Den okända historien om Palmes uppväxt.

Olof Palme den yngre kom inte till Sigtuna för att finna inre frid. Men på sitt sätt var han lika ur takt med tiden som en gång farbrodern. Hösten 1937, då Müsi skickade sin tioårige son till internatskolan Sigtuna humanistiska läroverk, framstod Olof mest som vrakgods från det förflutna. Fadern var död, kontrollen över familjeföretaget hade gått förlorad och rötterna i Baltikum utgjorde ingen uppenbar tillgång. Familjen Palme var visserligen välbeställd och besatt ett ansenligt kulturellt kapital. Men Olofs liv i triangeln Östermalm-Skangal-Ånga med farmor Hanna och Müsi var inte i fas med det nya folkhem som Socialdemokraterna höll på att skapa under statsminister Per Albin Hanssons ledning.
I valet hösten 1936 hade svenska folket med rungande kraft bejakat den välfärdspolitik som påbörjats under den föregående mandatperioden. Därmed var grunden cementerad för ett över fyrtio år långt maktinnehav som skulle brytas först 1976 då Socialdemokraterna under Olof Palmes ledning tappade makten till en borgerlig koalition.


Vid inskrivningen överlämnade mödrarna de yngre eleverna till husfar och husmor för att sedan ta in på ett särskilt gästhem där de på håll kunde betrakta elevhemmen. Som nyanländ plågades sannolikt Olof av samma känslor som Povel Ramel gjort tre år tidigare i samma situation: "själens ensamhet inför en främmande värld, [...] värkande tvångsanpassning och [...] intensiv hemlängtan".
Ändå blev de första åren förhållandevis trivsamma. Han sattes i realskolans andra klass, "två-fem" med tidens terminologi.
På Ängsbacken tumlade den faderlöse nykomlingen lyckligt runt med husfadern, en militärisk gymnastiklärare, i den solitt manliga miljön. De äldre eleverna tråkade honom visserligen för hans slarviga klädsel och fläckiga kavaj. "Man kan fortfarande se hela föregående veckas matsedel på hans skoljacka", rapporterade en äldre elev i en rapport från Ängsbacken i skoltidningen. Men Sigtuna tycks för Olof ha inneburit en känsla av befrielse över att få lämna Beskowska och den dystra tillvaron på Östermalmsgatan.

Problemen började kring 1939-40, när han kom till realskolans högre klasser, det som vi i dag kallar högstadiet. Det är smått häpnadsväckande att konstatera hur mycket yngre han var än sina femton klasskamrater. Ingen var jämnårig med Olof som var född 1927 (om än tidigt på året): en var född 1923, två 1924, nio 1925 och två 1926. Som hans storasyster Carin uttryckte det: "Olof har ju alltid varit yngre ..." Förvisso kan åldersblandning ha ett pedagogiskt värde, men Olof Palme kom till Sigtuna som ensam tioåring bland tolv-trettonåringar. Och än värre blev det när han själv trädde in i tonåren samtidigt som kamraterna var mitt uppe i eller på väg ut ur puberteten. Om Olof var mer utsatt för mobbning och trakasserier än andra yngre elever är oklart. "Han var odräglig, skitviktig, skulle alltid säga emot och alltid ha rätt", förklarade en av hans plågoandar senare med mobbarens särpräglade logik. Men det finns något av efterhandskonstruktion över vittnesmål av det här slaget; en bakåtriktad projicering av senare tids missnöje med den radikale socialdemokratiske politikern. Hur som helst var dessa år plågsamma för Olof Palme. Han fick ständigt ont i magen när han skulle lämna Östermalmsgatan för att återvända till skolan efter ferier och lov. Själv beskrev han denna period i sitt liv som ett utanförskap.

Men även om Olof aldrig helt skulle skaka av sig outsiderstämpeln - han ansågs alltid lite bohemisk och egen, ett "underbarn" - blev de avslutande gymnasieåren en harmonisk tid. I grunden handlade det om att han kom i kapp sina kamrater. Exakt när det vände är svårt att avgöra, men Olof Palmes bana vid Sigtuna löpte ungefär parallellt med de allierades lycka i det stora krig som rasade ute i världen. Hans mörkaste tid sammanföll med Nazitysklands spektakulära segrar mellan 1939 och 1942. Men år 1943 konstaterade en krönika från hans elevhem i skoltidningen Suum Cuique ("Vi och vårt") att Bolo - det var hans smeknamn - hade genomgått en positiv "metamorfos". Det kan tyckas som en ovanligt maliciös kommentar eftersom skribenten fortsatte med att påpeka att varje förändring hos honom ju måste vara "till det bättre". Men tonen i rapporterna från elevhemmen som publicerades i skoltidningen var ofta rå utan att alltid vara hjärtlig. Året innan var det Bolo själv som hållit i pennan när de vassa kommentarerna om livet på Ängsbacken levererades. Just detta deltagande i munhuggandet mellan de äldre pojkarna på elevhemmet var ett tecken på att Olof tagit sin plats i gemenskapen. "Jag trivdes i början, vantrivdes i mitten och trivdes bra på slutet", var hans egen minnesbild.

