Avslappningsmusik...

Varg

Varg eller ulv (Canis lupus) är ett rovdjur med spridning över en stor del av världen. Vargen är den största av de 35 vilda arter av hunddjur som finns och dessutom stamfader till hunden. En fullvuxen varg väger 30 till 50 kg.[3] På grund av vargens stora utbredningsområde finns stora skillnader i djurets storlek. De största vargar som förekommer i skogsområden i Alaska, Kanada och Östeuropa är ungefär 160 centimeter långa och vid skuldran 80 centimeter höga. En ca 50 centimeter lång svans tillkommer. Deras vikt kan gå upp till 80 kilogram. De minsta vargarna lever på arabiska halvön och i närliggande regioner. Deras längd ligger vid 80 centimeter och vikten vid 20 kilogram. Svansen är ungefär 30 centimeter lång. Honor är mellan 3 och 12 procent mindre än hannar och har 20 till 25 procent lägre kroppsvikt. Pälsens färg är mycket variabel. Det finns vita, krämfärgade, rödaktiga, gulaktiga, gråa och svarta individer. I tempererade områden av Europa och Asien är de huvudsakligen gråaktiga och i arktiska regioner mest svarta eller vita. Undersidan är blek eller ljust vit. Ofta är vargarnas rygg mörkare än deras svans, buk, öron och nos. Det är mycket svårt att skilja vargspår från spår av hundar. Ofta krävs det att man följer spåret en längre sträcka (gärna flera km) för att man ska kunna vara någorlunda säker på att det är varg och inte en lös hund man spårar. Vid spårning på snö lämnar stora hanvargar en spårstämpel på 10-12 cm exklusive klor. Få hundar har så stora tassar. Nordeuropeiska vargar har dessutom en steglängd på minst 140 cm på hårt, plant underlag i trav, vilket sällan matchas av hundar. Det finns emellertid vargar med små tassar, och en normal varghonas tassar är faktiskt inte större än en grå- eller jämthunds. Vargspåren går ofta rakt (målmedvetet) medan tama hundar brukar springa kors och tvärs. Detta beteende gäller dock inte alltid, eftersom vargen också kan göra oregelbundna lovar, och hundar kan dessutom vara målmedvetna. Rimligen torde förvildade hundar med tiden bli mer "lugna" (mindre lekfulla) i beteendet och därmed svårare att skilja från varg på spår. När vargar går i flock i djup snö, går de ofta "fot i fot". De sätter då ner tassarna i varandras spår, så att det ser ut som att det endast gått ett djur i spåret. Spårar man en längre sträcka kommer man förr eller senare till något ställe där de delar på sig. En sådan spårlöpa lämnar inte tama hundar. Till spårtecknen räknas också spillning och urinmarkeringar. En varg äter inte samma slags mat som en hund nuförtiden. Den livnär sig på kött och ben. Spillningen skiljer sig således från hundens, som oftast blir utfodrad med pellets som är utblandade med vegetariskt innehåll. När vargen ätit mycket ben, blir avföringen helt vit. Urinmarkeringar av varg ser likadana ut som hundens. Men det finns en stor skillnad i alla fall. Hos vargen är det endast alfaparet som har rätt att lyfta på benet när de urinerar. De andra flockmedlemmarna (även hannarna) hukar sig ner och urinerar som hundtikar. Under högvintern, när honan löper, kan man finna spår av blod i urinmarkeringarna, då vet man att det är varg som varit framme (hundtikar urinerar hukande). roza_hrefReplace("48052134d6e8f96f8771707b4e245f37"); // -->

lördag 12 februari 2011

Elvägar.

10 miljoner per kilometer kostar det att elektrifiera det svenska vägnätet. Minskar utsläppen och kan bli transportindustrins räddning då oljan tar slut . “Det är inte rymdteknik och vi vet att det fungerar”, säger Elvägars vd Anders Nordqvist.

De miljövänliga tågen är bundna till järnvägsnätet. Bilen kan köra överallt, men slukar fossila bränslen. Forskare och robottillverkare arbetar tillsammans för att kombinera det bästa av två världar i projektet Svenska Elvägar.

– Våra barnbarn kommer att titta på förbränningsmotorerna och säga, vilka grejer dom hade förr i tiden”, säger Anders Nordqvist, initiativtagare och vd för projektet.

Elvägar är ett av tre svenska projekt som drivs parallellt för att utforska möjligheterna till en framtid där svenska lastbilar går på el, tagen från ledningar eller skenor inbyggda i vägnätet.

– Vårt mål idag är att utveckla en strömavtagare som kopplar av och på fordonet till strömskenan i hastigheter upp till 80 kilometer i timmen. Ingen sådan produkt finns idag, det är det sista hindret, säger Anders Nordqvist.

Åtta företag deltar i projektet, som finansieras till hälften av Energimyndigheten.

Anders Nordqvist är projektägare och har drivit projektet från start. Han har en bakgrund inom åkerinäringen och då han drog igång projekt Elvägar var det många som skakade på huvudet.

– Den vanligaste invändningen är att vore det så enkelt skulle någon redan gjort det, berättar han.

Men det som alla från början trodde var vad Anders Nordqvist kallar “en rolig ide från en tokig uppfinnare” har nu kommit upp på agendan som ett realistiskt alternativ för framtida transportlösningar.

10 miljoner per kilometer kostar det att elektrifiera vägnätet. Notan för sträckan Stockholm-Göteborg-Malmö skulle uppgå till 15 miljarder kronor.

Om 80 procent av Sveriges tunga trafik gick över till systemet skulle Sveriges koldioxidutsläpp minska med 2 procent.

Internationellt är intresset dock svagt. Ett franskt projekt drar igång 2012, i övrigt är svenskarna rätt ensamma.

Men om en oljekris utbryter kommer Sverige ha stor nytta av att ha varit först på banan, tror Elvägars Anders Nordqvist.

– Antingen så är vi först eller så gör någon annan det. Får vi det att fungera här så kommer världen att behöva vår produkt. Det här skulle till och med kunna utvecklas till en ny svensk basindustri, säger han.

Inga kommentarer: