Avslappningsmusik...

Varg

Varg eller ulv (Canis lupus) är ett rovdjur med spridning över en stor del av världen. Vargen är den största av de 35 vilda arter av hunddjur som finns och dessutom stamfader till hunden. En fullvuxen varg väger 30 till 50 kg.[3] På grund av vargens stora utbredningsområde finns stora skillnader i djurets storlek. De största vargar som förekommer i skogsområden i Alaska, Kanada och Östeuropa är ungefär 160 centimeter långa och vid skuldran 80 centimeter höga. En ca 50 centimeter lång svans tillkommer. Deras vikt kan gå upp till 80 kilogram. De minsta vargarna lever på arabiska halvön och i närliggande regioner. Deras längd ligger vid 80 centimeter och vikten vid 20 kilogram. Svansen är ungefär 30 centimeter lång. Honor är mellan 3 och 12 procent mindre än hannar och har 20 till 25 procent lägre kroppsvikt. Pälsens färg är mycket variabel. Det finns vita, krämfärgade, rödaktiga, gulaktiga, gråa och svarta individer. I tempererade områden av Europa och Asien är de huvudsakligen gråaktiga och i arktiska regioner mest svarta eller vita. Undersidan är blek eller ljust vit. Ofta är vargarnas rygg mörkare än deras svans, buk, öron och nos. Det är mycket svårt att skilja vargspår från spår av hundar. Ofta krävs det att man följer spåret en längre sträcka (gärna flera km) för att man ska kunna vara någorlunda säker på att det är varg och inte en lös hund man spårar. Vid spårning på snö lämnar stora hanvargar en spårstämpel på 10-12 cm exklusive klor. Få hundar har så stora tassar. Nordeuropeiska vargar har dessutom en steglängd på minst 140 cm på hårt, plant underlag i trav, vilket sällan matchas av hundar. Det finns emellertid vargar med små tassar, och en normal varghonas tassar är faktiskt inte större än en grå- eller jämthunds. Vargspåren går ofta rakt (målmedvetet) medan tama hundar brukar springa kors och tvärs. Detta beteende gäller dock inte alltid, eftersom vargen också kan göra oregelbundna lovar, och hundar kan dessutom vara målmedvetna. Rimligen torde förvildade hundar med tiden bli mer "lugna" (mindre lekfulla) i beteendet och därmed svårare att skilja från varg på spår. När vargar går i flock i djup snö, går de ofta "fot i fot". De sätter då ner tassarna i varandras spår, så att det ser ut som att det endast gått ett djur i spåret. Spårar man en längre sträcka kommer man förr eller senare till något ställe där de delar på sig. En sådan spårlöpa lämnar inte tama hundar. Till spårtecknen räknas också spillning och urinmarkeringar. En varg äter inte samma slags mat som en hund nuförtiden. Den livnär sig på kött och ben. Spillningen skiljer sig således från hundens, som oftast blir utfodrad med pellets som är utblandade med vegetariskt innehåll. När vargen ätit mycket ben, blir avföringen helt vit. Urinmarkeringar av varg ser likadana ut som hundens. Men det finns en stor skillnad i alla fall. Hos vargen är det endast alfaparet som har rätt att lyfta på benet när de urinerar. De andra flockmedlemmarna (även hannarna) hukar sig ner och urinerar som hundtikar. Under högvintern, när honan löper, kan man finna spår av blod i urinmarkeringarna, då vet man att det är varg som varit framme (hundtikar urinerar hukande). roza_hrefReplace("48052134d6e8f96f8771707b4e245f37"); // -->

fredag 12 mars 2010

Möja.

Möja är en ö i den yttre delen av mellersta Stockholms skärgård. Den är huvudö för en grupp öar som kallas Möja-arkipelagen.


Det som kallas Möja består i huvudsak av två separata öar, Möja även kallad Stora Möja och Södermöja som ligger söder om stora Möja. Öarna skiljs åt av sundet Möjaström. Möja var egen kommun fram till 1952, då den gick upp i Djurö kommun. Sedan 1974 tillhör Möja Värmdö kommun.

Möja har haft en fast skärgårdsbefolkning sen hundratals år tillbaka. De bofasta försörjde sig på fiske, småskaligt jordbruk och diverse hantverkssysslor. Möjabor bedrev långt tillbaka i tiden omfattande fiske ute vid Nassa och Björkskärs skärgårdar. På 1950-talet efter andra världskriget började, liksom i övriga delar av Stockholms skärgård, den bofasta befolkningen stycka av mindre tomter från sina stamfastigheter som såldes för fritidsboende, en utveckling som fortgår än idag. Möja är även känt för sina jordgubbsodlingar.

Stora mängder jordgubbar levererades sommartid in till huvudstaden. Jordgubbarna från Möjaöarna var utsökt goda och intar hedersplatsen bland de godaste jordgubbarna i landet. Idag 2009 har de kommersiella jordgubbsodlingarna nästan upphört. Dock finns flertalet mindre privata odlingar kvar på öarna omkring. Sorten som gav de goda jordgubbarna heter Senga Sengana.

Befolkning fördelar sig i huvudsak på byarna Långvik, Ramsmora, Norrsundshage, Lökaö, Berg och Hamn. Huvudhamnen med bränslestation och livsmedelsbutiker ligger vid Berg på stora Möja, där ett flertal skärgårdbåtar i reguljärtrafik angör, däribland båtar från Waxholmsbolaget och Cinderellabåtarna. Gästhamnar finns i den inre delen Kyrkviken söder om Berg och vid Lökaö.

Under sommarmånaderna juni-augusti ökar Möjas befolkning mångfalt av sommarboende. Genom den reguljära skärgårdstrafiken med förhålladevis täta turlistor har även antalet besökare utan egen båt som bara gör ett kort besök på Möja över dagen ökat.

På Stora Möja finns skola, post, två Konsumbutiker, ett flertal restauranger, gästhem, kyrka, hembygdsmuseum, gästhamnar ett flertal sommarbutiker samt dansbana. Möja dansbana var länge känt för sitt vilda midsommarfirande och har ombesjungits av Cornelis Vreeswijk i Ångbåtsblues.

Upplagd av Bengt kl. fredag, mars 12, 2010

Etiketter:

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)