Olof Palme var i själva verket väl rustad för den krävande miljön på Sigtuna. Han var varken blyg eller inåtvänd och kunde utveckla en betydande charm när så behövdes. Den tidiga uppväxten i det myllrande hemmet på Östermalmsgatan med syskon, föräldrar, tjänstefolk och släktingar hade lärt honom att framgångsrikt hantera en mångfald av sociala relationer. I det psykologiska mönstringsprov han gjorde när han var nitton år gammal svarar han jakande på nästan alla frågor som har med social förmåga att göra: han anser att han har lätt för att få vänner och att tilltala främmande.
Hans uppburna ställning i familjen innebar visserligen att han till en början var alltför vuxenorienterad och brådmogen i sina kontakter med jämnåriga (eller rättare sagt äldre) kamrater.
Men han var inte socialt inkompetent utan slipade efter hand av sina later. Som politiker skulle han vid sidan om sin kompromisslösa debattstil utmärka sig genom sin nyfikenhet och sitt chosefria sätt att skapa kontakt med obekanta. Samtidigt innebar också den täta internatskolemiljön att en del av hans manér och karaktärsdrag cementerades för livet. Den slarviga klädseln, ointresset för praktiska ting, en viss nonchalans för vardagslivets krav föll sig säkert naturliga för honom, men dessa egenskaper blev också en del av hans stil, inte minst när han erövrat en plats i gemenskapen. Under sina åtta långa uppväxtår på Sigtuna lärde sig Olof Palme att kollektivet kan acceptera alla möjliga individuella idiosynkrasier så länge de kan inordnas under en etikett som inte känns farlig eller hotande.

De två sista åren, när han gick i tredje och fjärde ring, tillhörde han enligt egen bedömning "de ledande" på skolan. Det kanske var en överdrift, men han hade goda kamrater, började intressera sig för flickor och deltog i skolans föreningsliv. På Ängsbacken delade han rum med Bertil Hökby, vars föräldrahem inte låg långt från Ånga och som i likhet med Olof hade ett starkt intresse för litteratur (han skrev senare två romaner och blev bokförläggare). Hans bäste vän var den två år äldre Hans Wattrang som bodde på ett annat elevhem. Denne hade också han förlorat sin far. De lyssnade på jazz och diskuterade politik, inte minst var båda mycket intresserade av Amerika. Det som Wattrang uppskattade mest hos den unge Olof var hans självironi, en välkommen vara i den strama och uppsträckta miljön. Likt de flesta av skolans manliga elever gjorde sig Olof också gärna ärenden till de två elevhem för flickor som tillkommit i början av fyrtiotalet. Han uppvaktade en Elise Falkenberg, som gick tre klasser under honom och därmed var jämnårig.
Sista året ertappades han också av husmor då han stod gömd bakom gardinen på förbjudet område i ett av rummen på det kvinnliga elevhemmet, vilket ledde till sänkt ordningsbetyg.

I Sigtuna fanns ett begränsat nöjesliv med ett kafé som serverade chokladbiskvier à 25 öre samt en biograf i en grönmålad lada med obekväma träbänkar och en föråldrad repertoar. För eleverna i de högsta årskurserna hägrade Stockholm fyra mil bort, en av de få huvudstäderna i Europa där det inte rådde livsmedelsbrist och ljusreklamen fortfarande var tänd om natten. De jazzintresserade Sigtunaynglingarna drog runt på ställen som Salle de Paris, Berzeliiterassen, Galleri Modern och lyssnade på Sam Samsons eller Seymour Österwalls orkester. Olof var visserligen jazzintresserad, men deltog inte i de avancerade nattliga expeditionerna till huvudstaden som kunde sluta med grogg klockan fem på morgonen på Hotel Atlantic, där skådespelaren Thor Modéen höll hov.
Men han tillbringade ferier tillsammans med kamrater, spelade teater och deltog i olika upptåg och tycks på det hela haft en anständig tid i en tät miljö som trots allt var påfrestande för de flesta.

