Avslappningsmusik...

Varg

Varg eller ulv (Canis lupus) är ett rovdjur med spridning över en stor del av världen. Vargen är den största av de 35 vilda arter av hunddjur som finns och dessutom stamfader till hunden. En fullvuxen varg väger 30 till 50 kg.[3] På grund av vargens stora utbredningsområde finns stora skillnader i djurets storlek. De största vargar som förekommer i skogsområden i Alaska, Kanada och Östeuropa är ungefär 160 centimeter långa och vid skuldran 80 centimeter höga. En ca 50 centimeter lång svans tillkommer. Deras vikt kan gå upp till 80 kilogram. De minsta vargarna lever på arabiska halvön och i närliggande regioner. Deras längd ligger vid 80 centimeter och vikten vid 20 kilogram. Svansen är ungefär 30 centimeter lång. Honor är mellan 3 och 12 procent mindre än hannar och har 20 till 25 procent lägre kroppsvikt. Pälsens färg är mycket variabel. Det finns vita, krämfärgade, rödaktiga, gulaktiga, gråa och svarta individer. I tempererade områden av Europa och Asien är de huvudsakligen gråaktiga och i arktiska regioner mest svarta eller vita. Undersidan är blek eller ljust vit. Ofta är vargarnas rygg mörkare än deras svans, buk, öron och nos. Det är mycket svårt att skilja vargspår från spår av hundar. Ofta krävs det att man följer spåret en längre sträcka (gärna flera km) för att man ska kunna vara någorlunda säker på att det är varg och inte en lös hund man spårar. Vid spårning på snö lämnar stora hanvargar en spårstämpel på 10-12 cm exklusive klor. Få hundar har så stora tassar. Nordeuropeiska vargar har dessutom en steglängd på minst 140 cm på hårt, plant underlag i trav, vilket sällan matchas av hundar. Det finns emellertid vargar med små tassar, och en normal varghonas tassar är faktiskt inte större än en grå- eller jämthunds. Vargspåren går ofta rakt (målmedvetet) medan tama hundar brukar springa kors och tvärs. Detta beteende gäller dock inte alltid, eftersom vargen också kan göra oregelbundna lovar, och hundar kan dessutom vara målmedvetna. Rimligen torde förvildade hundar med tiden bli mer "lugna" (mindre lekfulla) i beteendet och därmed svårare att skilja från varg på spår. När vargar går i flock i djup snö, går de ofta "fot i fot". De sätter då ner tassarna i varandras spår, så att det ser ut som att det endast gått ett djur i spåret. Spårar man en längre sträcka kommer man förr eller senare till något ställe där de delar på sig. En sådan spårlöpa lämnar inte tama hundar. Till spårtecknen räknas också spillning och urinmarkeringar. En varg äter inte samma slags mat som en hund nuförtiden. Den livnär sig på kött och ben. Spillningen skiljer sig således från hundens, som oftast blir utfodrad med pellets som är utblandade med vegetariskt innehåll. När vargen ätit mycket ben, blir avföringen helt vit. Urinmarkeringar av varg ser likadana ut som hundens. Men det finns en stor skillnad i alla fall. Hos vargen är det endast alfaparet som har rätt att lyfta på benet när de urinerar. De andra flockmedlemmarna (även hannarna) hukar sig ner och urinerar som hundtikar. Under högvintern, när honan löper, kan man finna spår av blod i urinmarkeringarna, då vet man att det är varg som varit framme (hundtikar urinerar hukande). roza_hrefReplace("48052134d6e8f96f8771707b4e245f37"); // -->

fredag 25 februari 2011

New Brunswick. (Kanada)

New Brunswick är en av Kanadas är tre Maritime provinser och är den enda konstitutionellt tvåspråkigt provinsen ( engelska och franska ) i federationen. Provinshuvudstaden är Fredericton , medan Saint John är den folkrikaste staden, och storstadsområden Moncton är det största folkräkningen huvudstadsregionen.


