Avslappningsmusik...

Varg

Varg eller ulv (Canis lupus) är ett rovdjur med spridning över en stor del av världen. Vargen är den största av de 35 vilda arter av hunddjur som finns och dessutom stamfader till hunden. En fullvuxen varg väger 30 till 50 kg.[3] På grund av vargens stora utbredningsområde finns stora skillnader i djurets storlek. De största vargar som förekommer i skogsområden i Alaska, Kanada och Östeuropa är ungefär 160 centimeter långa och vid skuldran 80 centimeter höga. En ca 50 centimeter lång svans tillkommer. Deras vikt kan gå upp till 80 kilogram. De minsta vargarna lever på arabiska halvön och i närliggande regioner. Deras längd ligger vid 80 centimeter och vikten vid 20 kilogram. Svansen är ungefär 30 centimeter lång. Honor är mellan 3 och 12 procent mindre än hannar och har 20 till 25 procent lägre kroppsvikt. Pälsens färg är mycket variabel. Det finns vita, krämfärgade, rödaktiga, gulaktiga, gråa och svarta individer. I tempererade områden av Europa och Asien är de huvudsakligen gråaktiga och i arktiska regioner mest svarta eller vita. Undersidan är blek eller ljust vit. Ofta är vargarnas rygg mörkare än deras svans, buk, öron och nos. Det är mycket svårt att skilja vargspår från spår av hundar. Ofta krävs det att man följer spåret en längre sträcka (gärna flera km) för att man ska kunna vara någorlunda säker på att det är varg och inte en lös hund man spårar. Vid spårning på snö lämnar stora hanvargar en spårstämpel på 10-12 cm exklusive klor. Få hundar har så stora tassar. Nordeuropeiska vargar har dessutom en steglängd på minst 140 cm på hårt, plant underlag i trav, vilket sällan matchas av hundar. Det finns emellertid vargar med små tassar, och en normal varghonas tassar är faktiskt inte större än en grå- eller jämthunds. Vargspåren går ofta rakt (målmedvetet) medan tama hundar brukar springa kors och tvärs. Detta beteende gäller dock inte alltid, eftersom vargen också kan göra oregelbundna lovar, och hundar kan dessutom vara målmedvetna. Rimligen torde förvildade hundar med tiden bli mer "lugna" (mindre lekfulla) i beteendet och därmed svårare att skilja från varg på spår. När vargar går i flock i djup snö, går de ofta "fot i fot". De sätter då ner tassarna i varandras spår, så att det ser ut som att det endast gått ett djur i spåret. Spårar man en längre sträcka kommer man förr eller senare till något ställe där de delar på sig. En sådan spårlöpa lämnar inte tama hundar. Till spårtecknen räknas också spillning och urinmarkeringar. En varg äter inte samma slags mat som en hund nuförtiden. Den livnär sig på kött och ben. Spillningen skiljer sig således från hundens, som oftast blir utfodrad med pellets som är utblandade med vegetariskt innehåll. När vargen ätit mycket ben, blir avföringen helt vit. Urinmarkeringar av varg ser likadana ut som hundens. Men det finns en stor skillnad i alla fall. Hos vargen är det endast alfaparet som har rätt att lyfta på benet när de urinerar. De andra flockmedlemmarna (även hannarna) hukar sig ner och urinerar som hundtikar. Under högvintern, när honan löper, kan man finna spår av blod i urinmarkeringarna, då vet man att det är varg som varit framme (hundtikar urinerar hukande). roza_hrefReplace("48052134d6e8f96f8771707b4e245f37"); // -->

tisdag 22 februari 2011

Laila Westersund har dött.

Vännen Lennart Palm berättar: Hon var en del av vår familj.


Natten mot tisdagen avled hon efter en tids sjukdom.
Revystjärnan Laila Westersund blev 68 år.
Hon somnade in lugnt och stilla i natt, säger vännen Lennart Palm till Aftonbladet.

"Yrvädret från Trollhättan" kallades hon och det är nog så vi minns Laila Westersund.

Som en sprudlande sångerska och skådespelerska som uttryckte livsglädje och humor på scen.
Laila Westersund var en väldig öppen person för sina närmaste och en stor artist med stor integritet, säger vännen Lennart Palm till Aftonbladet.
Del av familjen.

De jobbade länge ihop och var senaste i somras ute på turné tillsammans.
Vi hade väldigt kul och trevligt ihop. Hon bodde i Trollhättan och jag i Lerum. När hon var i Göteborg sov hon alltid över hos oss. Hon var en del av vår familj.
Han berättar att Laila fick problem med hälsan för några år sedan. Då var det ett gallstensanfall som ledde till sjukskrivning.
– Hon fick problem med hälsan igen i somras men den här gången var det inte gallsten utan det var cancer.

Pratade ofta
Lennart Palm berättar att de fortsatte ha kontakt med varandra, in i det sista.
– Vi pratade varannan eller var tredje dag i telefon. Senast vi hördes av var i fredags.
Laila Westersund höll modet uppe, den svåra sjukdomen till trots.
– Hon visste vad som var på gång och hade svårt att äta. Men det var inget fel på humöret och humorn. Rent psykiskt var hon pigg fram till den allra sista helgen. Hon ville inte tacka nej till några jobberbjudanden förrän det var slut, men visste nog att hon inte skulle orka. Men hon fortsatte att hoppas!
Ett aktivt liv.

Lennart Palm berättar att han och hustrun skulle ha hälsat på Laila Westersund i januari, men att det aldrig blev av.
– Vi har legat i influensa och då vill man ju inte åka hem till någon som är sjuk. Det är väldigt tråkigt med hennes bortgång.
Laila Westersund skulle ha fyllt 69 år i år.
– Hon levde ett väldigt aktivt liv och ville fortsätta arbeta som pensionär. 69 år är ju inte så väldigt gammalt.
Killar i skinnpajar

Han har många glada minnen från deras tid ihop på scenen. De bildade i slutet av 1980-talet orkester och gjorde revy på Liseberg.
– I början av 1990-talet gjorde vi en parodi på dansband. då spelade Laila trummor och visslade.

Det sista framträdandet är minnesvärt.
– Jag kommer ihåg det sista jobbet i Lysekil, det var på sensommaren förra året. Ett yngre gäng killar i skinnpajar och tatueringar gick förbi. Gissa vilka som stod utanför Lailas loge efter framträdandet – jo dessa killar. "Varför väntar de på mig", frågade hon. Jag svarade "De tycker väl om dig".

Upplagd av Bengt kl. tisdag, februari 22, 2011

Etiketter:

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)