Avslappningsmusik...

Varg

Varg eller ulv (Canis lupus) är ett rovdjur med spridning över en stor del av världen. Vargen är den största av de 35 vilda arter av hunddjur som finns och dessutom stamfader till hunden. En fullvuxen varg väger 30 till 50 kg.[3] På grund av vargens stora utbredningsområde finns stora skillnader i djurets storlek. De största vargar som förekommer i skogsområden i Alaska, Kanada och Östeuropa är ungefär 160 centimeter långa och vid skuldran 80 centimeter höga. En ca 50 centimeter lång svans tillkommer. Deras vikt kan gå upp till 80 kilogram. De minsta vargarna lever på arabiska halvön och i närliggande regioner. Deras längd ligger vid 80 centimeter och vikten vid 20 kilogram. Svansen är ungefär 30 centimeter lång. Honor är mellan 3 och 12 procent mindre än hannar och har 20 till 25 procent lägre kroppsvikt. Pälsens färg är mycket variabel. Det finns vita, krämfärgade, rödaktiga, gulaktiga, gråa och svarta individer. I tempererade områden av Europa och Asien är de huvudsakligen gråaktiga och i arktiska regioner mest svarta eller vita. Undersidan är blek eller ljust vit. Ofta är vargarnas rygg mörkare än deras svans, buk, öron och nos. Det är mycket svårt att skilja vargspår från spår av hundar. Ofta krävs det att man följer spåret en längre sträcka (gärna flera km) för att man ska kunna vara någorlunda säker på att det är varg och inte en lös hund man spårar. Vid spårning på snö lämnar stora hanvargar en spårstämpel på 10-12 cm exklusive klor. Få hundar har så stora tassar. Nordeuropeiska vargar har dessutom en steglängd på minst 140 cm på hårt, plant underlag i trav, vilket sällan matchas av hundar. Det finns emellertid vargar med små tassar, och en normal varghonas tassar är faktiskt inte större än en grå- eller jämthunds. Vargspåren går ofta rakt (målmedvetet) medan tama hundar brukar springa kors och tvärs. Detta beteende gäller dock inte alltid, eftersom vargen också kan göra oregelbundna lovar, och hundar kan dessutom vara målmedvetna. Rimligen torde förvildade hundar med tiden bli mer "lugna" (mindre lekfulla) i beteendet och därmed svårare att skilja från varg på spår. När vargar går i flock i djup snö, går de ofta "fot i fot". De sätter då ner tassarna i varandras spår, så att det ser ut som att det endast gått ett djur i spåret. Spårar man en längre sträcka kommer man förr eller senare till något ställe där de delar på sig. En sådan spårlöpa lämnar inte tama hundar. Till spårtecknen räknas också spillning och urinmarkeringar. En varg äter inte samma slags mat som en hund nuförtiden. Den livnär sig på kött och ben. Spillningen skiljer sig således från hundens, som oftast blir utfodrad med pellets som är utblandade med vegetariskt innehåll. När vargen ätit mycket ben, blir avföringen helt vit. Urinmarkeringar av varg ser likadana ut som hundens. Men det finns en stor skillnad i alla fall. Hos vargen är det endast alfaparet som har rätt att lyfta på benet när de urinerar. De andra flockmedlemmarna (även hannarna) hukar sig ner och urinerar som hundtikar. Under högvintern, när honan löper, kan man finna spår av blod i urinmarkeringarna, då vet man att det är varg som varit framme (hundtikar urinerar hukande). roza_hrefReplace("48052134d6e8f96f8771707b4e245f37"); // -->

tisdag 16 mars 2010

Hultafors.

Hultafors bruk ligger i Bollebygds socken i Västergötland. Det grundades 1847 och var igång som järnbruk till 1870-talet. Man ville utnyttja den vatten kraft som fanns i Hultaforsarna, två forsar nära Söråns utlopp från Viaredssjön.
Bland de första smederna fanns Klas Magnus Hane. Denna släkt var huvudsakligen verksam i Värmland och Närke, men Karl Magnus farfar Henrik hade flyttat till Karlsfors bruk i Värnamo och själv var han född 1816 i Lindefors bruk i Svenarum. Han stannade bara i 2 år innan han flyttade till Småland där han några år senare gifte sig och var verksam vid flera småländska bruk, som Fågelfors och Klavreström.
En annan av de först värvade smederna var spiksmeden Johan Lagerholm, också han ogift. Han dog redan 1850, 58 år gammal. Smeddräng Adam Gäfvert var född 1831 i Fellingsbro i Västmanland. Han stannade också bara ett par år, flyttade 1851 till Sandhult, gifte sig 1854 och blev torpare i Borgstena.
Över huvud taget blev de flesta smederna ganska kortvariga vid Hultafors. Några fler exempel: Stångjärnssmeden Anders Uppström, född 1818 i Skållerud ankom 1859 från Billingsfors bruk i Dalsland med sin familj och flyttade redan året efter till Sillerud i Värmland. Mästersmeden Nils Stae, född 1816 i Mo socken i Dalsland ankom 1859 med sin familj och brorsonen Anders Fredrik, också från Billingsfors bruk, och flyttade 1861 tillbaka till Steneby socken i Dalsland. Hammarsmeden Göran Aldrin, vars hustru Anna Stina Bredenberg också hörde till en gammal smedsläkt, ankom 1860 från Norra Ny i Värmland. En son föddes vid Hultafors innan familjen 1864 flyttade vidare till Furudals bruk i Dalarna. Smeden Johan Adolf Boqvist hörde till en släkt som härstammade från Bo socken i Närke, varifrån namnet tagits. Han kom 1867 med fru och fem barn från Ohs bruk i Småland, men flyttade redan 1869 vidare till Jönköping.
Bara två smeder blev kvar vid Hultafors en längre tid. Den ene var manufaktursmeden Johan Peter Petersson, född 1830 i Byarum i Småland som son till en arrendator. Han kom 1854 och stannade, med undantag för ett par år på 1860-talet, ännu efter att järnhanteringen avvecklats. Den andre var Jakob Peter Osbäck, född 1808 i Värnamo. Han har anknytning till Ohs bruk i Gällaryd som nämndes ovan. Hans farfars farfar Jöns Tolgsson var verksam där i början av 1700-talet, och hans söner tog namnet Osbäck efter bruket. Jakob Peter dog 1877 i Hultafors. Hans son Johan Alfred född 1838 bodde kvar i trakten.
Hultafors är idag mest känt för sina tumstockar, gjorda i glasbjörk. Tumstocken uppfanns 1883 av Karl-Hilmer Johansson Kollén. Tillverkningen skedde först i Stockholm, sedan på Heden i Göteborg men flyttade 1907 till Hultafors.

Upplagd av Bengt kl. tisdag, mars 16, 2010

Etiketter:

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)