Som vuxen återkom han till pennalismen och vantrivseln under de värsta åren när han diskuterade sin uppväxt med vänner, särskilt inom arbetarrörelsen. Till en del handlade det om att visa att även överklassynglingen ådragit sig ärr i klasskampen. Men även om vi ofta använder våra barndomsminnen selektivt för att manipulera omvärldens bild av oss som vuxna innebär det inte att de är falska. Olof Palmes senare aggressivitet mot borgerliga politiker må ha varit mycket av ett spel för galleriet, men även den skickligaste skådespelare hämtar de känslor han uttrycker på scen ur en inre källa.

Precis som Gunnar, hjälten i Singletonböckerna, satsade han också hårt på att vinna idrottsliga framgångar. Palmes idrottsintresse hade väckts tidigt. Redan som nioåring hade han följt 1936 års olympiad i Berlin med fascination. Under sommarvistelserna på Ånga älskade han att arrangera tävlingar med sina kusiner och sysslingar. Den framtida författaren Heidi von Born upplevde hans krav på att hon skulle delta som direkt hotfulla: "Jag låste in mig på dass och grät. Utanför stod Olof och bultade tills jag gav upp." Intresset hade inte avtagit på Sigtuna, där, som den högst ofysiske Povel Ramel upplevde det, idrott var närmast "en religion".
Med tanke på att Palme tävlade med kamrater som var ett par år äldre lyckades han över förväntan. Han blev en god terränglöpare, hävdade sig väl i bordtennis och utvecklades till en duktig bandymålvakt. "Palme i målet visade nästan Lelle-klass ...", var skoltidningens gynnsamma omdöme efter en final på Studenternas IP i Uppsala 1943. "Jag kan se honom kasta sig med huvudet före, mitt i virvlar av klubbor och skridskor", mindes skolkamraten Hemming Sten på sextiotalet. Vilja, snabbhet och självförtroende kompenserade vad han saknade i vikt, längd och teknik.
Temperamentsmässigt var han en konkurrensmänniska som avskydde att förlora, vilket område i livet det än handlade om. Hans brinnande idrottsintresse bröt inte utanförskapet under de svåra åren, men gjorde det lättare att bli respekterad när han väl kom in i (den manliga) gemenskapen. Som i alla religioner gick inte den viktigaste gränsen mellan präster och menighet utan mellan troende och icke-troende.

Med sin bakgrund och sina förutsättningar behärskade Olof det mesta som var viktigt inom den värld som många av hans kamrater kom ifrån. Han kunde rida och jaga, var en hyfsad idrottsman, talade flera språk och klarade av skolarbetet utan att behöva anstränga sig. Det var snarare denna överkompetens i förhållande till hans underårighet som skapade problem för honom. Hans fysiska omogenhet, slarvighet och nonchalans blev provocerande för en omgivning där många kämpade hårt för att leva upp till de föreskrivna klassidealen. Palme var inte en rebell, utan något mycket mer irriterande i kamraternas ögon: en avvikare som inte ville eller kunde förstå värdet av de gåvor han fått. Han hade ett ironiskt manér och en subversiv hållning till regler och förordningar. Han utmanade sällan omvärlden öppet, men signalerade på olika sätt - genom klädsel, sena ankomster, ett gäckande leende - att han inte hade någon överdriven respekt eller rädsla för övermakten.

Från skoltiden till militärlivet hade han höga betyg i nästan alla ämnen, men hamnade för det mesta på en lägre nivå när det gällde uppförande, disciplin och önskvärd attityd. Han var av naturen utrustad med starkt självförtroende som hade förstärkts av en barndom där han bekräftats av en kärleksfull omgivning.
Kanske spelade hans adliga påbrå in. Det som skiljer den aristokratiska självkänslan från den borgerliga är att individens värde i första hand bestäms av vad man är och inte vad man gör. Men självförtroende är ett dubbelslipat svärd. Den som tror på sig själv blir ofta mindre självupptagen, har mindre behov av att hävda sig och kan lättare vara tolerant och respektera andra människor.

Men om självkänslan inte erkänns av omvärlden kan den, som hos Olof Palme när han var trängd, förvandlas till arrogans och övermod.
Det var knappast ett problem som han var ensam om. Den manlige Sigtunaeleven präglades överlag, som en kvinnlig bedömare påpekade i skoltidningen, av en sammansatt blandning av högfärd och försagdhet. Han var så intensivt rädd om sig själv, sitt inre och sin värdighet att han "liknar en skrämd struts som gömmer huvudet och vänder den ofördelaktigaste sidan till".