Avslappningsmusik...

Varg

Varg eller ulv (Canis lupus) är ett rovdjur med spridning över en stor del av världen. Vargen är den största av de 35 vilda arter av hunddjur som finns och dessutom stamfader till hunden. En fullvuxen varg väger 30 till 50 kg.[3] På grund av vargens stora utbredningsområde finns stora skillnader i djurets storlek. De största vargar som förekommer i skogsområden i Alaska, Kanada och Östeuropa är ungefär 160 centimeter långa och vid skuldran 80 centimeter höga. En ca 50 centimeter lång svans tillkommer. Deras vikt kan gå upp till 80 kilogram. De minsta vargarna lever på arabiska halvön och i närliggande regioner. Deras längd ligger vid 80 centimeter och vikten vid 20 kilogram. Svansen är ungefär 30 centimeter lång. Honor är mellan 3 och 12 procent mindre än hannar och har 20 till 25 procent lägre kroppsvikt. Pälsens färg är mycket variabel. Det finns vita, krämfärgade, rödaktiga, gulaktiga, gråa och svarta individer. I tempererade områden av Europa och Asien är de huvudsakligen gråaktiga och i arktiska regioner mest svarta eller vita. Undersidan är blek eller ljust vit. Ofta är vargarnas rygg mörkare än deras svans, buk, öron och nos. Det är mycket svårt att skilja vargspår från spår av hundar. Ofta krävs det att man följer spåret en längre sträcka (gärna flera km) för att man ska kunna vara någorlunda säker på att det är varg och inte en lös hund man spårar. Vid spårning på snö lämnar stora hanvargar en spårstämpel på 10-12 cm exklusive klor. Få hundar har så stora tassar. Nordeuropeiska vargar har dessutom en steglängd på minst 140 cm på hårt, plant underlag i trav, vilket sällan matchas av hundar. Det finns emellertid vargar med små tassar, och en normal varghonas tassar är faktiskt inte större än en grå- eller jämthunds. Vargspåren går ofta rakt (målmedvetet) medan tama hundar brukar springa kors och tvärs. Detta beteende gäller dock inte alltid, eftersom vargen också kan göra oregelbundna lovar, och hundar kan dessutom vara målmedvetna. Rimligen torde förvildade hundar med tiden bli mer "lugna" (mindre lekfulla) i beteendet och därmed svårare att skilja från varg på spår. När vargar går i flock i djup snö, går de ofta "fot i fot". De sätter då ner tassarna i varandras spår, så att det ser ut som att det endast gått ett djur i spåret. Spårar man en längre sträcka kommer man förr eller senare till något ställe där de delar på sig. En sådan spårlöpa lämnar inte tama hundar. Till spårtecknen räknas också spillning och urinmarkeringar. En varg äter inte samma slags mat som en hund nuförtiden. Den livnär sig på kött och ben. Spillningen skiljer sig således från hundens, som oftast blir utfodrad med pellets som är utblandade med vegetariskt innehåll. När vargen ätit mycket ben, blir avföringen helt vit. Urinmarkeringar av varg ser likadana ut som hundens. Men det finns en stor skillnad i alla fall. Hos vargen är det endast alfaparet som har rätt att lyfta på benet när de urinerar. De andra flockmedlemmarna (även hannarna) hukar sig ner och urinerar som hundtikar. Under högvintern, när honan löper, kan man finna spår av blod i urinmarkeringarna, då vet man att det är varg som varit framme (hundtikar urinerar hukande). roza_hrefReplace("48052134d6e8f96f8771707b4e245f37"); // -->

torsdag 2 september 2010

Garpenberg.

Garpenberg är en tätort i Hedemora kommun, Dalarnas län. Orten (kyrkbyn) hette tidigare Dala-Finnhyttan och namnet Garpenberg syftade då på Garpenbergs socken.
Garpenberg är en ort med aktiv gruvdrift. Från början var det järnmalm som hämtades upp ur berget enligt sedan 1200-talet bevarade dokument. Men malmutvinningen har hållit på mycket längre än så. Sedermera har silver, zink, bly, koppar och guld blivit viktigare produkter. Silverförekomsten i berget anses som Europas största. Idag är det New Boliden, f.d. Boliden Mineral AB, som svarar för driften i den aktiva gruvan. Gruvan har ca 310 anställda (dec 2008)
Det finns tre gruvlavar i Garpenberg, varav en tillhör den nedlagda Smältarmossgruvan. De andra två, i folkmun benämnda "Södra" och "Norra" var från början var två separata gruvor. Sedan 2004 finns det en förbindelseort mellan gruvorna omkring 800-900 nivån, och därmed betecknas gruvorna numera som en enda gruva. Den södra laven är Sveriges näst högsta nu existerande lave (tillsammans med den i Tuolluvaara) med en höjd av 76 meter. Laven vid Garpenberg Norra är 66 meter vilket gör den bland de tio högsta i Sverige.
Planer finns på att bygga en tredje lave mellan norra och södra laven, vid Lappberget. Laven är planerad att bli 85 meter hög och hissen ska gå ända ner till 1100-nivån.
I det gamla gruvkapellet, från tidigt 1600-tal, i Garpenberg samlades gruvfolket till bön före och efter arbetet. Nu är kapellet är det enda bevarade gruvkapellet i Sverige. Det har flyttats 150 m på grund av rasrisk, men är i övrigt bevarat i ursprungligt skick. Övervåningen är idag inredd som museum med samlingar från äldre tiders gruvdrift.
I den äldre delen av byn ligger bland annat den numera jugenddekorerade kyrkan från 1780-talet, gammelgården, skolan. Där återfinns också Garpenbergs auktionslokal är inrymd i den gamla järnvägsstationen. Namnet Garpenberg kommer från ordet "garpar" som var de tyskar som utvecklade gruvdriften. Även finnar, lappar och valloner har haft en viktig roll i gruvbrytningens historia.
Det finns även en gammal kalkgruva (Kalkgruvhagen) med anor från 1400-talet i området Finnhyttan på vägen till Garpenbergs norra gruvområde. Driften bedrevs i dagbrott. En kalkugn från 1860-talet finns bevarad i ett av brotten. I området finns även ett unikt örtbestånd.
Strax utanför Garpenberg återfinns Garpenbergs herrgård. Byggnaden är uppförd 1801 av Salomon von Stockenström och är Dalarnas största. Byggnaden är uppförd ovan på ett slaggstensvalv med ursprung från Gustav Vasas kungsgård. I den praktfulla blå salongen finns handmålade kinesiska tapeter från 1700-talet. Garpenbergs herrgård har under större delen av 1900-talet härbärgerat en jägmästarutbildning i regi av dåvarande Skogshögskolan. Numera har Högskolan Dalarna diverse kurser i Skogshögskolans tidigare lokaler.

Inga kommentarer: