Avslappningsmusik...

Varg

Varg eller ulv (Canis lupus) är ett rovdjur med spridning över en stor del av världen. Vargen är den största av de 35 vilda arter av hunddjur som finns och dessutom stamfader till hunden. En fullvuxen varg väger 30 till 50 kg.[3] På grund av vargens stora utbredningsområde finns stora skillnader i djurets storlek. De största vargar som förekommer i skogsområden i Alaska, Kanada och Östeuropa är ungefär 160 centimeter långa och vid skuldran 80 centimeter höga. En ca 50 centimeter lång svans tillkommer. Deras vikt kan gå upp till 80 kilogram. De minsta vargarna lever på arabiska halvön och i närliggande regioner. Deras längd ligger vid 80 centimeter och vikten vid 20 kilogram. Svansen är ungefär 30 centimeter lång. Honor är mellan 3 och 12 procent mindre än hannar och har 20 till 25 procent lägre kroppsvikt. Pälsens färg är mycket variabel. Det finns vita, krämfärgade, rödaktiga, gulaktiga, gråa och svarta individer. I tempererade områden av Europa och Asien är de huvudsakligen gråaktiga och i arktiska regioner mest svarta eller vita. Undersidan är blek eller ljust vit. Ofta är vargarnas rygg mörkare än deras svans, buk, öron och nos. Det är mycket svårt att skilja vargspår från spår av hundar. Ofta krävs det att man följer spåret en längre sträcka (gärna flera km) för att man ska kunna vara någorlunda säker på att det är varg och inte en lös hund man spårar. Vid spårning på snö lämnar stora hanvargar en spårstämpel på 10-12 cm exklusive klor. Få hundar har så stora tassar. Nordeuropeiska vargar har dessutom en steglängd på minst 140 cm på hårt, plant underlag i trav, vilket sällan matchas av hundar. Det finns emellertid vargar med små tassar, och en normal varghonas tassar är faktiskt inte större än en grå- eller jämthunds. Vargspåren går ofta rakt (målmedvetet) medan tama hundar brukar springa kors och tvärs. Detta beteende gäller dock inte alltid, eftersom vargen också kan göra oregelbundna lovar, och hundar kan dessutom vara målmedvetna. Rimligen torde förvildade hundar med tiden bli mer "lugna" (mindre lekfulla) i beteendet och därmed svårare att skilja från varg på spår. När vargar går i flock i djup snö, går de ofta "fot i fot". De sätter då ner tassarna i varandras spår, så att det ser ut som att det endast gått ett djur i spåret. Spårar man en längre sträcka kommer man förr eller senare till något ställe där de delar på sig. En sådan spårlöpa lämnar inte tama hundar. Till spårtecknen räknas också spillning och urinmarkeringar. En varg äter inte samma slags mat som en hund nuförtiden. Den livnär sig på kött och ben. Spillningen skiljer sig således från hundens, som oftast blir utfodrad med pellets som är utblandade med vegetariskt innehåll. När vargen ätit mycket ben, blir avföringen helt vit. Urinmarkeringar av varg ser likadana ut som hundens. Men det finns en stor skillnad i alla fall. Hos vargen är det endast alfaparet som har rätt att lyfta på benet när de urinerar. De andra flockmedlemmarna (även hannarna) hukar sig ner och urinerar som hundtikar. Under högvintern, när honan löper, kan man finna spår av blod i urinmarkeringarna, då vet man att det är varg som varit framme (hundtikar urinerar hukande). roza_hrefReplace("48052134d6e8f96f8771707b4e245f37"); // -->

torsdag 24 september 2009

Jakobstad. (Västra Finland)

Jakobstad (finska Pietarsaari; på slang Jeppis) är en tvåspråkig stad vid Bottenvikens kust i Svenska Österbotten i landskapet Österbotten, Västra Finlands län i Finland. Staden grundades år 1652 av Ebba Brahe, änka till Jakob De la Gardie (därav namnet Jakobstad). Det finska namnet härstammar däremot från grannkommunens namn Pedersöre, vilket direktöversatt till finska är just Pietarsaari. Finlands nationalskald Johan Ludvig Runeberg är född i staden. Staden har historiskt varit en betydande skeppsbyggar- och sjöfartsstad. En betydande redarfamilj var släkten Malm, vars gamla hem idag hyser stadens museum. Redarnas motstånd mot järnvägen i slutet av 1800-talet fick som påföljd att stambanan som löper mellan Helsingfors och Uleåborg i norr kom att dras 15 km inåt land och staden sålunda kom att ligga aningen i periferin, ex. i jämförelse med grannstaden Karleby Under finska inbördeskriget verkade en vit artilleriskola i staden. Under andra världskriget bombades staden en gång med några dödsoffer som följd. Fram till 1960-talet har staden haft en överväldigande majoritet svenskspråkiga, men i och med industriernas nyanställningar har fler finskspråkiga sökt sig till staden. I dag talas svenska av cirka 55 % och finska av cirka 42 % av invånarna. Till sevärdheterna i Jakobstad räknas bland annat Skolparken, som är en botanisk trädgård och park mitt i stadskärnan med ett stort antal växter. Bredvid Skolparken ligger Skata, även kallad Norrmalm, som tillsammans med några stenhus är den enda delen av Jakobstad som finns bevarad sedan hela staden brann på mitten av 1800-talet. Skata är byggd som arbetar- och sjömansstadsdel. Det är ett trähusområde med smala gator. (Namnet på stadsdelen Skata uttalas inte som namnet på fågelarten skata, utan uteslutande med korta vokaler: som början på ordet "katastrof", med ett "s" framför.) Gamla hamn är ett hamnområde bara ett fåtal kilometer utanför centrum. Där finns även en simstrand (badstrand) och en vattenpark kallad Fanta Sea. Fäboda finns cirka 8 kilometer väster från Jakobstads centrum. Det är ett område vid kusten där det finns sandstränder och en husvagnspark (stadens campingplats heter Svanen och ligger norr om stadskärnan). En annan betydande sevärdhet är det arktiska museet Nanoq, som också finns i Fäboda-området.

Inga kommentarer: