades Kanaans land och beboddes av kanaanéer. Till minne av uttåget ur Egypten firar judarna fortfarande varje år påsk. Det Gamla Testamentet (Tanakh) beskriver utförligt hur det judiska folket under Josua i hårda strider besegrade det kanaanitiska folket.
Under ca 300 år styrdes israeliterna av så kallade domare, men omkring 1100 f.v.t. valdes enligt Bibeln Saul till dess första kung. Saul efterträddes efter 40 år av David, upphovsman till bl a Davidsstjärnan. David regerade i Hebron i 7 år och därefter i Jerusalem i 33 år. Hans son, Salomo blev därefter det enade rikets sista kung och regerade i 40 år. Enligt bibeln var Salomo känd för sin vishet och han byggde 480 år efter uttåget ur Egypten (1 Kung 6:1) det s.k. Salomos tempel i Jerusalem ca 1017 f.v.t. på den plats där nu en av världens mest kända moskéer finns. Detta tempel förstördes senare av den bayloniske kungen Nebukadnessar år 586 f.v.t. När perserna senare erövrade Babylonien fick judarna möjlighet att återvända och de byggde 526-515 f.v.t. det s.k. Serubbabels tempel på ruinerna av Salomos tempel. År 458 f.v.t. återvänder Esra från Babylonien och inleder en reformation och tillsammans med Nehemja verkställer Esra år 445 f.v.t. den persiske kungens beslut att bygga upp murarna runt Jerusalem. Efter Nehemjas död ca 410 sammanfördes Judeen politiskt med Syrien som då löd under Persien medan det lokala styret låg i översteprästens händer. Alexander den store erövrade Jerusalem år 332 f.v.t. endast 22 år gammal. Till Alexandria som grundades samma år flyttade ett större antal judar och etablerade en livskraftig församling som i början av 200-talet f.v.t. översatte Gamla Testamentet till grekiska - Septuaginta. 167 f.v.t. lät kung Antiochos IV Epifanes bygga ett altare åt guden Zeus ovanpå templets brännofferaltare. Judarna gjorde då uppror och renade templet och till minne av denna händelse firas tempelinvigningsfesten (Chanukka) än idag. Herodes den store påbörjade renoveringen av Serubabbels tempel ca 20 år före Jesus' födelse, ett arbete som sen pågick till 60-talet v.t. Detta tempel förstördes sedan år 70 av den romerske härföraren Titus. Efter århundraden av svag styrning och splittring enades de israelitiska stammarna ca 1100 fvt om att välja en kung, Saul från Benjamins stam. Saul efterträddes av herdepojken David från Betlehem som efter sju års regering i Hebron erövrade Jerusalem och gjorde staden till huvudstad för det enade riket. Davids son Salomo efterträdde sin far och byggde också det första templet i Jerusalem. Efter Salomos död splittrades riket i en nordlig del (Israel) med Samaria som huvudstad och en sydlig del (Juda) med Jerusalem som huvudstad. Dessa båda riken var inte helt sällan i krig med varandra. Det norra riket gick under vid ett assyriskt anfall år 722 f.v.t. och det södra vid ett babyloniskt anfall år 586 fvt. När Babylonien föll i persernas händer ca 50 år senare, fick ett antal judar återvända till Jerusalem för att åter bosätta sig där. Ett andra tempel byggdes då upp i Jerusalem på samma plats som det första som restes av kung Salomo. Under de återstående århundraderna före Jesu födelse levde det judiska folket i huvudsak under olika ockupationsmakter, med avbrott för kortare perioder i frihet. Ett tredje tempel började byggas några år före vår tideräknings början och detta bygge pågick fortfarande vid tiden för Jesu korsfästelse.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar