Avslappningsmusik...

Varg

Varg eller ulv (Canis lupus) är ett rovdjur med spridning över en stor del av världen. Vargen är den största av de 35 vilda arter av hunddjur som finns och dessutom stamfader till hunden. En fullvuxen varg väger 30 till 50 kg.[3] På grund av vargens stora utbredningsområde finns stora skillnader i djurets storlek. De största vargar som förekommer i skogsområden i Alaska, Kanada och Östeuropa är ungefär 160 centimeter långa och vid skuldran 80 centimeter höga. En ca 50 centimeter lång svans tillkommer. Deras vikt kan gå upp till 80 kilogram. De minsta vargarna lever på arabiska halvön och i närliggande regioner. Deras längd ligger vid 80 centimeter och vikten vid 20 kilogram. Svansen är ungefär 30 centimeter lång. Honor är mellan 3 och 12 procent mindre än hannar och har 20 till 25 procent lägre kroppsvikt. Pälsens färg är mycket variabel. Det finns vita, krämfärgade, rödaktiga, gulaktiga, gråa och svarta individer. I tempererade områden av Europa och Asien är de huvudsakligen gråaktiga och i arktiska regioner mest svarta eller vita. Undersidan är blek eller ljust vit. Ofta är vargarnas rygg mörkare än deras svans, buk, öron och nos. Det är mycket svårt att skilja vargspår från spår av hundar. Ofta krävs det att man följer spåret en längre sträcka (gärna flera km) för att man ska kunna vara någorlunda säker på att det är varg och inte en lös hund man spårar. Vid spårning på snö lämnar stora hanvargar en spårstämpel på 10-12 cm exklusive klor. Få hundar har så stora tassar. Nordeuropeiska vargar har dessutom en steglängd på minst 140 cm på hårt, plant underlag i trav, vilket sällan matchas av hundar. Det finns emellertid vargar med små tassar, och en normal varghonas tassar är faktiskt inte större än en grå- eller jämthunds. Vargspåren går ofta rakt (målmedvetet) medan tama hundar brukar springa kors och tvärs. Detta beteende gäller dock inte alltid, eftersom vargen också kan göra oregelbundna lovar, och hundar kan dessutom vara målmedvetna. Rimligen torde förvildade hundar med tiden bli mer "lugna" (mindre lekfulla) i beteendet och därmed svårare att skilja från varg på spår. När vargar går i flock i djup snö, går de ofta "fot i fot". De sätter då ner tassarna i varandras spår, så att det ser ut som att det endast gått ett djur i spåret. Spårar man en längre sträcka kommer man förr eller senare till något ställe där de delar på sig. En sådan spårlöpa lämnar inte tama hundar. Till spårtecknen räknas också spillning och urinmarkeringar. En varg äter inte samma slags mat som en hund nuförtiden. Den livnär sig på kött och ben. Spillningen skiljer sig således från hundens, som oftast blir utfodrad med pellets som är utblandade med vegetariskt innehåll. När vargen ätit mycket ben, blir avföringen helt vit. Urinmarkeringar av varg ser likadana ut som hundens. Men det finns en stor skillnad i alla fall. Hos vargen är det endast alfaparet som har rätt att lyfta på benet när de urinerar. De andra flockmedlemmarna (även hannarna) hukar sig ner och urinerar som hundtikar. Under högvintern, när honan löper, kan man finna spår av blod i urinmarkeringarna, då vet man att det är varg som varit framme (hundtikar urinerar hukande). roza_hrefReplace("48052134d6e8f96f8771707b4e245f37"); // -->

måndag 14 februari 2011

Pargas. (Finland)

Pargas (finska: Parainen) är en kommundel i Väståbolands stad i landskapet Egentliga Finland. Pargas tätort är belägen strax söder om Åbo. Pargas var en självständig kommun tills kommunsammanslagningen den 1 januari 2009. Pargas hade då cirka 12 000 invånare och en yta på 480 km2 varav 272,79 km² landyta. Pargas var en tvåspråkig stad med svenska som majoritetsspråk, cirka 54 procent, och finska som minoritetsspråk.


Pargas kallades även för "Skärgårdens huvudstad", eftersom staden vetter mot Åbolands natursköna skärgård och gärna ser sig som centralort för denna. Pargas består själv av många öar och holmar (22 bebodda) och var den enda staden i Finland som var helt omsluten av vatten. De centrala delarna av Pargas har ändå landsvägsförbindelse och därför räknades Pargas inte officiellt som skärgård. Skärgårdsvägen ut till Nagu, Korpo och Houtskär går genom Pargas.

Pargas centrum är av tradition en industriort och industrin erbjuder en fjärdedel av arbetsplatserna. Ett av Nordeuropas största dagbrott är beläget nära centrum. I dagbrottet bryts kalk och kalkförädlingen utgör ännu en betydande del av Pargas industri. Nordkalk handhar kalkbrytningen och kalkproduktionen. Det tre övriga storindustrierna är Finncement (cementproduktion), Paroc (isolationsmaterial) och Maxit (spackel och putsmedel). Största delen av Pargas är dock landsbygd.

En icke oväsentlig del av invånarna arbetar i Åbo men bor i Pargas, då tomtprisen är billigare och attraktiva tomter lättare att komma över. Pargas har också betydande fritidsbosättning (3000 sommarstugor), i synnerhet längs stränderna och på öarna längre bort (total strandlinje över 700 km).

Pargas har följande vänorter: Haninge (Sverige), Ulstein (Norge), Tjudovo (Ryssland) och Kärdla (Estland).

De äldsta fynden som visar att jägare och fiskare rört sig i området är 4500 år gamla. Då var Pargas ännu ett utskärslandskap (se Landhöjning). Bosättning närmare land fanns betydligt tidigare och människor rörde sig redan då också i ytterskärgården. Stenåldersbosättningen i Fagervik på Stormälö är den äldsta i Pargas och är från mellan 2800 och 2450 f.Kr. Från den sena stenåldern finns flera fynd, som visar att skärgården var bebodd.

Under medeltiden bodde en del frälsemän i Pargas, främst lågfrälsen. Den mest betydande av frälsets sätesgårdar i Åboland var Qvidja, som genom arv tillföll släkten Fleming. År 1556 vistades Gustav Vasa på Qvidja. Vid denna tid fanns i Pargas 103 byar och 359 gårdar och därmed sannolikt 2000-2500 invånare. Jordbruket var den dominerande näringen, men kalk brändes redan på denna tid, i första hand för Åbos behov.

Finlands nationalskald, Johan Ludvig Runeberg bodde en kort tid i Pargas och hans fru, Fredrika Runeberg, var uppvuxen i staden.

Hängbron över Rävsundet byggdes 1963 och ersatte då en pontonbro, före kriget fanns här en färjförbindelse. Bron över Hessundet byggdes 1938. Tillsammans med mindre broar över Kustö sund och Kyrksundet ger dessa centrum fast vägförbindelse till fastlandet. Flera av de större öarna är fortfarande beroende av färja.

Pargas köping sammanslogs med Pargas landskommun år 1967. Pargas blev stad den 1 januari 1977, då köpingarna avskaffades i Finland.

Pargas förenades den 1 januari 2009 med skärgårdskommunerna Nagu, Korpo, Houtskär och Iniö till den nya kommunen Väståboland.

Inga kommentarer: