Avslappningsmusik...

Varg

Varg eller ulv (Canis lupus) är ett rovdjur med spridning över en stor del av världen. Vargen är den största av de 35 vilda arter av hunddjur som finns och dessutom stamfader till hunden. En fullvuxen varg väger 30 till 50 kg.[3] På grund av vargens stora utbredningsområde finns stora skillnader i djurets storlek. De största vargar som förekommer i skogsområden i Alaska, Kanada och Östeuropa är ungefär 160 centimeter långa och vid skuldran 80 centimeter höga. En ca 50 centimeter lång svans tillkommer. Deras vikt kan gå upp till 80 kilogram. De minsta vargarna lever på arabiska halvön och i närliggande regioner. Deras längd ligger vid 80 centimeter och vikten vid 20 kilogram. Svansen är ungefär 30 centimeter lång. Honor är mellan 3 och 12 procent mindre än hannar och har 20 till 25 procent lägre kroppsvikt. Pälsens färg är mycket variabel. Det finns vita, krämfärgade, rödaktiga, gulaktiga, gråa och svarta individer. I tempererade områden av Europa och Asien är de huvudsakligen gråaktiga och i arktiska regioner mest svarta eller vita. Undersidan är blek eller ljust vit. Ofta är vargarnas rygg mörkare än deras svans, buk, öron och nos. Det är mycket svårt att skilja vargspår från spår av hundar. Ofta krävs det att man följer spåret en längre sträcka (gärna flera km) för att man ska kunna vara någorlunda säker på att det är varg och inte en lös hund man spårar. Vid spårning på snö lämnar stora hanvargar en spårstämpel på 10-12 cm exklusive klor. Få hundar har så stora tassar. Nordeuropeiska vargar har dessutom en steglängd på minst 140 cm på hårt, plant underlag i trav, vilket sällan matchas av hundar. Det finns emellertid vargar med små tassar, och en normal varghonas tassar är faktiskt inte större än en grå- eller jämthunds. Vargspåren går ofta rakt (målmedvetet) medan tama hundar brukar springa kors och tvärs. Detta beteende gäller dock inte alltid, eftersom vargen också kan göra oregelbundna lovar, och hundar kan dessutom vara målmedvetna. Rimligen torde förvildade hundar med tiden bli mer "lugna" (mindre lekfulla) i beteendet och därmed svårare att skilja från varg på spår. När vargar går i flock i djup snö, går de ofta "fot i fot". De sätter då ner tassarna i varandras spår, så att det ser ut som att det endast gått ett djur i spåret. Spårar man en längre sträcka kommer man förr eller senare till något ställe där de delar på sig. En sådan spårlöpa lämnar inte tama hundar. Till spårtecknen räknas också spillning och urinmarkeringar. En varg äter inte samma slags mat som en hund nuförtiden. Den livnär sig på kött och ben. Spillningen skiljer sig således från hundens, som oftast blir utfodrad med pellets som är utblandade med vegetariskt innehåll. När vargen ätit mycket ben, blir avföringen helt vit. Urinmarkeringar av varg ser likadana ut som hundens. Men det finns en stor skillnad i alla fall. Hos vargen är det endast alfaparet som har rätt att lyfta på benet när de urinerar. De andra flockmedlemmarna (även hannarna) hukar sig ner och urinerar som hundtikar. Under högvintern, när honan löper, kan man finna spår av blod i urinmarkeringarna, då vet man att det är varg som varit framme (hundtikar urinerar hukande). roza_hrefReplace("48052134d6e8f96f8771707b4e245f37"); // -->

tisdag 29 september 2009

Öregrund.

Öregrund är en tätort (stad) i Östhammars kommun. Orten har omkring 1600 invånare, och är därmed en av Sveriges minsta före detta städer. Staden grundades 1491 efter uppmaning av fyra borgare i den närbelägna staden Östhammar. Öregrund ligger cirka 20 kilometer (bilvägen) nordost om Östhammar, som är kommunens centralort. Staden ligger huvudsakligen runt en naturligt djup vik vid Öregrundsgrepen. Öregrund är en av Sveriges bäst bevarade trästäder, och är därför Nordupplands populäraste turistmål. Stadens befolkning fördubblas under sommarmånaderna. På grund av konkurrensen från grannstaden och i avsaknad av stora industrier har Öregrund inte vuxit i någon större omfattning under århundradena. Sedan 1900-talets början har invånarantalet pendlat mellan cirka 1000 och 1500. Staden har brunnit sju gånger, men trots det är huvuddelen av bebyggelsen från 1700- eller 1800-talet. Sevärt, förutom ovan nämnda hus, är den medeltida stenkyrkan mitt i staden och det gamla rådhuset i trä från mitten av 1800-talet. Även den gamla klockstapeln ger ett karaktäristiskt intryck om man kommer sjövägen till Öregrund. Strax intill ligger Öregrunds hembygdsgård som sommartid har öppet för turister med bl.a guidade visningar och ett sjöfartsmuseum. Är man i Öregrund är även ett besök i kommunens centralort Östhammar väl värt. Även den är för övrigt en av Sveriges bäst välbevarade trästäder. Man kan dessutom gå på en guidad tur genom staden och får då se på alla gamla hus och höra husens historia. Öregrund räknar sin tillvaro som stad från 1491 och är ursprungligen en koloni från Östhammar. Kung Kristian II lät bränna ner staden, vars invånare då flyttade till Östhammar, men Gustav Vasa återställde staden. 1561-1562 bar Per Brahe d.ä. titeln greve. Öregrund var utskeppningshamn för järn från de uppländska järnbruken. Staden härjades och brändes av ryssarna 1719 i slutfasen av Stora nordiska kriget. Från slutet av 1800-talet till andra världskriget var Öregrund en omtyckt kurort. Under den tiden byggdes många vackra hus och trädgårdar, och av de byggnaderna påminner societetshuset och många andra vackra sekelskiftesvillor om den tiden än i dag. Under några dagar i augusti lever staden upp i badortsanda igen varje år. Det var under kurortstiden som sommargästerna från storstäderna köpte upp många av husen i Öregrund, och det gjorde att halva staden stod tom under större delen av året. På grund av de minskade skatteintäkterna fick staden ekonomiska problem. Man tvangs börja dela borgmästare med Östhammar, hamnade sedan under häradsrätt och blev till slut tvingad att slå sig samman med Östhammars stad år 1968.

Upplagd av Bengt kl. tisdag, september 29, 2009

Etiketter:

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)