Statistics Canada uppskattar provinsiella befolkningen under 2009 att vara 750.457, en majoritet är engelsktalande, men det finns också en stor fransktalande minoritet (33%), huvudsakligen av Acadian ursprung.

Provinsens namn kommer från de engelska och franska delvis transkription av staden Braunschweig ( Braunschweig på tyska) i norra Tyskland (och tidigare hertigdöme med samma namn), den fäderneärvda hem Hanoverian kung George III av Storbritannien .

Den ursprungliga First Nations invånarna i New Brunswick var medlemmar i tre olika stammar. Den största stammen var den Mi'kmaq , och de ockuperade östra och kustområden i provinsen. De var ansvariga för Augustinus högen som byggdes omkring 800 f.Kr. (2800 BP), nära Metepnákiaq ( Red Bank First Nation ). Den västra delen av provinsen var den traditionella hem Wolastoqiyik (Maliseet) personer. De mindre Passamaquoddy stammen ockuperade länderna i sydvästra provinsen.

Även om det är möjligt att vikingarna kan ha nått så långt söderut som New Brunswick, första kända europeiska utforskningen av New Brunswick var att den franska upptäcktsresanden Jacques Cartier 1534, som upptäckte och namngav bukten Chaleur . Nästa franska kontakten var år 1604, när en part under ledning av Pierre du Gua de Monts och Samuel de Champlain slagit läger för vintern på St.Croix Island , mellan New Brunswick och Maine. Kolonin flyttade följande år över Bay of Fundy till Port Royal, Nova Scotia . Under de kommande 150 åren, ett antal andra franska bosättningar och seigneuries bildades i det område som upptas av dagens New Brunswick, inklusive längs St John-floden, den övre Bay of Fundy region, i Tantramar träskmarker på Beaubassin, och slutligen vid St Pierre (platsen för dagens Bathurst ). Hela havsområde (liksom delar av Maine) var vid den tiden hävdat Frankrike och utsågs till kolonin Acadia .

En av de bestämmelser i fördraget i Utrecht 1713 var överlämnandet av halvön Nova Scotia till brittiska . Huvuddelen av Acadian befolkningen fann således sig själva som bor i det nya brittiska kolonin Nova Scotia. Resten av Acadia (bland annat New Brunswick regionen) var bara lätt befolkat och dåligt försvarade. 1750, för att i skydda sina territoriella intressen i det som återstod av Acadia, Frankrike byggt två fort ( Fort Beauséjour och Fort Gaspareaux ) längs gränsen mot Nova Scotia i vardera änden av näset Chignecto. En stor fransk berikning ( Fortress of Louisbourg ) byggdes också på Ile Royale (nu Cape Breton Island ), men funktionen av denna fortet var mest för att försvara inloppen till kolonin Kanada , inte Acadia.

Under sjuårskriget (1756-1763), brittisk slutfört sin erövring av Acadia och utökade sin kontroll till att omfatta hela New Brunswick. Både Fort Beauséjour (nära Sackville ) och Fort Gaspareaux fångades av en brittisk kraft under befäl av överstelöjtnant Robert Monckton 1755. Inuti Fort Beauséjour, brittiska styrkor fann inte bara franska reguljära trupper, men även Acadian irreguljära. Guvernör Charles Lawrence of Nova Scotia används upptäckten av Acadian civila hjälpa till i försvaret av fortet som en förevändning att beordra utvisning av Acadian befolkningen från Nova Scotia. The Acadians av det nyligen tagna Beaubassin och Petitcodiac regioner ingick i utvisningsbeslutet. Några av de Acadians i Petitcodiac och Memramcook region flydde, och under ledning av Josef Broussard fortsatte att föra gerillaaktion mot de brittiska styrkorna för ett par år. Andra åtgärder i kriget ingick brittiska expeditioner uppför St John River i St John River kampanj . Fort Anne (Fredericton) sjönk under 1759 kampanj, och efter denna, som alla dagens New Brunswick kom under brittisk kontroll.

Inga kommentarer: